20 år med Vi:s fotograf Thron Ullberg
”Sara i en specialgjord klänning av boksidor var verkligen en speciell fotografering. När den här bilden publicerades i Vi förbannade jag mig själv för att jag inte hade retuscherat bort den gröna nödutgång-skylten. Jag tyckte den störde. Men när hon ett år senare manövrerades bort från Svenska Akademien fick pilen och symbolen för UT en helt annan innebörd.”
”Problemet var att Rikard var väldigt sjuk. Han ville så gärna medverka, men kroppen ville inte och fotograferingen ställdes in flera gånger. Till sist fick vi till det, och jag vet att båda två blev mycket nöjda med bilderna. Bara några veckor senare fick vi veta att Rikard hade gått bort”
”Jag fick för mig att de skulle fotograferas framför en massa hö och började ringa runt till bönder för att fråga om jag fick hyra några balar. Till sist fick jag napp, skaffade ett jättelikt släp och baxade in allt i studion. Vad jag inte hade räknat med var att det var fullt av småkryp i höbalarna, och flera veckor efter fotograferingen fick jag jaga ohyra i studion.”
”De kände förstås varandra på ett yrkesmässigt plan, men umgicks inte privat, vad jag vet. Så när jag bad dem luta sig emot varandra på det här sättet var jag spänd på hur de skulle reagera. Men de gjorde som jag sa, på det mest naturliga sätt. Det tyckte jag var modigt – det är ju ändå en rätt intim grej.”
”Man ser direkt att det här leendet är äkta, och inget som jag har bett om. Mitt under plåtningen kom Anna Lindhs man in i rummet – och hon blev glad.”
”Under hela plåtningen var Lars make Junior med i rummet, och jag fick intrycket att han gärna ville vara med på bild. Så jag bad dem ställa sig tätt tillsammans. Sedan fick jag tjata – ’närmare, närmare’ – tills bilden äntligen satt. Den hamnade på Vi:s omslag och jag vet att den var mycket omtyckt bland läsarna.”
”Jag tog några bilder när han putsade skorna, men det blev urtråkigt. I bakhuvudet snurrade en tanke om att Lapidus alltid skildrades som så allvarlig och humorfri på bild. Så jag bad honom sticka ner händerna i skorna.”
”Hon är friluftsmänniska och vi ville fotografera henne i skogen. Jag berättade för Magdalenas stab att jag tänkte ta med en liten lykta som hon kanske kunde hålla i. Då sa de: ’Vänta nu, en lykta? Vad ska den symbolisera?’ Och jag sa häpet: ’Eh, det är bara en lykta. Ett ljus. Det blir ju mörkt tidigt i januari.’”
”Han satt där och lät sig avfotograferas, vänligt men kanske lite blasé. Han hade ju varit med om det förut. Så behövde jag göra något med utrustningen och Gösta slappnade av. Plötsligt höjde han handen för att vifta bort något som kommit i ansiktet; jag såg det i ögonvrån och ropade Frys! Så tog jag den exponering som blev den bästa. Jag tycker den säger mycket om hans skygghet och utsatthet – att han försöker värja sig mot det kändisskap han bar hela livet.”
