Yukikos boktips - Magda Szabós Dörren

  • 5 feb 2021
  • 10 min
Yukikos boktips - Magda Szabós Dörren
Yukiko Duke

Lyssna på artikeln

För andra gången på kort tid har en av Magda Szabós romaner, denna gång Dörren, översatts till svenska. Romanen har samtidigt blivit Radioföljetong i P1. Magda Szabó blev både censurerad och hyllad i det kommunistiska Ungern. I slutet av 50-talet fick författaren oväntat ett pris, vilket Dörren tar avstamp i.

I en serie artiklar tipsar Yukiko Duke om läsvärda klassiker och berättar hur de kom till. Den här texten publicerades först i Vi läser.


Året är 1958, platsen Kerepes i Ungern. Författaren Magda Szabó har fått brev från kulturministeriet. Det gör henne, som är stämplad som ”borgerligt dekadent”, orolig. Vad har kulturpolitrukerna nu hittat på? Hon öppnar brevet och är tvungen att läsa det två gånger. Har hon verkligen läst rätt? Jodå, där står mycket riktigt att hon har tilldelats det stora Attila Jószef-priset. Magda vet inte om hon ska skratta eller gråta. Den kommunistiska regimen – som i nio år förbjudit henne att publicera sina verk i hemlandet – har nu behagat ge henne en av Ungerns finaste litterära utmärkelser.

Magda har varit medveten om att någon form av upprättelse har varit på gång, men aldrig hade hon väl kunnat ana att politrukerna skulle sträcka sig så här långt. Tidigare under året har hon, en gång känd som nyskapande poet, på nåder fått återvända till den litterära scenen. För att inte äventyra sitt fortsatta författarskap, har hon markerat för makten att hon har vänt blad. Hon skriver inte längre ”borgerligt dekadent” poesi, utan tänker i fortsättningen skriva romaner med ett bredare tilltal.

Hennes första roman, Frésko, 1958 (i sv. övers. Familjefresken, 1972), förebådar de verk som komma skall. Här använder hon sig för första gången av den teknik som hon senare förfinar ytterligare: att skildra starka, psykologiska kammardraman mot en fond av ett samhälle i förändring. Romanen blir en stor framgång, inte minst hos de kvinnliga läsarna. De identifierar sig med de kvinnliga romangestalterna och deras kamp för att navigera rätt i tillvaron.

När författaren så storstilat har återvänt till den litterära scenen – och dessutom gång på gång deklarerar att hon inte är en politisk författare – blir det svårare för det kommunistiska partiet att förfölja henne. Makten tar till en ny strategi, en märklig repressiv tolerans. Det är som ett led i den Magda tilldelas Attila Jósef-priset.

Den bittra ironin i situationen, och den självrannsakan priset ledde till, ventilerar Szabó många år senare i sitt stora mästerverk, romanen Dörren, skriven 1987. Där tas en firad författare, tidigare stämplad som dissident, av oförklarliga skäl till nåder av Partiet igen. Plötsligt får författaren, som även hon heter Magda, så mycket att göra att hon måste anställa en hemhjälp. Hemhjälpen, den gamla bondkvinnan Emmerentia, är högeffektiv, men kärv och excentrisk. Hon markerar snabbt att det är hon som bestämmer reglerna för hur arbetet ska läggas upp i huset.

Szabó sade sig vara opolitisk, men det är uppenbart att den politiska utvecklingen i hemlandet formade henne både som människa och författare.

Emmerentia är lite av en gåta. Hon lever ensam i ett hus, släpper aldrig in någon innanför dörren. Inte ens sina tre nära, kvinnliga vänner, som underhålls på förstukvisten eller trappan. Hon håller dörren till sitt inre – såväl som dörren till sitt hus – låst för omvärlden.

Emmerentias matmor, Magda, blir intresserad av den gåtfulla kvinnan. Vad har hon egentligen varit med om?

Efter en tid uppstår en varm tillgivenhet mellan Magda och Emmerentia, dessa två diametralt olika kvinnor. Emmerentia gläntar på dörren till sitt inre och visar sig vara en människa med ett osedvanligt civilkurage och stor ömhet. Efter ett tag har de båda kvinnorna kommit varandra så nära att den gamla kvinnan låter författaren komma in i sitt hus. Det är ett förtroende hon inte har visat någon annan, det framgår med all tydlighet. När Emmerentia blir allvarligt sjuk, ställs Magda inför ett svårt etiskt problem. Hur stor rätt har man att gripa in i någon annans liv?

