Olja, blod, bläck och minnen. På tioårsdagen av att han släpptes ur fängelset i Etiopien skriver Martin Schibbye om livet i frihet – och om dem som blev kvar.

Det är en fin dag att dö på. Himlen är blå med vita molntussar. Solen steker. I ögonvrån ser jag hur vicepresidenten Abdullahi Werar i den etiopiska Ogadenregionen radar upp soldaterna på en linje bakom mig.

Ökensanden är ljust brun. Jag ser skräcken i soldaternas ansikten. Efter tre dagar utan sjukvård för skottskadorna, med ändlösa hot och förhör som kidnappad i öknen, har jag har slutat att bry mig. Jag tar ytterligare några steg. Vill inte fly. Vill inte slåss.

Är det här det ska ske?

Jag står helt stilla och hör ljudet av vapen som mantlas. Under natten har blodet runnit igenom bandaget och smärtan pulserar i den skjutna axeln.

Skjuter de ihjäl mig i dag så får det bli så. Jag vänder mig om. Jag vill se den som ska krama avtryckaren i ögonen.

– Jag kommer att räkna till tre, säger Werar, klädd i den etiopiska armén kamouflageuniform. Du måste börja berätta innan tre.

– Ett!