För andra gången på kort tid har en av Magda Szabós romaner, denna gång Dörren, översatts till svenska. Romanen har samtidigt blivit Radioföljetong i P1. Magda Szabó blev både censurerad och hyllad i det kommunistiska Ungern. I slutet av 50-talet fick författaren oväntat ett pris, vilket Dörren tar avstamp i.

I en serie artiklar tipsar Yukiko Duke om läsvärda klassiker och berättar hur de kom till. Den här texten publicerades först i Vi läser.

Året är 1958, platsen Kerepes i Ungern. Författaren Magda Szabó har fått brev från kulturministeriet. Det gör henne, som är stämplad som ”borgerligt dekadent”, orolig. Vad har kulturpolitrukerna nu hittat på? Hon öppnar brevet och är tvungen att läsa det två gånger. Har hon verkligen läst rätt? Jodå, där står mycket riktigt att hon har tilldelats det stora Attila Jószef-priset. Magda vet inte om hon ska skratta eller gråta. Den kommunistiska regimen – som i nio år förbjudit henne att publicera sina verk i hemlandet – har nu behagat ge henne en av Ungerns finaste litterära utmärkelser.

Magda har varit medveten om att någon form av upprättelse har varit på gång, men aldrig hade hon väl kunnat ana att politrukerna skulle sträcka sig så här långt. Tidigare under året har hon, en gång känd som nyskapande poet, på nåder fått återvända till den litterära scenen. För att inte äventyra sitt fortsatta författarskap, har hon markerat för makten att hon har vänt blad. Hon skriver inte längre ”borgerligt dekadent” poesi, utan tänker i fortsättningen skriva romaner med ett bredare tilltal.

Hennes första roman, Frésko, 1958 (i sv. övers. Familjefresken, 1972), förebådar de verk som komma skall. Här använder hon sig för första gången av den teknik som hon senare förfinar ytterligare: att skildra starka, psykologiska kammardraman mot en fond av ett samhälle i förändring. Romanen blir en stor framgång, inte minst hos de kvinnliga läsarna. De identifierar sig med de kvinnliga romangestalterna och deras kamp för att navigera rätt i tillvaron.