Yukiko Duke väljer höstens bästa böcker

Trofé av Gaea Schoeters

Översättning: Joakim Sundström
Förlag: Ersatz

En svidande uppgörelse med neokolonialismen och den västerländska blicken på världen. Huvudpersonen – som passande nog heter Hunter White – är en rik amerikansk affärsman som har storviltsjakt som passion. Han ser Afrika som en enda stor jaktpark och plågas inte av några moraliska betänkligheter över det. Tvärtom, han rättfärdigar sitt rovjagande med att de dyra jaktlicenserna finansierar vägar, skolor och sjukhus. Nu vill han nedlägga en noshörning, det enda av The Big Five–djuren som han saknar. De övriga – lejon, leopard, elefant och kapbuffel – har han redan lagt till sin trofésamling. Men jakten går inte som förväntat. En frustrerad Hunter återvänder tomhänt. Det är då en vän påpekar att The Big Five är ute. Den mest tillfredsställande jakten är den på ”The Big Six”, där det sjätte bytesdjuret ger jägaren betydligt större utmaningar än allt annat vilt. Trofé är inget mindre än en mörk romanpärla.

Hohaj av Elisabeth Rynell

Förlag: Weyler

Weyler förlag har glädjande nog skapat något som har saknats länge: en klassikerserie med fokus på svensk prosa från 1960–2000. Först ut i serien är Elisabeth Rynells roman Hohaj.    

Jag läste Hohaj när den kom 1997 och blev så tagen av den att jag var tvungen att genast läsa om den. Jag ville inte lämna Rynells täta, kristallklara prosa och starka berättelse, som cirklar kring kärlek, förlust och förtvivlan. Långt upp i norr lever det varmhjärtade paret Salomon och Helga, som förbarmar sig över främlingen Aron, som en dag kommer vandrande. De ger honom husrum, och han blir kvar. När han vallar traktens hästar lär Aron känna den skygga Inna, som lever med sin tyranniske och våldsamme far. Många år senare vandrar en kvinna som sörjer sin älskade omkring i samma trakt: osynliga band löper mellan tid och rum.

GPS av Lucie Rico

Översättning: Anna Mezey
Förlag: Rámus

GPS är en sorts existentiell thriller som handlar om vår tids teknikfixering, men också om sorg och sorgbearbetning. 

Den arbetslösa journalisten Ariane kämpar med olika former av fobier och lämnar ogärna sin lägenhet. Men när hennes bästa väninna Saskia bjuder henne till sin förlovningsfest, känner Ariane att hon borde glädja väninnan genom att delta. Saskia lovar att komma och hämta henne, men på festdagen skickar hon bara sin resväg via mobilen. Ariane lyckas ta sig till festen, vägledd av en röd punkt på en GPS-karta – Saskias position. Tidigt på morgonen dagen efter festen är Saskia spårlöst försvunnen. Men punkten på Arianes GPS-karta fortsätter att röra sig. 

Den lilla röda punkten ger Ariane en känsla av närhet till Saskia: hon släpper den knappt med blicken. Men vad har hänt? Och vart är väninnan på väg? 

Lázár av Nelio Biedermann

Översättning: Susanne Widén
Förlag: Albert Bonniers.

Den här bladvändaren till roman – skriven av den blott 23-årige Nelio Biedermann – börjar som en gotisk skräckberättelse. I slutet av 1800-talet föds en liten pojke på ett ungerskt slott, beläget mitt i en mörk skog. Pojken är märklig. Han är så blek att han ser genomskinlig ut. Barnet, Lajos von Lázár, är arvtagare till godset, sin fars barontitel och släktförbannelsen: medlemmarna av ätten von Lázár tycks förutbestämda att antingen dö en våldsam död eller drabbas av galenskap. När Lajos drar sitt första andetag är hans hemland fortfarande en del av det väldiga habsburgska riket. Det omfattar, förutom dagens Österrike och Ungern, Balkan-länderna och delar av norra Italien. När riket faller samman efter första världskrigets slut, går också det gamla ståndssamhället i graven: Ungern gick från högerauktoritärt styre till renodlat fascistisk diktatur, för att sedan bli en kommunistisk enpartistat. Långsamt låter Biedermann den gotiska skräckberättelsen övergå i en stiligt berättad släktkrönika. Med världshändelserna som fond berättar han hur livet för familjen von Lázár förändras. In i det längsta vägrar de inse att orosmolnen hopar sig, men snart följer katastroferna slag i slag. Som medlemmar i över­klassen blir familjen Lázár hett villebråd för såväl nazister som kommunister. Med andan i halsen följer läsaren hur familjemedlemmarna – baronen Sandor och hans hustru Mária, deras barn Lajos och Ilona och slutligen Lajos egna barn, Pista och Eva – tar sig igenom den ena politiska krisen efter den andra fram till den nedslagna Ungern­revolten 1956.