Magda Szabós huvudpersoner är ofta kvinnor som har genomlevt Ungerns dramatiska 1900-talshistoria och präglats av den. De är överlevare, men bär på själsliga ärr och är försiktiga, fåordiga iakttagare som för omvärlden framstår som fullständiga gåtor. Szabó sade sig vara opolitisk, men det är uppenbart att den politiska utvecklingen i hemlandet formade henne både som människa och författare. Hon såg på det ungerska samhället med den kritiska outsiderns blick, vilket delvis kan ha att göra med hennes bakgrund.

Magda Szabó föddes 1917 i en välbärgad, protestantisk familj i staden Debrecen i nordöstra Ungern. Under sin uppväxt blev hon starkt påverkad av den kalvinistiskt färgade moralfilosofi och bildningstradition som präglade staden. Hennes far, som var kommunalråd med ansvar för kulturfrågor i Debrecen, undervisade henne i latin redan innan hon började skolan. Under skolåren gjorde sig Magda Szabó känd som en ”exceptionellt begåvad, men tämligen besvärlig flicka” hos lärarna.

Under andra världskriget arbetade hon själv som lärare i Debrecen, efter att ha tagit en lärarexamen i latin och ungerska vid stadens universitet. När kriget var över sadlade hon om och blev statstjänsteman på ministeriet för religion och utbildning. Samtidigt började hon – stödd av kritikern och författaren Tibor Szobotka, som hon senare gifte sig med – att på allvar att skriva lyrik. I rask takt gav hon ut två diktsamlingar som fick ett entusiastiskt mottagande.

Nobelpristagaren Hermann Hesse såg personligen till att hon blev översatt till tyska.

1949, samma år som det kommunistiska maktövertagandet ägde rum i Ungern, tilldelades Magda Szabó det prestigefyllda Baumgartenpriset. Det drogs dock tillbaka samma dag sedan en nitisk kommunistisk partifunktionär upptäckt att Szabó hade en icke önskvärd, borgerlig bakgrund: hon var en ”klassfiende”. Samma dag som hon berövades priset, avskedades hon från ministeriet och fick återgå till att undervisa igen. Även Tibor Szobotka stämplades som dissident, vilket ledde till några hårda år för paret. Långt senare skulle Magda Szabó komma att behandla maktens nyckfullhet och brutalitet i flera av sina romaner.

En som tidigt fick upp ögonen för hennes litterära storhet var den tyske nobelpristagaren Hermann Hesse, som personligen såg till att hon blev översatt till tyska. I takt med att Magda Szabó blev internationellt uppmärksammad, blev hennes situation gradvis lättare i hemlandet. Det fick till följd att hennes författarskap gick in i en ny, experimenterande fas. Szabó skrev dramatik, poesi, verk för unga vuxna och essäer – och fick på så vis en stor ny läsarkrets. Framgången lät inte vänta på sig. Hon tilldelades stora inhemska och utländska litterära priser, blev hedersdoktor vid två universitet och hedersmedborgare i Budapest och Debrecen. Kort efter sin 90:e födelsedag 2007 satte sig Magda Szabó i sin läsfåtölj med en bok i knät – för att aldrig mer vakna.


Hermann Hesse (1877–1962)

Denne tyskfödde schweiziske nobelpristagare kände igen sig i Magda Szabós sätt att betrakta samhället och makten med outsiderns blick. Själv fick han uppleva hur hans böcker brändes på nazisternas bokbål i Tyskland. Hesse hänfördes av Szabós verk, som han läst i provöversättning, och använde sitt inflytande för att se till att de översattes och gavs ut på tyska.

Läs gärna: Stäppvargen, Glaspärlespelet eller Siddharta.


Claire Messud (1966–)

Den amerikanska författaren och litteraturkritikern Claire Messud hyllas för sina mångdimensionella kvinnoporträtt. Själv framhåller hon alltid Szabó som litterär förebild. Om Dörren skriver hon: ”Jag har hemsökts av denna roman. Szabós meningar och bilder dyker oväntat upp i mitt medvetande, och med dem starka känslor. Den har förändrat sättet jag förstår mitt eget liv på.”

Läs gärna: Kejsarens barn, Den brinnande flickan eller Kvinnan på övervåningen.


Fler utvalda artiklar