10 barnlåtar som förändrade Sverige

  • 5 jan 2024
  • 41 min

// Foto: Nils Örke/Anna Hållams/ TT/ Anna Drvnik

10 barnlåtar som förändrade Sverige
Anna Charlotta Gunnarson

// Foto: Nils Örke/Anna Hållams/ TT/ Anna Drvnik

Lyssna på artikeln

Georg Riedel har tonsatt skolavslutningar och den svenska sommaren. Nu fyller han 90 år. Anna Charlotta Gunnarson hyllar ett musikaliskt geni – med att lista de tio viktigaste låtarna som skrivits för barn.

Att Georg Riedel fyller 90 år vill vi gärna fira. Med sin tjeckoslovakiska bakgrund och Sveriges Radios söndagskonserter i ryggen har han skapat en egen folkton inom både jazz och visor och satt en oförglömlig prägel på musiken för det uppväxande släktet. Det var Astrid Lindgren själv som introducerade honom för gamla svenska sånger och hur han sedan skapade sina mest populära alster kan du läsa om i denna topplista över viktiga kompositioner för barn. Jag kunde inte rangordna dem, så vi kör i kronologisk ordning. Riedels och Lindgrens klassiska epos får störst utrymme, men något extra ska man väl ha på sin 90-årsdag.

1. Bä, bä vita lamm – August Strindberg, Alice Tegnér

Alice Tegnér skrev musik redan som barn och hade livet igenom nära till trallandet, detta till synes enkla språk som många kan ta till sig, men få kulturskapare behärskar. När hon själv fick två små pojkar bad de ofta sin mamma att sjunga ramsorna i böckerna, istället för att läsa dem; något hon blev en fena på. Hennes melodibank är gedigen: Sockerbagaren, Ekorr’n satt i granen, Sov du lilla videung, Mors lilla Olle … Sedan slutet av 1800-talet har generationer svenskar växt upp med hennes sånger, hon är så inpräntad i folksjälen att hon kommer att överleva oss alla med hästlängder.

Mest rafflande är förstås länken till August Strindberg, den går via den berömda helgdagsrocken och söndagskjolen. 1872 antog han uppdraget att översätta en äldre omtyckt brittisk barnvisa om ett svart får: ”Ba-a, ba-a, black sheep, have you any wool?”. Två decennier senare publicerades hans text i sångsamlingen Sjung med oss mamma, samtidigt tonsattes den av Alice Tegnér. Ansvarig för utgivningen var den svenska barnbokens moder, Ottilia Adelborg, som tyckte det lät trevligare med ett vitt lamm, vilket hon säkert hade rätt i, för succén var given. Låten fick stor spridning i hela Norden och så småningom moderniserades raderna ytterligare av Tegnér, varpå sången fick den form vi i dag är vana vid och som förmodligen de flesta svenskar kan sjunga om man så väcker oss mitt i natten:

Bä, bä vita lamm, har du någon ull
Ja, ja, kära barn, jag har säcken full

Att Tegnér även komponerade enorma mängder musik av annat slag kommer ofta bort när vi förblindas av allt det mäktiga hon gjorde för våra yngre. Hon tonsatte till exempel även Gläns över sjö och strand (Betlehems stjärna) och skrev körverk och romanser, sonater och kantater, i ett omfång så märkvärdigt att det är jämmerligt att ingen ännu filmatiserat hennes liv i en storslagen julserie eller påkostad biopic. Filmbranschen, vi väntar!

2. Krakel Spektakel – Lennart Hellsing, Knut Brodin

I dag uppfattas Krakel Spektakels och Kusin Vitamins hängande och slängande i gardinen mest som ett festligt tilltag, sådant som sagofigurer gör. Annat var det när låten kom. Då skulle töser och gossar niga och nicka, buga och bocka, sjunga fint och sitta still. Ordkonstnären Lennart Hellsing följde hellre i Astrid Lindgrens ouppfostrande spår och strödde fantasifulla äventyr över sitt rika persongalleri.

