Agneta Pleijel: ”Jag vill dö obitter, utan oavklarade räkningar”

  • 28 nov 2023
  • 22 min

Ett turbulent år. Vi har följt Agneta Pleijel från polska Konstancin via hemmet på Södermalm till skärgårds­oasen Yxlan. // Foto: Thron Ullberg

Agneta Pleijel: ”Jag vill dö obitter, utan oavklarade räkningar”
Mats Almegård

Ett turbulent år. Vi har följt Agneta Pleijel från polska Konstancin via hemmet på Södermalm till skärgårds­oasen Yxlan. // Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Ända sedan förra vintern har Agneta Pleijel försökt sätta punkt för den tredje och sista delen i sin hyllade självbiografiska svit. Varför har det varit så svårt?

Det är så jävla tråkigt och irriterande. Jag kan ju inte röra mig som jag vill.

Men nu tränar jag, säger Agneta Pleijel och tillägger:

–Och så tänker jag förstås på Tomas Tranströmer.

Hon är tillbaka i Polen, på en specialistklinik för strokepatienter i Konstancin utanför Warszawa.

Här får hon träna en kroppsdel i taget. I dag är det händerna som tränas. Jag hör en polsk röst som ger instruktioner samtidigt som Agneta Pleijel och jag pratar om vad som hänt sedan sist, då vi satt hemma hos henne och pratade om den nya boken.

–I våras drabbades jag av en stroke. För ungefär en månad sedan reste jag hit. De är mycket effektiva på den här kliniken. Ja, så nu sitter jag där jag sitter.

Hon är bestämd på rösten. Och det är så jag tror att många upplever henne. Hon har pondus som få. I sin nya bok Sniglar och snö beskriver hon på ett ställe dottern Lina, som hon i romanen kallar Linn, som ”stursk”, när Linn bara efter några dagar i den franska huvudstaden kräver att hon ska åka själv med métron till Svenska skolan i Paris. Agneta Pleijel har också något sturskt över sig – åtminstone i betydelsen stolt.

Det stolta och intensivt närvarande är också där när hon skriver: existentiellt, avskalat men med stor säkerhet och närvaro. I sina texter känns hon som väldigt mycket kvinna och människa. Samtidigt har hon glimten i ögat och en varm humor som mjukar upp konturen. Och under allt finns naturligtvis fler sidor.

December 2022. Vi sitter i Agnetas vardagsrum i lägenheten i Stockholm. Ute snöar det. Agneta Pleijel är nervös och vet inte vad hon ska säga. Jag är den förste, utanför den närmaste kretsen, som hon pratar med om den kommande romanen, Sniglar och snö.

–Innan du kom tänkte jag: ”Vad fan ska jag säga? Äh, låt honom prata.”

Det är inte första gången jag intervjuar Agneta Pleijel. Dessutom känner vi varandra lite efter att i några år suttit i styrelsen tillsammans för det litterära Sebaldsällskapet. Det gör att intervjusituationen blir något annorlunda – som när hon pekar på kakfatet framför oss och uppmanar mig att ta en kaka med orden ”Men ta en kaka nu!” Jag frågar om det är de där som kallas strasskakor och lägger till att jag inte är så förtjust i kakor över huvud taget.

–Jag vet inte vad den heter. De finns i affären runt hörnet. Men de är goda!

Jag tackar ändå nej till kakan och lägger i stället in en snus. Varpå Agneta går ut i köket för att leta upp sin dosa. Hon tackar nej till mina, vi snusar olika sorter.

–Efter att man skrivit klart en bok har man inte hunnit formulera sig kring den. Så småningom, efter några intervjuer skapar man ett narrativ så att det flyter lättare, men jag är inte där än.

När Agneta Pleijel kom med boken Dubbelporträtt, mitt under pandemin, besökte jag henne i hennes trädgård på Yxlan i Stockholms skärgård, för en intervju. Då berättade hon att hon går in i en depression varje gång hon skrivit klart en bok.

–Ja, jag är där nu.

Vad är det du tänker då, att texten inte håller?

–Ja, alltså … jag tycker det är skit. Att ge ut något sådant här, till vilken nytta? Förstår du, säger hon och tittar uppfordrande på mig.

*Men,Sniglar och snöär ju väldigt fin och det varDubbelporträtt också. –Det kan ju du säga.Ja faktiskt, det är till och med lätt att göra det.*Den sista kommentaren får henne att le. Hon dricker lite kaffe och påpekar att jag är en dålig kakätare (det är jag). Sedan fortsätter hon berätta om hur det känns att ha skrivit klart en bok.

