”Ungdomar använder ord som inte finns! Obrydd till exempel”

  • 29 maj 2024
  • 14 min

De 38 band av SAOB som fanns 2022. // Foto: Johan Nilsson/TT

”Ungdomar använder ord som inte finns! Obrydd till exempel”
Sara Lövestam

De 38 band av SAOB som fanns 2022. // Foto: Johan Nilsson/TT

Lyssna på artikeln

Efter 140 års arbete och 500 000 ord är Svenska Akademiens ordbok äntligen klar. Författaren och språkkrönikören Sara Lövestam har alltid boken nära till hands. I nyutkomna SAOB, en jubileumsbok berättar hon om en vecka i sitt liv, och om hur hon hamnar i en diskussion om ordet obrydds existens.

Bilar, biler eller bils? – en vecka med SAOB

Den här textens titel är missvisande. Den får det att framstå som om jag har tagit paus från mitt vanliga liv för att tillbringa en vecka med Svenska Akademiens ordbok, när jag i själva verket kommer att beskriva en helt vanlig vecka i mitt liv. Svenska Akademiens ordbok är, precis som min lunch, min sambo och min mobiltelefon, en del av det.

Måndag: språkstrider från förr

En de och dem-debatt har blossat upp, och jag inleder arbetsveckan med att söka i tidningsarkiv efter äldre artiklar om svenskans pluralformer, i jakt på ett ämne för språkspalten som ska lämnas in om en vecka. Min plan är att jämföra dagens reaktioner på förslaget om enhetsdom (dvs. att byta ut de och dem mot dom) med 1930-talets reaktioner på förslaget att slopa verbens pluralformer; två språkliga reformer med många likheter.

I stället fastnar min blick på en insändare i Svenska Dagbladet, publicerad i september 1920:

”I pressen ser man numera synnerligen ofta både i annons- och nyhetsavdelningen pluralisbildningen ”bilar” såsom förkortning för ordet automobiler. Givetvis är denna böjning oriktig, ty helt naturligt bör ordet automobiler förkortat heta biler och ej bilar. Det är sannerligen av vikt, att vi fasthålla vid den rätta formen, så att icke en oriktig ordböjning må så småningom inrota sig i den tidningsläsande allmänhetens medvetande.”

Jag har slagit upp ordet bil i SAOB förut. När jag skrev den delvis historiska romanen Ljudet av fötter behövde jag veta om huvudpersonerna kallade bilen för bil eller automobil när den rullade in i Nattavaara i början av 1900-talet, så jag vet att förkortningen bil är belagd sedan 1902. Nu tittar jag på pluralformerna:

pl. -ar, äfv. -er ((†) -s Aftonbladet 1907, nr 106, s. 6)

Eftersom SAOB utkommit pö om pö sedan 1893, och eftersom B kommer tidigt i alfabetet, var det ett mycket färskt ord som behandlades i SAOB år 1909. Men redan då, dvs. elva år innan insändaren ovan skrevs, uppgavs -ar vara den primära och etablerade pluralformen medan -er försågs med det försmädliga ”äfv.”.

Jag skriver ett facebookinlägg om den stackars insändarskribenten som kämpade i motvind redan då, och vars nederlag idag är ett absolut faktum. Men medan mina nördigaste facebookvänner (plus mamma) klickar ”gilla” på inlägget har mitt intresse gått vidare från bilar och biler till parentesen som avslöjar en ännu mer obskyr pluralform. Det lilla korset betyder att pluralböjningen inte längre är i bruk, men det gäller inte biler utan en annan form: bils! I SAOB står här en hänvisning, och jag kan använda det digitala tidningsarkivet för att se det med egna ögon. I Aftonbladet år 1907 finner jag mycket riktigt belägget i en artikel om en ”automobil- och motorbåtutställning”: ”en ståtlig samling af bils och bilutensilier”.

(…)

Onsdag: derivativ

Jag har inte bara Svenska Dagbladets språkspalt att skriva den här veckan, utan även en krönika till Språktidningen. Jag skjuter effektivt detta framför mig genom att på onsdagen sy ett par byxor. De saknar något, tänker jag när jag fått ihop mönstret. Något i text, något broderat eller tryckt, en logotyp eller en slogan.