Krakel blir barnbok redan på 40-talet, men många familjer kan inte läsa noter och Hellsing har ambitionen att väcka barnens lust att sjunga, dansa och röra sig. 1955 lanserar han därför Snurrskivan där karaktärerna med musikens hjälp får liv på ett stort antal 45-varvare. Knut Brodin tonsätter lyhört hans lekfullt bråkiga texter med barnens röster i åtanke. Kompet är studsigt och lustigt, ibland påkostat pompöst med allehanda instrument närvarande, men viktigast av allt är att det ska vara lätt att sjunga låtarna, även utan skolning. Hellsing anlitar också hela Sveriges kulturelit för att läsa in de talade partierna. Alla ställer upp trots att gaget är blygsamt: Enkronor och röda rosor.

Att Lars Ekborg spelar Krakel Spektakel och Yvonne Lombard gör rollen som Kusin Vitamin är allmänt bekant, mindre känt är att de anses ha alltför skrala röstresurser. Resolut värvar Hellsing skönsångarna Lasse Lennartsson och Astrid Söderbaum och snart kan alla barn följa med i melodierna om Petronella från Plaskeby och den mazurkadansande gurkan. I det präktigaste av tidevarv smyger storrökaren Hellsing även in hitlåten om Nicko Ticko Tinn, en text utan filter som undgått såväl gårdagens folkcensur som dagens cancelkultur. Hellsing tog sig helt enkelt friheten att själv hänga och slänga i gardinerna, sådär som bara sagohjältar gör.

3. Är du vaken, Lars? – Gullan Bornemark

Hitlåten om Lars handlar om den vanliga kvällsrutinen, att borsta tänderna och tvätta händerna. Framförandet är välartikulerat och kan uppfattas som äppelkäckt, men så här lät även många visor för vuxna i början av 60-talet, så klokt är att lyssna med tidsrensade öron. Då hör man också den genuina glädjen i Gullan Bornemarks röst, hela hon porlar av lycka över att få sjunga med sonen Sven. Det är också med denna melodi som karriären tar fart. Efter att länge ha arbetat med musiklekskola för barn har hon absolut gehör för vad som funkar och inte. Betonade ord ska komma på logiska platser i melodin, stavelserna fogas in som pusselbitar.

Är du vaken, Lars skriver musikdirektör Bornemark vid sin tramporgel. Två tydliga framgångsfaktorer är upprepningarna och humorn. Efter textens alla tjatiga tillsägelser från modern visar det sig på slutet att Lars har lurat henne: ”Ha ha ha, det gjorde jag bra!” sjunger han med emfas. Bornemarks idé är att låta barnet få sista ordet, en chans att trycka till sin mamma. Skrattet, glädjen och myset finns närvarande i allt hon gör. Gubben i lådan, Valpen min, Sudda Sudda och Herr Gårman är andra klassiker ur hennes digra katalog. Parallellt med pedagogiken för hon också in barnens vardag i musiken, utan krusiduller. Melodierna arrangeras på skiva av maken Valter och blir kommersiella framgångar.

Gullan Bornemark har med tiden komponerat runt 400 låtar och belönats med guldskivor, medaljer och priser av olika slag. Dessutom blev hon den första kompositören med barninriktning att väljas in i Swedish Music Hall of Fame. Vi måste ju också passa på att gratulera henne i efterskott på 96-årsdagen, som inföll i november förra året. Man tycks leva länge på att ha barnasinnet kvar.

Hans Alfredson i skrivarstugan 1963. // Foto: Nils Örke

4. Blommig falukorv – Hans Alfredson

Det måste ha varit omvälvande att vara barn under 1960-talet, för oj, vad fort utvecklingen gick. När deras föräldrar var små genomsyrades sångerna av en uppfostrande ton, men nu var både vardag och absurditeter naturliga inslag på musiklektioner och grammofoner. När albumet Hans Alfredson sjunger Blommig falukorv och andra visor för barn släpps lanseras låtarna som ”porr för barn”. Här finns exempelvis en hyllning till lille Knut som gapskrattar åt kiss och bajs – dessa förbjudna ord ges rejält utrymme i diggande, suggestiva partier.

Hasse Alfredson sjunger låtarna själv, helt utan ovanifrån-perspektiv. Allt det knasiga som lyfts fram i texterna bär hans egen röst, en vuxen som är lika sprallig som en unge, vilken happening! Det är på samma gång löjligt och varmt och rajtan-tajtan, men framför allt är han närvarande. Vi tror på honom när han inte vill ha fisk och spenat, rotmos eller isterband, han skriver från hjärtat och sjunger från magen. Blommig falukorv är en sann protestsång för var och en som någon gång matvägrat. Det är faktiskt rimligt att säga ifrån när lammet smakar kofta.