–Jag har kommit till ro med tanken att jag inte är någon stor författare och aldrig kommer att bli det heller.Vad är det då – en stor författare?–Det vet du nog. Jag är en väldigt självkritisk person så du kommer aldrig höra mig säga något annat om mina egna böcker. Jag har ju länge haft svårt att ens kalla mig författare.

Jag pekar på James JoycesPorträtt av konstnären som ungsom ligger framför oss på bordet, och hon nickar bekräftande. Ja, Joyce är förstås en stor författare. Agneta berättar att hon läste boken för över 50 år sedan och att hon nyligen läst om den.

–Jag blir såim-po-ne-radav hur jävla bra det är!

Hon uttalar ordet så. Med tryck på varje stavelse, som för att visa hur fantastiskt Joyce skriver.

–Jag tror jag även förstårUlysses bättre nu, när jag läst denna bok om hans stränga jesuitiska uppfostran. Joyce uppmuntras till att bli präst, men i stället bejakar han sin väldiga drift till språkets skönhet.

Driften till språkets skönhet är väl något du känner igen dig i?

–Ja, i hela mitt liv har det varit otroligt viktigt för mig att få skriva, för jag har fått syn på saker i mitt liv som inte visar sig annars. Jag vet inte hur andra människor har det, men för mig har historier och litteratur gått vid sidan av själva levandet. Annie Ernaux sa att något inte blir verkligt förrän det är nedskrivet. Det kände jag också igen mig mycket i.

Agneta Pleijel
1981, vid 41 års ålder, debuterade Agneta Pleijel som poet med 
Änglar, dvärgar – uppmuntrad 
av vännen P O Enquist. // Foto: Thron Ullberg

Sniglar och snö skulle egentligen ha publicerats i mars. Att vi sågs redan i december 2022 berodde på att jag ville intervjua Agneta Pleijel så tätt inpå manuslämning som möjligt. För att få vara först med att diskutera boken med henne i en slags idé om att hon då var som mest ofiltrerad.

Romanen är den länge efterlängtade uppföljaren till Spådomen och Doften av en man –den trilogi som beskrivs av förlaget med orden ”romaner med självbiografisk bäring”. Men efter den första intervjun hörs vi igen – och bestämmer oss för att ses igen, i februari, för en uppföljande intervju. Då är hon mer avslappnad. Hon har gjort fler intervjuer och i dem fått formulera sina tankar om romanen.

–Jag känner nog att jag bottnar bättre och förstår vad jag skrivit. Det är en lång berättelse om hur en individuation kan gå till. Visst handlar den om mitt liv. Men det är en litterär bok. Jag har försökt att hitta en stil, eller en form.

Agneta svär och säger att hon glömt snuset i köket även denna gång. Hon går ut i köket och hämtar det. Sedan sitter vi i hennes soffa igen, snusar och dricker kaffe. Den här gången har hon hoppat över kakorna, men erbjuder mig som vanligt ett par varma tofflor och en kopp kaffe. Vi sitter här, hon i sin fåtölj, jag i hennes soffa och pratar om boken som varit lite besvärlig att skriva.

I Sniglar och snö berättar Agneta Pleijel om sitt yrkesliv som kulturchef på Aftonbladet och som professor på Dramatiska institutet, om radhusliv i Farsta med man och dotter, om en sårig skilsmässa och det befriande uppbrottet. Men också om lust och passion och hur hon till sist finner kärleken på riktigt i journalisten och författaren Maciej Zaremba, som kom till Sverige som 18-åring. Spådomen skildrade hennes barndom. I Doften av en man var hon en ung kvinna på väg ut i livet. Sniglar och snö ligger närmare i tiden och därför var det lite besvärligare att skriva den.

–De två tidigare böckerna utspelar sig i så avlägsna delar av mitt jag att jag inte behövde oroa mig för att lämna ut någon. Men det problemet uppstod i sista boken.

För att inte utlämna någon bestämde hon sig tidigt att hon inte skulle beskriva personerna utifrån, utan snarare ge sina egna reaktioner på personer som varit viktiga för henne i hennes liv.

–Jag valde att inte lägga något i deras psyken eller munnar. Det handlar om mig – om en människa och hur den människan reagerar på sin omgivning. Men när jag skrev var jag ändå lite orolig. Jag skildrar hur min man är otrogen mot mig, men jag ville verkligen inte att det skulle läsas som en kvinnas skildring av en mans otrohet. Det är mycket mer komplext än så.

Innebar det att du tog extra hänsyn och omsorg i skrivandet och att det blev en större utmaning?