Allt äter av Leander Djønne

Översättning: Helena Fagertun
Förlag: Flo

I den norske bildkonstnären och författaren Leander Djønnes roman möter läsaren två tolvåriga tvillingar, pojken Våle och flickan Rind. När deras föräldrar dör i en bilolycka tvingas de flytta ut på landet till sina farföräldrar. För barnen är det som att hamna i helvetet. Farfadern är kontrollerande och våldsam och slår lika gärna sin hustru som barnbarnen. Runt gården rör sig en ständigt hungrig, dräktig järv. Både järven och Rind lider av epilepsi: det binder dem samman, människa och djur. Berättarperspektivet växlar mellan järven, barnen och, mer sällan, farfadern. Det ger en sällsam rytm och suddar ut gränsen mellan djur och människa. Här finns en sorts myt- och folk­viseton som Djønne delar med två andra nordiska författare: svenska Andrea Lundgren och danske Rasmus Daugbjerg. 

Det är oupphörligt fascinerande och språkligt vackert, men våldsamt och mörkt.

Den röda separationsboken av Pirkko Saisio

Översättning: Henrika Ringbom
Förlag: Förlaget

Vilken fantastisk läsupplevelse den finländska skådespelaren, regissören och författaren Pirkko Saisios självbiografiska romansvit har varit! Den inleddes med Det minsta gemensamma, fortsatte med Motljus och avslutas nu med Den röda separationsboken. Sviten handlar om en arbetarklassflickas väg till skrivandet och teatern, men också till insikt om den egna queerheten. Saisio skriver varmt, poetiskt och målande om tid, miljö och mänskliga relationer. Att den fina poeten Henrika Ringbom står för den svenska översättningen gör inte saken sämre. 

I den här delen har det hunnit bli 1970-tal i Helsingfors och radikala vindar blåser i samhället. Pirkko är aktiv i Studentteatern och har mött sin stora kärlek. Allt borde ju vara så bra, men Pirkkos mamma vill inte acceptera dotterns sexuella läggning. Det blir svåra slitningar och avsked som tär. 

Coda av Kjell Westö

Förlag: Bonniers

Inom musiken är coda själva finalen i ett stycke. Kanske är det så sextioplussaren Andy Montag ser på den punkt i livet han befinner sig på. Han är visserligen litterär chef på ett stort förlag, men känner sig alltmer som en före­detting. Den existentiella sorgen över att livet snart är slut – ”botten­sorgen” som han kallar det – gnager i honom. Ett oväntat möte med en vän från förr får honom att blicka tillbaka på sin ungdom i 1980-talets Helsingfors. Då var han del av Kommando Kronopio, en grupp unga konstnärer som ville förändra maktstrukturerna i kulturvärlden. Men nu, några decennier senare, är nästan alla en del av etablissemanget. Hur gick det till? Andy vet inte. Han bestämmer sig för att ta itu med ”bottensorgen” genom att skildra kommandots historia. 

Coda är en underbar, djupt melankolisk berättelse om att se sin ungdomliga idealism i back­spegeln och sörja förlusten av den.

ë av Jehona Kicaj

Översättning: Martin Törnebohm
Förlag: Lindelöws

På albanska uttalas inte bokstaven ë, men den förändrar ett ords betoning helt. Den uppmärksammade tyska debutanten Jehona Kicaj – med rötter i Kosovo i forna Jugoslavien – menar att bokstavens funktion påminner om hur krigserfarenhet fungerar: ingen talar om den, men den påverkar allt. 