De tolv melodierna pendlar galant mellan tango, jazz och bossa-nova och även texterna är en fröjd att följa med i. Alfredson varvar simpla rim (bäst – häst) med ordliga krumbukter som får fart på varje skolkör. Många av oss har under vilda skrattattacker försökt få bukt med slutklämmen på Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen, det vill säga sången om kaptenen som har foten i en potta och i denna seglar hem till sin fru Charlotta, som också har fastnat med foten ”i en byrålåda i en chiffonjé! Olé!” Med parodisk finess buas också pinsamma vuxna ut i Doda Doda, där karln som kryper runt på alla fyra och pratar dadda-språk blir uppläxad av barngruppens mantra ”Dumma gubbe, gå till din gamla tant”.

När ett stort möbelföretag på 90-talet fick nys om att barn över hela jordklotet känner till sången om den blommiga falukorven skrev de avtal med Alfredson om att få servera rätten i sina varuhus, till förmån för BRIS. Dock trycktes blomstren enbart på korvaskinnet. Banalt, tänker alla som gärna plockar fram pepparkaksformarna för att skapa egna matmönster. Kanske korven är ännu godare som dinosaurie? Låt oss prova!

5. Mitt lilla barn – Barbro Lindgren, Georg Wadenius

Men ska jag säga
Akta dig för eld och djupa vatten
Spring aldrig, aldrig bort från mig
I den svarta natten

Sällan har poesi för barn varit mer avgrundsdjup. Texten av Barbro Lindgren blottar den största skräcken, att tappa bort varandra, och så går det illa. Redan när jag var liten kunde jag gråta till denna refräng. Varje gång kom mörkret som en chock efter de festliga verserna där den stora och lilla gör allt sådant som man aldrig skulle våga göra på riktigt; skriker som gorillor och biter folk i benen. Det var också lätt att identifiera sig med innehållet, eftersom perspektivet var barnets – alltihop är en ren framtidsdröm om hur det kommer att vara när jag får barn, då ska det minsann bli kul varenda dag. Men på genialt vis väver texten också in föräldraansvaret, de duktiga delar som alla vi som lekt med dockor och nallar härmat, för om det blir dåligt väder åker ”världens minsta gummistövlar” på och får bebisen ont i magen ska jag sjunga ”jättefina sånger”. Att skriva ihop något så komplext på några få rader, som dessutom ska tonsättas, är inget annat än stor konst.

Tonsättaren då? Jo, det är ju Jojje Wadenius, gitarrlegendaren som spelat med Diana Ross, Aretha Franklin och Backstreet Boys. I slutet av 60-talet är han relativt okänd, men får i uppdrag av en producent att skriva musik till Barbro Lindgrens dikter, för ett radioprogram. Han älskar texterna och ändrar inte ett ord när han i vilt flow knåpar ihop melodierna hemma i sin lilla etta på Söder. På skivspelaren går vanligen Simon & Garfunkels plattor varma, vilket hörs på finstämda spår som Jag är det fulaste som finns och Jag har en äng. Låtarna ges ut på albumet Goda’ Goda’ som får fantastisk kritik och belönas med en Grammis. När Jojje några år senare blir medlem i Blood Sweat & Tears plockar han med sig balladen Kråkbegravningen, som ges ny inramning på en av soulbandets singlar. Musiken från Goda´ Goda´ lever på nytt upp under 90-talet när de smygs in på skivor av hiphoppare som Latin Kings och Ken Ring. Den sistnämnda lånar just Mitt lilla barn, och med hans moderna komplement om missbruk och utanförskap får en ny sorts avgrund liv. Drömmen om att skrika som gorillor må spira i oss alla, men mest längtar vi nog efter någon att hålla i hand, någon som aldrig tappar bort oss.

// Foto: Anna Drvnik

6. Idas sommarvisa – Astrid Lindgren, Georg Riedel

Vi förstår direkt allvaret: Någon behöver dra igång den varma årstiden, och självklart är det barnets uppgift. I detta fall heter hon Ida och bor på en småländsk gård med sin hyssiga storebror och en brokig skara vuxna runt sig. Till de milda tonerna av en ensam akustisk gitarr tar hon oss med på det stora äventyret, där hon gör sommaren somrig, kohagen grön, himlen skär och svalor som flyger och myggor som svalorna tar.

