Debatten kring konsthallen Liljevalchs tillbyggnad har varit betonghård. Och det är inte första gången museibyggnader väcker känslor. Men ska inte kreativitetens helgedomar kunna få vara konstverk i sig själva?

Duggregn över Stockholm.Äntrar Djurgårdsfärjan. Ställer mig i fören, gör mig beredd. När vi rundar Kastellholmen ser jag byggnaden som fått vissa att känna andakt, andra att tappa fattningen helt. Jag brukar anteckna med penna och block, nu pratar jag rakt in i mobilen för att spela in och fånga min egen direkta reaktion, efteråt hör jag hur min röst skärrat säger i blåsten: ”Den är massiv, mastodontisk, i det här gråvädret skapar den nästan ett sug i magen”. Går iland och promenerar de tvåhundra meterna dit. Till Gert Wingårdhs och Ingegerd Råmans tillbyggnad av anrika konsthallen Liljevalchs. Årets i särklass mest omdiskuterade arkitektoniska skapelse.

Jag försöker greppa dess på platsgjutna betongmäktighet. Den ljusgrå fasaden där 6 860 flaskbottnar fogats in för att skimra när molnen lättar. Taket som rymmer 166 ljusinsläppande lanterniner och från sidan ser ut som stiliserade ryggfjäll på en ofantlig reptil. Det avlånga perspektivfönstret på bredsidan som ligger liksom sjunket och vilande mot marken. Tänker: Wow, så här kompromisslös kan en konstkåk vara. Den är döpt till Liljevalchs+. Ett passande namn för en verkligt vågad addition.

En illustration av Liljevalchs+.