– Ja, det är klart att det var det. Man beskriver någon som varit otrogen mot en och vet hur det fungerar. Folk tar parti och det var jag verkligen inte intresserad av. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig eller förebrå honom. Det är klart att det gjorde ont när det hände, men jag har full förståelse för att det gjorde det. Dessutom lärde jag mig enormt mycket om mig själv. Det kanske låter underligt, men så var det.

Agneta Pleijel
Cirkeln sluts? 2023 har det gått 35 år sedan Agneta Pleijel ­debuterade som romanförfattare med den uppmärksammade ”Vindspejare”. Ett verk som kronologiskt omfattade flera generationer, och som delvis hade självbiografiskt stoff. // Foto: Thron Ullberg

I lägenheten på Södermalm i Stockholm bor Agneta Pleijel tillsammans med Maciej Zaremba. Han har fått läsa manus och kunnat kommentera.

–Jag tror han grät lite när han läste …

I boken beskriver Agneta Pleijel hur han stod för en ny slags manlighet i hennes liv. En man som vågade just gråta och som var emotionellt öppen på ett nytt sätt.

–En människa som inte förställde sig. Det var nytt med den känslomässiga öppenheten och jag visste i början inte hur jag skulle hantera det, men det var fint och ovanligt.

Gråter ni fortfarande tillsammans?

–Jag gråter sällan, men det händer nog att han gör det.

Agneta Pleijel berättar att det förstås inte är första gången som Maciej Zaremba är den förste som får läsa hennes text, men att hon denna gång var mer nervös än annars för vad han skulle tycka. Efter denna vår andra intervju, ringer jag upp Maciej Zaremba och frågar hur det var att läsa Sniglar och snö och om han kände igen sig i texten.

–Nu kan vi ju inte ringa upp prins Hamlet och fråga vad han tycker om herr Shakespeares pjäs. Men om han kunnat svara skulle han kanske säga att han blev väldigt tagen av huvudpersonen. Han känner igen typen och kanske rentav något i sig själv. Synd bara att författaren tog livet av prinsen. Man hade velat läsa vad det blev av honom.

Och det är så du känner också?

–Agneta är en författare som i många böcker skildrat händelser som ligger nära hennes eget liv. Men hon skriver inte bekännelselitteratur. Hon är en skönlitterär författare och jag tror att hennes ambition är att i den egna erfarenheten hitta sådant som säger någonting allmängiltigt om vad det är att vara människa och vad kärleken kan leda till. Då är inte frågan: stämmer det med verkligheten? Utan: är det emotionellt trovärdigt? Och ja, det är det. Och väldigt vackert.

Jag skulle klara mig själv

Nu är Maciej Zaremba inte den enda person som gestaltas fiktivt i Sniglar och snö. Agneta Pleijel skriver naket och rakt även om uppbrottet från den man som hon har barn tillsammans med – och om hur barnen reagerar. Dels hennes egen dotter, dels Maciej Zarembas dotter från ett tidigare förhållande (Maja Thrane, författare och översättare).

–En skilsmässa är ju en katastrof. Det vet du ju själv som har skilt dig och har barn. Det är den yttersta smärtan. Birgitta Trotzig skrev om att Gud sätter en klo i människan och sedan är hon fast. Så kan det kännas. Men klon är också vägen till utveckling, ändå ger de flesta upp och blir bittra. Är det något jag inte vill så är det det: att bli bitter. Det är en instängning av alla känslor. Jag vill dö obitter, utan oavklarade räkningar, säger Agneta Pleijel.

I boken beskriver Agneta Pleijel hur en olycklig kärlekshistoria som hon sedan har med en minst sagt strulig man skapar en misstro i hennes dotter.

– Min dotter var kanske tio år då. Misstron satt i länge. Det var mycket smärtsamt. Men när hon själv blev mamma ville hon att vi två skulle gå i terapi tillsammans. Det behövdes inte många gånger förrän hon sa att hon var färdig med det.

Lina Pleijel blev känd för svenska folket i rollen som Sandra i 90-talssåpan Skilda världar, den första svenska tv-serie att sändas fem dagar i veckan. Men bara några år senare övergav hon yrket och utbildade sig till psykolog.

Du beskriver din smärta över din dotters misstro så att det verkligen känns.

–Återigen: jag ville beskriva mina känslor inför andra och det här var något som var väldigt svårt för mig. Personen jag beskriver i alla tre böckerna är en individ som är svår att hjälpa. Hon klarar sig själv i alla väder och tycker också att hon vet bäst. En sådan person kan vara odräglig att leva med, och jag tror att jag ibland varit det.