Detta mästerverk är bara en minut och femtio sekunder långt. Tänk att man kan skriva något så fulländat, få ihop en helhet med en melodi och en text som ingen någonsin tröttnar på. De flesta av oss har hört Idas sommarvisa tusen miljarder gånger, ändå är det få av oss som suckar när barnen tar i för full hals på skolgården eller då den dyker upp i tv, radio eller på film. Kanske är den som ett ädelt vin, som blir bättre med åren, eller kanske snarare som en god vän, som man blir vardagligt lycklig av att träffa igen. Sveriges inofficiella nationalsång har den kallats. Helt okej för mig om den blev officiell.

Det är också läge att påminna om Astrid Lindgrens stora insats som just textförfattare. För även hennes berättarteknik till musik är helt unik, med sitt anarkistiska förhållningssätt till duktighet och rim. Att hon inte lyfts fram oftare för denna musikaliska gärning är en smärre skandal. Men nu firar vi ju hennes 90-åriga kompanjon, så låt oss istället denna dag välja glädjen.

Georg Riedel kommer till Sverige som fyraåring från Tjeckoslovakien, växer upp med radions söndagskonserter, inspireras av Schubert och utbildar sig så småningom inom den klassiska musiken. Med sin kontrabas glider han också in i jazzsvängen där han gör sig ett namn på klubbarna och inom kort turnerar med våra största artister. Suget efter att få komponera växer och när det behövs musik till filmerna om Pippi Långstrump tackar han smickrat ja.

Samarbetet med Astrid Lindgren blir lyckat, men när de ska följa upp det hela med låtar till filmatiseringen av Emil i Lönneberga dyker en utmaning upp. Georg Riedel har varken läst böckerna eller någon vidare koll på den svenska visskatten, så hur ska han bli bekant med den ton Lindgren söker? Lösningen blir att hon själv sjunger in skillingtryck som I en sal på lasarettet och andra sånger från sin barndom på kassetter som hon sänder honom. I detta nya musikaliska landskap orienterar sig Riedel overkligt snabbt och fångar elegant svenska svunna tider i klassiker som Hujedamej och Fattig bonddräng.

När Idas sommarvisa formas frångår Riedel deras vanliga arbetsgång och skriver melodin först, med Idas (Lena Wisborg) röst i tankarna. Han vill skapa en traditionell svensk melodi, som enligt Astrid Lindgrens vision ska kunna sjungas gemensamt medan man utför arbete i köket eller samlar sig för kvällen. Det lilla tankefröet växer, gror och blir till Idas sommarvisa, som snart får vingar och flyger över landet och jordklotet. Sedan 70-talet har den sjungits i alla tänkbara sammanhang, i alla tänkbara åldrar. Även om Georg Riedel nu är 90 år så har också han varit en liten unge. På vackrast tänkbara vis kunde han i vuxen ålder förvalta och gestalta den där magiska kunskapen som bara barn bär, om hur man får blommorna att blomma.

7. Älgarna demonstrerar James Hollingworth, Karin Liungman

Den som är bekant med Gary Larsons serieteckningar vet att alla djur har ett mänskligt beteende bakom ryggen på oss. Kossor och grisar bygger båtar, genomför operationer och röker i smyg, men så fort vi tittar ditåt lufsar de omkring utan mål. På samma sätt samlas älgarna i James och Karins trallvänliga upp-till-kamp-sång. Det är alltid fest när låten spelas i radio under 70-talet, för man får använda sin allra mörkaste röst och blir genast sugen på att skriva egna plakat.

En hummande introduktion sätter stämningen, vi förväntar oss någonting kraftfullt och viktigt, sedan tar älgarnas ledare ordet och förklarar upplägget. De vill ha jämlikhet, stoppa kalhyggen och besprutning, slippa vara rädda för jägarna och kunna gå över vägen utan att bli påkörda. Som åhörare sitter vi uppmärksamt med vid mötet, där jublet stiger medan punkterna spaltas upp och de välkända slagorden formuleras:

Älgarna demonstrerar
Älgarna har fått nog
Älgarna vill ha trygghet

Här i sin egen skog

Under 70-talet växer medvetenheten om att vi måste bromsa exploateringen och att en grön omställning krävs för att djur, natur och kommande generationer ska gå en ljusnande framtid till mötes. Via musiken hittar James Hollingworth och Karin Liungman en direkt väg till barnens begreppsvärld. Låtarna till barnvänligt gitarrkomp handlar om rävar, fiskar, humlor och bondgårdsdjur, ibland mest på skoj, ibland med insprängda påminnelser om hur allt hänger ihop.

