3 frågor jag alltid får som filmgranskare
// Foto: Martin Stenmark
Lyssna på artikeln
1
”Hittills har jag aldrig gjort det, men jag förstår att frågan implicerar att jag har ett glassigt jobb. Och det är sant – jag ser mycket film men jag måste se dem med professionella glasögon och det gör att upplevelsen blir en annan jämfört med om jag ser en film hemma eller på bio privat. När jag vet att en film snart ska ha premiär, en film som jag sett fram emot, brukar jag tänka: ’Hoppas jag inte åker på att granska den, det vore så tråkigt att bara behöva se den i tjänsten.’ Sedan kan man såklart se om den privat, men då vet man ju redan vad som ska hända, det förtar en del av upplevelsen.”
2
”Jag har märkt att det ofta finns en missuppfattning om vad vi gör. Vi bedömer inte lämpligheten för en viss ålder utan förhåller oss till om filmen kan skada barns välbefinnande. Filmer som får 15-årsgräns i England och USA kan få lägre gräns hos oss. Det som är ovanligt med svenska gränser är att vi utgår från barnen och inte föräldrarna. Det finns en rättighetsaspekt i bedömningen, vi sätter inte högre åldersgränser än vad som är absolut nödvändigt. Vår utgångspunkt är att barn har rätt att se film på bio, utom just om det kan skada deras eget välbefinnande.”
3
”De flesta barn ser film på andra platser än på bio så frågan är berättigad. Vi tänker att biofilm är film som visas i offentliga rum. En 7- eller 11-åring kan gå på bio utan att deras föräldrar vet om det. Därför får staten ett större ansvar. Sedan kan man ställa frågan: Ska staten lägga sig i, kan inte filmdistributörer eller andra ta hand om det? Men staten är en garant för att det inte blir högre åldersgränser av fel anledningar, till exempel att filmen skildrar homosexualitet. Det har hänt i andra länder att kommersiella aktörer satt höga åldersgränser för att de varit rädda för att stöta sig med vissa grupper i samhället.”