När jag syr väskor brukar jag sy på en slogan jag hittat på själv: ”born to be bag”. En travesti på den betydligt mörkare frasen ”born to be bad”. Nu kommer jag på att mina kläder kan få heta ”worn to be bad”, vilket jag ivrigt meddelar min vän Jerry som tänt till på uppdraget att skapa en logga till mitt icke existerande klädmärke.

Några timmar senare slås jag av ännu en snilleblixt: Jerry! ropar jag (genom ett chattverktyg i telefonen). Lyssna här då: worn to be rad! Det är ännu bättre, svarar Jerry artigt. Förvisso mindre länkad till originalfrasen, men därför också mindre derivativ.

Jag blir sittande med ordet derivativ ekande i huvudet, medan Jerry förverkligar mina drömmar för dagen i ett designprogram. Ordet har förstås latinskt ursprung, men visst låter det som om det skulle kunna vara ett inlån från engelskan? När finns det äldsta belägget i svenska språket, och i vilket sammanhang?

Då sa man derivati’v, ser jag i SAOB. Unga människor skulle nog inte göra det, de skulle nog säga de’rivativ. De unga säger ju att’raktiv och ma’skulin, trots att SAOB tydligt säger … Vad säger SAOB egentligen?

Det finns något mänskligt i att man vid olika årtal har hunnit olika långt med ordboken. Det ingår i att läsa SAOB, att en sökning genom alfabetet också är en sökning genom tiden. Således blir jag inte förvånad när jag ser att man för attraktiv endast har angivit uttalet attrakti’v (eller som SAOB uttrycker det: at1rakti4v), medan det primära uttalet av spekulativ uppges vara det som jag skulle bedöma som vanligast hos ungdomen idag: spek’ulativ.

Jag överger mitt syprojekt för en snabb undersökning: Hur skiljer sig uttalsrekommendationerna när det gäller –iv-adjektiven tidigt och sent i alfabetet? SAOB gör mig inte besviken: Jag lyckas hitta en tendens till förskjutning av betoning från första till sista stavelsen när jag jämför tidiga ord med sena, men den stora lyckan ligger i alla alternativa betoningar som anges för många av orden. Orden exklusiv, destruktiv och objektiv till exempel, uppges till exempel stundom uttalas med grav accent!

Mina byxor ligger halvfärdiga vid symaskinen, när jag sätter mig och skriver en krönika till Språktidningen om adjektivens betoning förr och nu.

Torsdag: poäng

På torsdagarna medverkar jag i inspelningen av ett radioprogram som heter Lantzkampen. Det är ett tävlingsprogram där två kändislag tävlar på temat veckans nyheter. Annika Lantz är programledare och min roll är som domare. Ibland nödgas jag utdela halva poäng, och varje gång det händer får jag en genuskris i hjärnan. Grammatiskt genus, alltså.

”Det blir en halv poäng”, säger jag, samtidigt som jag i huvudet vacklar – borde det vara ett halvt poäng?

Ja, kommer jag oftast fram till, det borde det. En poäng används för betydelsen ’vits’/’mening’ som i ”vad är poängen med en mjuk säng om man ändå inte får hoppa i den” medan ett poäng alltid syftar på sifferenheten i spel.

Texten är ett utdrag ur ”SAOB, en jubileumsbok” som gavs ut av Norstedts den 24 april.

Fast, invänder jag i mitt huvud, och vid det här laget har det gått ungefär en fjärdedels sekund vilket är lång tid i Lantzkampen, en poäng kan man väl säga även i spel och lekar? ”Malmö vann med en poäng.” ”Du gissade rätt, en poäng till dig!”

På vägen hem tittar jag i både SAOL och SAOB. SAOL rekommenderar en poäng för singular och sätter ett poäng inom parentes vilket betyder att ordlistan tolererar men inte älskar det.

Något SAOB gör, som inte SAOL gör, är att servera ordets tidigare stavningar med tillhörande böjningar! Som poienten 1704, poing 1899 och pointe 1845. Jag läser om sidenpoinger, vilket låter som något jag borde utdela i Lantzkampen tills jag läser att ordet poing från och med 1600-talet användes i franska uttryck som utgjorde benämningar på olika slags spetsar. Jag tar reda på att poäng, med ursprung i franskan och i förlängningen latinets punctum av pungere, som (visar det sig vid fortsatt sökande i SAOB) inte har någon påvisbart släktskap med svenskans pung, och jag lär mig uttrycket ”stå på poängen att göra något” (’vara på vippen att göra något’), naturligtvis ett inlån av 1700-talets frankofiler.

