100 år senare – vem bryr sig om soldaten Švejk?

  • 16 okt 2023
  • 9 min

// Illustration: Pia Koskela

100 år senare – vem bryr sig om soldaten Švejk?
Tomas Dur Fläckman

// Illustration: Pia Koskela

Lyssna på artikeln

Har den tappre soldaten fortfarande något att säga? I år är det hundra år sedan soldaten Švejks skapare Jaroslav Hašek avled. Berättelsen om den tjeckiske beväringen anses vara en av de främsta antikrigsromanerna, men är boken ännu angelägen – nu när vi har krig inpå knutarna?

Hörde jag månne namnet Jaroslav? Vilken Jaroslav? Jag känner till minst två som hette Jaroslav. En av dem, Drobný i efternamn, var en framstående idrottsman som tillhörde världseliten i tennis på sommarhalvåret och ishockey på vintern. Det är en mycket ovanlig kombination! Men så var han också till ursprunget tjeck-britt-egyptier, och sådana växer sannerligen inte på träd. Tror ni dagens tennisspelare skulle överleva ens fem minuter på en ishockeyplan? Hardly, som min granne Bergström brukar säga. Han var utbytesstudent i Montana på 70-talet men skickades hem efter tre veckor på grund av vacklande vandel. Så kan det alltså gå om man inte sköter sig.

I efterhand kan man tycka att han borde ha lämnat den stackars ormen hemma.

Alltnog! Mot slutet av sin karriär spelade Jaroslav Drobný alltid tennis i solbrillor. Ögonskada. Man kan aldrig vara nog försiktig när man vistas ute i solen.

Den andra Jaroslav som jag känner till är…

Så där kunde det kanske ha sett ut om det var den tappre soldaten Josef Švejk som satt vid tangentbordet och inte undertecknad.

En av Švejks metoder för att neutralisera all sorts pösmagad auktoritet är att berätta oändliga anekdoter vars detaljrikedom saknar bortre gräns. En annan är att lyda order – blint och bokstavligen – vilket oftast avslöjar absurditeten i de uppgifter som utdelats. Švejk är hundaktigt medgörlig, accepterar varje tillsägelse, hur orimlig den än månde vara, och tycker i de fall då bestraffningar utdöms att dessa är på tok för milda.

Denna idiotiska – och/eller infernaliskt beräknande – inställsamhet förvirrar befäl och poliser på ett sätt som till sist medför att det alltid är makten som gör sig löjlig, inte den maktlöse.

I år är det 100 år sedan den tjeckiske författaren Jaroslav Hašek dog, och alltså även 100 år sedan han skrev de sista meningarna på sitt mästerverk Den tappre soldatens Švejks äventyr under världskriget, som trots år av ansträngningar förblev oavslutat.

Om Jaroslav Hašek sägs det att han i slutet av sin 39-åriga livsbana snittade 17 öl om dagen. Dödsorsaken var kronisk leverinflammation och hjärnhinneinflammation. Huvuddelen av hans digra litterära produktion kom till på krogen, där han gärna och ofta vistades, en vana som grundlades i mycket späd ålder. Även hans bror Bohuslav söp ihjäl sig.

I likhet med sin romanfigur var Jaroslav Hašek den sorts person som man förr i tiden benämnde med i dag bortglömda glosor som ”filur, kanalje, spjuver, gynnare”. Ständigt på språng, ständigt opålitlig, ständigt i färd med att sjösätta nästa projekt, ständigt sittande på krogen, skrivande, skrattande och supande.

Åtskilliga episoder i Švejk bygger på saker författaren själv hade upplevt; många anser till och med att Hašeks roman i själva verket är ett slags självporträtt.

Av alla de hyss som Hašek ställde till med kan nämnas grundandet av det ironiska ”Partiet för måttliga framsteg inom lagens råmärken”, samt sejouren som redaktör för den populära tidskriften ”Djurens värld”, en befattning han avskedades ifrån efter att ha skrivit om djur som han själv hittat på (ollonkråka, svavelbukad val etcetera); han försökte även kränga ”äkta varulvar” på postorder till de arma läsarna.