Den kvinnliga huvudpersonen i hennes roman är född i Kosovo, men har vuxit upp i Tyskland dit familjen flydde innan krigsutbrottet 1998. Hon har inte själv upplevt kriget, men föräldrarnas erfarenheter av förföljelse och förlust påverkar henne ändå starkt. Så starkt att hon gnisslar sönder sina tänder om nätterna. 

I skarpa, talande bilder visar Jehona Kicaj hur krigserfarenhetens smärta präglar människor i flera generationer. Trots att smärtan inte kan formuleras i ord mal den vidare i medvetande och kropp. Allra ondast gör den när omvärlden inte längre vill minnas kriget. Det här är en av höstens bästa böcker.

Universums mekanik av María José Ferrada

Översättning: Elisabeth Helms
Förlag: Palabra

Den chilenska barnboksförfattaren María José Ferrada har en enastående förmåga att leva sig in i barns tankar och känslor. Här, i sin första roman för vuxna, låter Ferrada läsaren se 1980-talets Chile ur en sjuårings ögon. Flickan M. skolkar från skolan för att åka runt med sin far D., handelsresande i järnvaror. Fadern anser att skolans utbildning är överskattad, dessutom är dottern en ovärderlig hjälp för affärerna. När hon är med, veknar de mest avoga järnhandlare och köper hans varor. Flickan försöker orientera sig i den knepiga vuxenvärld som hon rör sig i. Somligt är lätt att begripa, som att modern är deprimerad och därför inte har koll på tillvaron. Annat, som att faderns vän, parfymhandlaren S., har två familjer, är svårare. Riktigt svårt blir det när M. anar att fotografen E. dokumenterar människor som försvinner i diktaturens Chile. Tillvarons ljus och mörker avlöser varandra i den här underbara, mångbottnade uppväxt­romanen.

Antarktis av Claire Keegan

Översättning: Erik Andersson
Förlag: W&W

Vad är det som gör att den irländska författaren Claire Keegans noveller berör så starkt? De handlar om män och kvinnor, oftast på den irländska landsbygden, som hamnar i känslomässigt laddade situationer. Ibland beror det på egen förskyllan, men oftast handlar det om omständigheternas spel. Det kan handla om små ögonblick som förändrar allt: en lite för lång blick, ett vårdslöst yttrat ord eller en grym påminnelse. Hennes huvudpersoner fattar beslut som får stora konsekvenser för dem själva och andra.    

Redan i debutsamlingen Antarktis, med femton berättelser som nu kommer i svensk översättning, visar Keegan hur mästerligt hon behärskar novellens form. En ung, gift kvinna bestämmer sig för att vara äventyrlig och ligga med någon annan än sin man. En Harvard-student blir förnedrad av sin far på examens­dagen. En liten pojke vill dyka i det bråddjupa vattnet vid en pir och smyger sig ut en natt. Novellkonst när den är som bäst!

Carpentaria av Alexis Wright

Översättning: Amanda Svensson
Förlag: Norstedts

Är det här en mytisk berättelse, politisk appell eller mörk satir?

Allt på en gång – och lite till. Wright, som har aboriginsk bakgrund, slet i sex år med att försöka skriva en roman som skulle skildra den rika aboriginska kulturen, men också kolonialismens baksidor i Australien. Det blev Carpentaria, berättelsen om kampen mellan olika aboriginska grupper och ett multinationellt gruvbolag i den lilla fiktiva staden Desperance. Gruv­företaget vill exploatera helig aboriginsk mark, men aboriginerna bjuder motstånd. De färgstarka och egensinniga stadsborna har dock svårt att hålla sams och kämpar inbördes om makt och privilegier. För att fullt ut kunna berätta om krocken mellan det kapitalistiska systemet och den aboriginska kulturen, mejslade Wright fram en oefterhärmlig stil som efter­liknar det muntliga aboriginska berättandet, där magisk realism är en självklarhet och tiden inte är linjär. Det här är en mästerlig roman som utmanar och belönar läsaren.