Många av dagens unga har tappat hoppet. De söker hundra jobb men får inte ens svar från företagen, än mindre komma på intervjuer. Det fuskas på högskoleproven. Nyhetsflödet domineras av växande utsläpp, krig, inflation, strejker och gängskjutningar … Men om framtiden ter sig grå måste man klamra sig fast vid strimmorna av hopp, som att också oljeproducerande länder nyligen skrev på klimatavtalet i Dubai. Och att även vi egoister som flugit kors och tvärs, tagit bilen till grannen, ätit kött, lagt in golvvärme och haft sparande i tveksamma fonder också kommer att kolavippa en dag. Så kan intelligentare generationer äntligen börja om. Sida vid sida med djuren, med eller utan plakat.

Georg Riedel
Georg Riedel. // Foto: Anna Hållams/ TT

8. Banankontakt – Lasse Åberg, Janne Schaffer

Alla barn som blir bekanta med Trazan och Banarne under 70- och 80-talet vill också bo i en trädkoja med studsmatta, ta dagen som den kommer, slippa läxor och klappar på huvudet. Tv-serien dyker upp under ett jullov med ett omvälvande lätt tilltal, helt utan socialrealistisk touch och uppenbar pedagogisk agenda. Snillet bakom programmen är tecknaren, hobbygitarristen och komikern Lasse Åberg, som får göra fler säsonger, fyllda av sketcher, sångnummer och finurliga funderingar varvade med aktuella pophittar och tecknade kortfilmer. På skolgårdarna leker vi trafikfaran Olyckan och skriker ”Filmtajm” i kör. Efter några säsonger uppstår också Electric Banana Band.

Den klimatkramande gruppen gör entré i bästa rockstil som karaktärerna Tigern, Zebran och Banarne och spelar musik riktad direkt till oss kids, men med ett lyxförpackat sound som hämtat från topplistorna. Mycket riktigt är det också hämtat från topplistorna, för vad vi inte fattar då är att discodunket bär Janne Schaffers signum, den tungvrickande gitarrgurun bakom Abba och Ted Gärdestad. Kvaliteten suger vi dock i oss som zvampar. Djungeltrion väver med lätthet in trafikvett och sopsortering mellan fyndiga referenser till filmer som Närkontakt av tredje graden och Stålmannen. Till och med ordet Banankontakt är en ordvits. Vi känner oss sedda, Electric Banana Band betraktar oss som smarta individer med popkulturellt värde, och plattorna Banankontakt och Livet i regnskogarna får oss att rusa till skivbutikerna med veckopeng och sparbössa i högsta hugg.

Gruppens popularitet bara ökar och under flera decennier turnerar bananbandet land och rike runt, iförda sina djuriska kostymer. De uppträder till och med på Hultsfredsfestivalen samma år som indiepopparna Suede och hiphopparna Wu-Tang-Clan. Nya låtar möter nya generationer, men även om Min Maya Piraya i dag är bandets mest strömmade låt så vet vi medelålders att balla Trazan Apansson aldrig är så ball som i början av Banankontakt:

Det är en fågel!
Nä, det är ett plan!
NEJ, det är en superbanan!

9. Krokodilen i bilen – Kerstin Andeby, Monica Forsberg

Vi kastas rakt in i handlingen. En bil med en korpulent krokodil har precis passerat, och inte nog med att den gröna jätten själv körde bilen, den spelade dessutom trumpet och hade en svans så lång att den var tvungen att ligga på ett flak, där bak. Sången tar inte mer än trettio sekunder att sjunga men historien är så väl berättad att vi gärna tar den om igen – och igen. Tänk ändå, en tegelstensroman kan ha tusen sidor, men inte är det säkert att skildringen blir mer intressant för det. Schlagerlegendaren Monica Forsberg ligger bakom texten, hon har även skapat mängder av smurfhits och klassiker som Främling och Dag efter dag, det är alltså ingen novis vi har att göra med. Dramaturgin i storyn om krokodilen i bilen är fenomenal, premissen presenteras, spänningen stegras, plötsligt kommer ett humorinslag och sedan ett till. Slut. Vad varje barn vill ha. Alla kan hänga med i de tydliga bilderna som man lätt kan göra rörelser till.

