Abdulrazak Gurnah: ”Skrivandet är mitt sätt att återvända”

  • 17 feb 2023
  • 11 min

// Foto: Ylva Sundgren

Abdulrazak Gurnah: ”Skrivandet är mitt sätt att återvända”
Lan Xu

// Foto: Ylva Sundgren

Lyssna på artikeln

Varken kulturjournalister eller litteraturvetare hade tippat Abdulrazak Gurnah som Nobelprisvinnare. Men han 2021 tilldelades han Nobelpriset i litteratur och blev en världssensation över en natt. Skribenten och poeten Lan Xu träffade honom på Svenska Akademien för ett samtal om livet i Storbritannien och minnena från Zanzibar.

Hans fotsteg hörs i den tomma korridoren innan jag får syn på honom. Långsamma men taktfasta, som av långa bestämda kliv. Abdulrazak Gurnah är i Sverige för första gången sedan han fick besked om att han tilldelats Nobelpriset i litteratur 2021. Vi har stämt träff på Svenska Akademien.

”God morgon”, säger han artigt på en behaglig brittisk engelska och sträcker fram handen. Vi går in i det fina Linderummet och han sätter sig i soffan, med skulpturen Klot av Pierre Olofsson bakom sig. Medan jag justerar min bandspelare reser han sig igen för att hämta lite vatten. Utanför fönstren tvekar fortfarande våren, men solen lyser och ljuset fyller rummet.

– Hur uttalar man ditt efternamn, Xu? Den första frågan blir hans.

Han talar med en avslappnad ton, men kroppsspråket är behärskat och blicken allvarlig.

”Sschh”, säger jag, ”ungefär som när man hyssjar åt någon att vara tyst.” Han skrattar och lovar att inte xu:amig.

Ska vi ta det från början, undrar jag.

– Absolut, känn dig fri att börja var du vill. Han slår sig ner i soffan igen, rak i ryggen.

Minns du när och hur du började skriva?

– Jag har alltid funnit glädje i att skriva, ändå sedan jag var en liten skolpojke i Zanzibar. Jag minns skrivövningar och uppgifter som något väldigt roligt. Och jag minns också att jag skrev en pjäs för att underhålla mina klasskamrater och att det var skojigt, så jag fick tidigt smaka skrivandets glädje.

Och när blev skrivandet allvar? När kom den vändpunkten?

– Att skriva ner saker, du vet, är ibland ett sätt att förenkla eller hantera problem vi har i livet. När jag som tonåring flyttade till England var jag tvungen att anpassa mig till ett helt nytt liv. Det var en svår period och skrivandet blev ett sätt att hantera den nya tillvaron. Jag kom hem på kvällarna efter jobbet – jag jobbade som vaktmästare på en teater då – och satte mig att skriva, natt efter natt. Skrivandet var i början reflekterande, funderingar kring mina egna erfarenheter. Det var ett samtal med mig själv, ingenting jag någonsin visade för andra. Senare började jag fantisera ihop historier, presentera saker som jag brydde mig om i form av berättelser. Det var då jag insåg att det fanns sådant jag faktiskt måste skriva, att det var en nödvändighet.

Du har bott i England i mer än fem decennier nu och har många erfarenheter därifrån, men ändå utspelar sig de flesta av dina berättelser någonstans i Afrika och Zanzibar är ständigt närvarande i dina romaner – hur kommer det sig? Är skrivandet ditt sätt att återvända?

– Ja, det kan man säga. Och det är sant att jag har levt i Storbritannien i många år nu, men faktum är också att jag i mina tankar aldrig lämnat Zanzibar. Det beror delvis på alla minnen, men också på fantasier, på att jag alltid leker med tankar och lever ut saker som jag har missat eller inte fått uppleva. Att återvända på det sättet är något helt oemotståndligt för mig.

Kan du berätta lite om hur du bearbetar dina minnen och fantasier när du skriver?

– Jag lämnade Zanzibar när jag var 18. Som författare har man kanske en speciell förmåga att minnas. När man skriver om en viss sak dyker det upp andra detaljer. Det behövs ju detaljer för att göra minnena konkreta. Skrivandet blir då också ett sätt att hålla minnena levande.