(…)

Lördag: obrydd

Jag står på Strömkajen i Stockholm och väntar på att få kliva på en skärgårdsbåt. Till de här båtarna bildas kö redan en timme innan avgång – vana skärgårdsresenärer står hopbitet i sol och regn med krampaktiga grepp om sina rejäla shoppingväskor som klarar skärgårdens rot- och stenbemängda terräng (jag har en likadan), och framför och bakom mig i kön strålar två yogaentusiaster samman. De heter båda Sara, och de ska åka på yogaretreat hos någon som heter Niklas. ”Ni kan gå före mig, om ni har sällskap”, säger jag. ”Jag heter också Sara, förresten.”

Vi kommer i samspråk. De sysslar båda med yoga, och jag nämner att jag skriver böcker och språktexter.

”Språk är ju så intressant”, säger den ena. ”Som att ungdomar använder ord som inte finns! Obrydd till exempel, var det en som använde häromdagen.”

”Men, obrydd finns väl?” utbrister jag och den andra Saran.

”Inte i SAOL! Jag spelar Wordfeud, och där går det inte att använda det.”

”Vad konstigt”, säger jag.

Sedan utbrister vi alla samtidigt:

”Men finns det i SAOB?”

Jovisst, visar det sig snart, det gör det! Obrydd betyder ”icke oroad l. störd; som lämnats ifred” eller ”oförvillad eller ostörd av intryck eller tankar; obekymrad; obesvärad; icke nogräknad; sorglös”. Och tror man att det är ett ungdomligt uttryck kan man läsa att det äldsta belägget är från 1681, i en handskrift i Växjö domkapitel, där en man fick ”obrydd af främmande egna sig åt sina vänner och sin unga gemål”.

Skönt att få det uppklarat, innan besättningen visar sig i fören med det lilla anteckningsblocket som visar att de köande får gå ombord. Ett tecken har dock fångat min uppmärksamhet: Efter ordet i SAOB står ett litet kors! Ordets betydelse eller användning är alltså föråldrad – vilket innebär att ordet hade fallit ur bruk redan 1949, när O behandlades av SAOB-redaktionen. Ändå tycker alltså både jag och den ena Saran, och den andra Sarans artonåriga bekanta, att det är ett vanligt och välanvänt ord som eventuellt borde stå i SAOL.

Ett föråldrat uttryck som gjort en total återkomst, utan att någon tycks ha lagt märke till det! När hände egentligen detta? Det förtäljer förstås inte dagens SAOB (men kanske framtidens), så jag blir helt enkelt tvungen att ägna båtresan åt att söka i digitaliserade tidningsarkiv. Resultatet är talande! Från att ha använts relativt ymnigt fram till slutet av 1800-talet, försvann ordet helt under nästan ett sekel: mellan 1903 och 1997 återfinns ordet bara två gånger i tidningarna i Kungliga Bibliotekets stora arkiv, att jämföra med exempelvis dubiös som ger 1488 träffar och plebejisk som ger 594. Från 2007 får ordet ett tydligt uppsving och förekommer till exempel 54 gånger så frekvent som dubiös och 75 gånger så frekvent som plebejisk. Revanschen är total. Ord som förbövla och snyffel kan bara drömma om en slik triumf.

Söndag: vilodag

På söndagen vilar jag och slår inte upp ett enda ord i SAOB. Bara några gånger, som när jag behöver kolla upp ursprunget till ordet fattig (från som i fåtal och ta som i taga. Fattig betyder alltså ”den som kan ta litet”!), reda ut om en rackare ursprungligen var en bödel eller bödelns assistent (båda betydelserna har förekommit) och som en förlängning undersöka om raka är besläktat med rackare (det är det). Men i övrigt använder jag alltså inte SAOB på en hel dag, vilket är ett fullgott bevis för att jag inte är beroende.

Jag kan sluta när jag vill.


Läs mer:

Steve Sem-Sandberg skriver Nobeldagbok: Det osägbara sägs bäst på nynorska

Här är de bästa böckerna om otrohet

Fler utvalda artiklar