Lyssna på artikeln
Kul att utvecklas? Nej, inte särskilt.
Jag blir lite misstänksam när människor säger att de tycker det är kul att utvecklas. Min erfarenhet är nämligen att utveckling gör ont. Särskilt om man pratar om personlig utveckling eftersom vi människor ofta tar våra viktigaste språng just när vi har haft det riktigt jobbigt.
Även att utveckla en tidning kan vara plågsamt för alla som arbetar med den och därmed älskar den på sina individuella sätt. Inte desto mindre behövs utveckling, i företagsvärlden brukar man säga att man har att välja mellan utveckling eller avveckling. Status quo finns inte.
Nåväl. Vi hade ett ganska påfrestande möte på redaktionen om vad vi egentligen är – som tidning. Vad är det vi erbjuder vår publik? Det bör man ju veta.
Vårt gamla motto ”meningsfull underhållning”, som tjänat oss väl, kändes inte längre rätt. Men vad var vi i stället? Stora fluffiga ord studsade mellan väggarna medan frustrationen lyste i kollegornas ögon.
”Men berättelser då” sa någon. ”Det är ju det vi gör – berättelser”.
”Ja visst!” hakade någon i, ”men låter inte det lite passivt. Vi vill ju att våra berättelser ska betyda något, inte bara konsumeras.”
”Men vad vill vi ska hända då?” frågade jag hoppfullt, och anade att vi var något på spåret.
”Kanske delas på Facebook.”
”Kanske berättas om på en middag med vänner; ”vet ni vad jag läste i Vi…””
”Kanske tänker någon vidare och blir inspirerad att göra något eget.”
Vi fortsatte spåna vidare kring hur en berättelse skulle kunna vara för att få sådana följder. Ja, vilka sorters berättelser som är värda att föra vidare.
Födslovåndorna avtog och förbyttes i lättnad. Det vi ger publiken är så klart: ”berättelser värda att föra vidare.”