– Sedan får man idéer från verkligheten också. Det kan vara en gammal vän som blir sjuk eller något man läser i tidningarna. Som i min roman Den sista gåvan. Idén till den kom när jag läst om en av de unga killar som låg bakom en bussbomb i London, 2005. Han hade postat en video, passionerad och full av ilska och hat. Jag började fundera över hans uppväxt och över hur han, som uppfostrats sekulärt, hade kommit att känna sig bestulen på sin kultur, sitt sammanhang. Men det kunde ju hursomhelst inte förklara varför han gick iväg och tog livet av främmande människor i en självmordsbombning och det där störde mig. Så jag bestämde mig för att låta hans far göra en återresa till sitt hemland, för att komplettera bilden, ge ett större sammanhang.

Du kommer från Zanzibar men har bott större delen av ditt liv i England, var känner du dig mest hemma?

– Jag förnekar inte att England är mitt hem, men jag brukar säga ”komma tillbaka” istället för ”komma hem” när det gäller England – om jag inte talar om min fru eller vårt hus. När jag säger ”åka hem” så syftar jag alltid på Zanzibar.

Ditt modersmål är swahili men du skriver på engelska. Hur förhåller du dig till de två språken?

– Jag pratar engelska för det mesta eftersom jag bor i Storbritannien, men jag känner mig helt bekväm med swahili. Ikväll ska jag träffa en grupp människor från Zanzibar, då är det självklart swahili som gäller. En gång ringde någon mig på universitetet, det var efter att min roman Paradiset kommit ut. Det fanns ingen e-post då, inte heller mobiltelefoner. Han berättade att han var från Zanzibar och att han hade flytt genom att gömma sig på en båt. Sedan hade han försörjt sig som sjöman. Hans röst var mycket dämpad när han sa ”jag är inte gammal, men jag har glömt swahili”. För mig var det en chock, helt obegripligt. Jag skrev senare om det i Admiring Silence.

Du kombinerade länge ett arbete som professor i engelska och postkolonial litteratur med ditt författarskap. Kan du berätta lite mer om din drivkraft?

– Det är som jag sa en nödvändighet, ett uppdrag. Det handlar inte bara om att bevara minnen. Minnen är ju inte bara vackra utan kan också vara besvärliga, till exempel minnen av fattigdom, grymhet och deras konsekvenser. Jag skriver som om jag vore där och upplevde den verkligheten. Men det är inte bara det, det handlar också om minnen från andra verkligheter, om kolonialism, rasism, hur ojämlikhet tolererar fattigdom och beroende, hur barn lider av de ojämlikheterna, och om hur jag ändå lever så nära intill dem. Det här är frågor som finns i alla mänskliga liv, men inte alltid i ens tankar, inte förrän omständigheterna kräver det. Jag skriver för att jag vägrar att acceptera maktens berättelse.

Du nämnde tidigare att du i början brukade skriva på kvällar och nätter. Hur har ditt skrivliv förändrats efter pensioneringen?

– Jag skriver från morgonen tills jag blir trött, eller tills orden slutar komma till mig, eller tills jag tänker: ”Det här är ett bra ställe att stanna på” och jag vet hur jag ska återkomma till det nästa dag. Det brukar vara runt tretiden på eftermiddagen. Då börjar jag läsa i stället. Innan jag gick i pension läste jag mycket akademiska texter, det gör jag inte längre, nu blir det mest skönlitterärt.

Hur har det senaste halvåret varit, efter beskedet om Nobelpriset?

– Inget har varit som vanligt den här tiden! Sedan jag fick Nobelpriset har det varit rätt omöjligt att skriva, men jag känner ingen press. Det hade varit frustrerande om jag hade försökt och inte kunnat, men jag tänker bara njuta av stunden.

Och har du en ny bok på gång? Kommer den att utspela sig i Zanzibar?

– Det har jag, men jag kan tyvärr inte avslöja så mycket mer, jag är bara halvvägs. Ja, kanhända att den utspelar sig i Zanzibar, eller kanske ”återvänder” jag till England den här gången. Vem vet vart skrivandet kan ta en?

Gurnah ler, som om han redan visste svaret. Jag tackar för samtalet. Han signerar sin bok för mig. Sschh, säger han för sig själv medan han skriver. Ute ringer kyrkoklockorna 12.

Jag frågar om jag får ställa en sista fråga medan vi reser oss upp.

– Javisst.

Om du skulle göra en intervju med dig själv, vilken fråga skulle du vilja ställa?

Nu skrattar han och säger: ”men sen vill du säkert att jag ska besvara den också?”

Jag lovar att inte göra det.

Han tänker en lång stund.

– Hm, folk brukar fråga när jag bestämde mig att bli författare, kanske skulle jag vilja fråga när jag började tro att jag kunde bli författare?

Jag håller mitt löfte och frågar inte efter svaret. Det får bli nästa gång.

Fler utvalda artiklar