Forsberg deltar själv några gånger i Melodifestivalen under 1980-talet med gruppen Ritz. Här återfinns också Kerstin Andeby, som med tiden utvecklas till en av våra främsta kompositörer, med praktverket Majas Alfabetssånger som ess i leken (texter av Lena Andersson). Krokodilen i bilen är också en riktig pärla, som går fort att lära sig, trots att den inte liknar någonting annat. Framför allt är den rolig att sjunga. Andeby blir sällan framlyft bland giganterna, för konst riktad till yngre står ständigt i skuggan av annan kultur. Bolibompa sänds i en egen kanal, barnboksförfattare är sällan omslagsmaterial och Grammisen för årets barnskiva brukar delas ut före tv-sändningen. Detta kan, och ska, man morra över. Och samtidigt ge stående ovationer till alla som trots allt stretar på. Man tjänar ju faktiskt inte en spänn på att landets förskolor gör rörelselekar till ens sånger … Då får man göra smurflåtar och ha lärarjobb vid sidan av.

Extra fint är det att Andeby och Forsberg slår sina skämtsammaste påsar ihop. Även om barnmusiken är relativt jämställd är det bra mycket vanligare med killar som spexar loss tillsammans och får kommersiell framgång. Ska jag generalisera verkar tjejer mer lockade av genrerna stillsammare jazz och visa. Det påminner lite om matlagning: tjejerna slavar i vardagsköket och langar torsdagspotatis medan mästerkocken friterar granbarr vid tv-spisen och når en annan nivå av uppmärksamhet och folkets kärlek. Hoppas att detta ändras med tiden. Kanske kan Andebys och Forsbergs lyckade samarbete inspirera när det gäller att trumpeta ut en riktig monsterhit. Förlåt, krokodilhit! Tut tut!

10. Babblarnas vaggvisa – Anneli Tisell, Johan Rask, Hasse Sjölander

Den mest spelade låten i Sverige förra året var en lugn och finstämd visa för barn. Hur flott är inte det? Mitt i den brötigaste av eror når en rofylld komposition ut genom bruset, och blir mer omtyckt än alla sjungande hamstrar och kokosnötter tillsammans.

Kom lilla du, kudden väntar nu
Inte leka mer, Bobbo dags att lägga sig
Vila en stund, ta en liten blund
Sov sov, somna in

De klatschiga Babblarna kommer till som språkutvecklande material, lekfullt utformat av pedagogen Iréne Johansson och författaren Anneli Tisell. Johansson hittar på 1980-talet på figurerna Babba, Bibbi, Bobbo, Diddi, Dadda och Doddo, som de flesta barn i dag är väl bekanta med. Efter millennieskiftet ger Tisell de glada vännerna ny färg och form och populariserar deras babbliga, bubbliga universum i mängder av böcker, sånger och tecknade filmer, som underlättar inlärningen av språkmässiga trixigheter.

När Babblarnas vaggvisa tar emot Musikförläggarnas pris 2023 får musikmakarna lite av den uppmärksamhet de förtjänar. Kompositörerna Johan Rask och Hasse Sjölander säger till SVT att deras teori om varför låten går så bra är för att det är riktig musik som alla står ut med, även föräldrarna och även hundrade gången man lyssnar. Men nog spelar det också roll att melodin hjälper till med sitt tydliga syfte att trösta och lugna då det är dags att sova. Till och med jag blir lite sömnig när jag lyssnar på låten medan jag skriver detta. Skickligt gjort.

Babblarnas vaggvisa framförs i sövande ton av lovsångsledaren Sofia Alm, och eftersom melodin strömmats många hundra miljoner gånger är hon en av de röster svenska folket har lyssnat mest till i modern tid. Än så länge kan hon och de andra i ensemblen föra en relativt tillbakalutad tillvaro i anonymiteten, men när dagens barn växer upp kommer de att på nostalgiskt vis vilja veta allt om Sofia och det övriga gänget bakom Babblarna. Som förhoppningsvis hyllas när de fyller 90 år.

Fler utvalda artiklar