Lyssna på artikeln
För några år sedan fattade jag ett av mitt livs svåraste beslut. I veckor sov jag inte, jag ältade, grät, talade med familjen, vänner, kontaktade till och med en hundpsykolog som lyckligtvis även råkade vara psykolog för oss människor. En strålande vårdag vankade jag omkring på Lidingö kyrkogård när en koltrast plötsligt sjöng alldeles ovanför mitt huvud. Där och då bestämde jag mig: vår älskade border collie, Kapten Archibald Haddock Jofs, skulle dö.
Det var kanske något med ryggen hade veterinären sagt, utan att precisera. Undersökning följde på undersökning, inför varje sövdes Haddock, och varje gång insåg både vi och veterinären att han var en envis hund. ”Svår att sedera”, sa man, svår att söva.
Inte var det cancer, inget hade gått sönder vad man såg, han haltade sällan, men mitt i leken kunde han plötsligt lägga sig ner, vägra gå. Även lättare promenader slutade allt oftare med att Haddock låg blick stilla.
Han hade ont, det såg vi.
Vi prövade förstås alla mediciner, allt djurdoktorerna föreslog testade vi, men medicinerna gjorde Haddock slö, konstig i magen, lättretlig. Inte verkade de hjälpa heller.
Länge försökte vi förtränga, ibland låtsades vi inte se.
Kanske kan bara du som har eller har haft husdjur förstå denna förtvivlan. Andra tänker nog: en hund, är det något gråta över? En häst, katt, hamster, ett marsvin något att sörja?
När dagen kom för Haddocks avlivning hade vi förvarnat veterinärerna om att vår hund verkade klara vilka insomningssprutor som helst. ”Ni måste ta till rejält”, skrev jag i ett förberedande mejl, så att döden skulle bli snabb och smärtfri samt ångestfri, både för Haddock och för oss som skulle ta farväl.
Det blev en plåga över allt annat.
Gång på reste sig Haddock, vacklade mot oss, sökte sig mot dörren. Fler sprutor, allt större dos, allt nervösare veterinärer.
Till slut, äntligen, fick vår hund frid.
Barnen och jag gick därifrån förtvivlade och förbannade. Jag tänkte rasande att min pappa, en gammal jägare och bästa vän till Haddock, hade gjort det bättre, snällare, vackrare med ett gevär i skogen. Jag kände en enorm skuld över att jag inte hade lyckats ge Haddock en värdig död.
Varför hade de inte lyssnat på oss?
De där fåniga ljusen de hade tänt i avlivningsrummet, den där larviga mattan vi skulle sitta på… Jag hade gärna bytt allt det det mot bra vård.
När jag senare talade med andra hundägare fick jag flera berättelser om undersökningar som syntes onödiga, dyra mediciner som inte hjälpte, enorma prisskillnader på likartade operationer i olika delar av landet, skenande kostnader för djurvård, högre försäkringspremier och högre självrisk.
Är det något ruttet med veterinärvården i Sverige, började jag tänka. Självklart finns många enskilda, fantastiska aktörer men faktum kvarstår: i dag är det riskkapitalister som äger de två veterinärkedjor som driver merparten av Sveriges djursjukhus. Har det möjligen något med saken att göra? Jag kan ärligt säga att jag inte vet men att jag skulle vilja undersöka detta, och jag behöver hjälp. Har du erfarenheter av svensk veterinärvård – bra eller dåliga? Tillsammans kan vi kanske förbättra villkoren för våra fyrbenta familjemedlemmar. Hör av dig till mig, är du snäll, på stina.jofs@vi.se