Švejks ryktbarhet bygger inte minst på föreställningen om att det är en rolig bok.

Är den det – fortfarande? Humor åldras ju, som bekant. För att till fullo kunna uppskatta bokens komiska kvaliteter – rättare sagt: för att förmå förstå den över huvud taget – bör man ha ett hum om första världskrigets förlopp och bakomliggande orsaker; läsaren bör därtill ha åtminstone grundläggande kunskaper i hur dubbelmonarkin Österrike-Ungern fungerade, eller inte fungerade. Slaverna, det folk Hašek tillhörde, stod långt ner på statusstegen i Österrike-Ungern och författarens förakt mot det tyska inslaget i Österrike – herrefolk, redan då – var monumentalt. Dessa förhållanden förklarar åtskilliga skämt i boken.

Men framför allt: Hašek har en annan tajming än vad som utmärker nutida komik. Han fortsätter det roliga långt efter det att läsaren förstått poängen, och jag inbillar mig att en nutida publik blir förnärmad av dylikt.

En som i högsta grad bidragit till hur vi uppfattar det komiska i gestalten Švejk är illustratören Josef Lada, vars teckningar fanns med redan i första upplagan. Det var Hašek själv som beställde illustrationerna av sin vän Lada, men författaren hann inte se och godkänna dem innan han dog.

Lada tecknar Švejk som en bekymmerslös byfåne med säckiga kläder, skäggstubb och gristryne. Detta, menar kritiker, gör inte Švejk rättvisa och när Karin Mossdals nyöversättning av romanen utkom 1994 – i många stycken är den långt mer ackurat än Daniels Bricks klassiska översättning från 1930 –gjorde DN-kritikern Torsten Ekbom experimentet att läsa boken och ”tänka bort” Ladas tokroliga illustrationer. Och ser man på, fram träder ”en annan Švejk: en betydligt yngre man utan skäggstubb och paltor, skärpt och påläst, en vaken, tidningsläsande yngling som har väl reda på sig om det pågående kriget, som i någon av sina långa haranger, alltid oklanderligt välartikulerade, plötsligt kan prestera en liten analys av de strategiska förändringarna på något frontavsnitt.”

Glasunderlägg från

Švejk har solklar klassikerstämpel, men jag har för mig att en klassiker ska ha förmågan att säga något till varje generation, till varje tid. Så var har vi då Švejk i 2020-talets Sverige, där militarism och nationalism är på frammarsch och tilltron till auktoriteter i uniform är större än på länge? Vi har krig i vårt närområde, 65 procent av svenskarna vill gå med i Nato och en gråhårig överstelöjtnant vid namn Paasikivi har klippkort till SVT:s nyhetssändningar där han myndigt lägger ut texten kring vad som sker och vad som bör göras. I ett sådant landskap borde väl en finurlig Švejk få plats med sina underskruvade slicear?

Inte alls, visar det sig. En sökning i landets största pressarkiv, Retriever, visar att namnet ”Švejk” nämnts 27 (tjugosju) gånger i svenska medier under hela det senaste året. Mest är det fråga om referenser till Bertolt Brechts pjäs Švejk i andra världskriget från 1943, som fortfarande spelas, men Hašeks roman används också (dock blott fem gånger) som referenspunkt i recensioner av andra böcker. Tre gånger är det fråga om provätningar på restaurangen Švejk i Stockholm, ett omnämnande gäller en katt som heter Švejk, ett annat en häst med samma namn.

Endast en (1) text i svensk press –under ett helt år – handlar om Hašeks bok. Det är författaren Jonas Jonasson (mannen bakom Hundraåringen som klev…) som när han ombeds lista tre inspirationskällor nämner Hašek och Švejk med motiveringen: ”För författarens förmåga att fylla det allvarligaste av teman (världskrig) med humor och värme – utan att låta allvaret gå förlorat.”

Något i den stilen kunde vi ju behöva just nu.


Ur Vi Läser #5 2023.

Fler utvalda artiklar