Hur blev det så?

–Jag är storasyster och fick ta mycket ansvar för mina systrar. Det formade nog mig. Jag skulle klara mig själv, vara duktig. Det är nog därför Maciej och min dotter varit väldiga provokationer för mig, för gentemot dem har jag stundtals känt mig hjälplös. Jag är väldigt tacksam mot dem båda för att de fick mig att erkänna att jag också är ömtålig … och …

Att du är en människa?

–Ja, att jag är människa. De har varit livsavgörande för mig och hjälpt mig att hitta en bättre plats för mig själv.

Har du en nära relation till din dotter i dag?

–Ja, hon är underbar. Och jag tror hon tycker mycket om mig.

Agneta Pleijel

Några dagar efter vår andra intervju ringer Agneta upp mig. Hon är på Kanarieöarna med familjen och hon har läst sitt manus igen. Hon ber mig vänta med artikeln. Hon har läst och insett att hon misslyckats med det hon hade för avsikt att göra: att inte skriva utlämnande om personerna i sin närhet.

–Jag behöver gå igenom manuset på nytt. Det är inga stora saker, men jag behöver skriva om lite. Jag hör av mig igen när det är klart.

Sedan går dagarna och blir till veckor. Förlaget ändrar utgivningsdag och jag börjar misstänka att det nog ändå var rätt stora ändringar. Dessutom dyker det upp recensioner i tidningarna eftersom boken redan har hunnit skickats ut till recensenter.

I Tidningen Vi skriver Yukiko Duke att det är en ”njutning att ta del av denna lysande stilists sökande efter sitt yngre jag” och i några andra tidningar hinner ett par intervjuer gå i tryck.

Jag frågar förlaget vad som händer och de ger ett svävande svar om att ”det bara har blivit lite förseningar”. Rykten tar fart som säger att boken ska skrivas om rejält, för att någon närstående som läst reagerat på texten. Jag bestämmer mig för att avvakta. Efter sommaren tar jag kontakt med Agneta igen. Hon berättar att hon fått en stroke och att hon nu vårdas för det på en specialklinik i Polen. När vi talas vid hävdar hon att omskrivningarna inte alls var så stora, och när jag läser det nya manuset konstaterar jag att hon har rätt. Snarare var det nog kombinationen av att hon ville göra vissa ändringar och att hon fick en stroke som försenat boken så mycket. När vi talar i telefon och hon får instruktioner för hur hon ska röra sina händer av sin polske fysioterapeut, suckar hon och utbrister sedan:

–Jag känner mig jävligt trött på det här redan. Livet har verkligen blivit annorlunda.

Jag är i en ny fas av livet

Det blev det också sommaren 2019. Då drabbades hon av hjärnhinneinflammation till följd av ett fästingbett. Hon skrev en text om det i DN året efter, där hon redogjorde för sjukdomsförloppet och hur hon kände det som att hon fått ”ytterligare en period att leva: ren bonus” efter tillfrisknandet.

Nu har hon förstått att händelsen förändrade hennes liv.

–Om inte förr insåg jag då att jag är i en ny fas av livet. Det var smärtsamt, men det medförde också en stor tacksamhet mot familj och vänner som vakade vid min sida. Det känner jag än i dag. Jag har fått väldigt mycket i livet.

När hon blev frisk från tbe:n satte hon sig och skrev Dubbelporträtt eftersom hon ville skriva om att åldras. Men hela tiden gnagde den tredje romanen med ”självbiografisk bäring” i henne. Snart skrev hon Sniglar och snö.

–Om sniglar är sökandet, så är snön vilan eller döden. Ja, döden kanske eftersom snön ju är täcket som lägger sig över allt. Jag tyckte det var en passande titel på denna bok.

Men du vill skriva mer, också dikter?

–Ja, det vill jag mest av allt.

Det glittrade till i dina ögon nu.

–Ja, jag skulle vilja bli poet. Men poesin har försvunnit in i berättandet, in i prosan. Det är två motstridiga drifter. Men poesin är själva hjärtat.

Agneta Pleijel
Skrivandet ­verkar vara motorn i Agneta Pleijels liv, och har hjälpt henne genom både skilsmässa och sjukdomar. // Foto: Thron Ullberg

När vi talas vid i telefon är det höst 2023 och Agneta Pleijel ska snart resa hem från den polska kliniken i Konstancin till sitt hus på Yxlan i Stockholms norra skärgård. Med den envisa inställningen till vad som är möjligt och med den stora längtan hon har till att skriva kan vi nog se fram emot en diktsamling, signerad Agneta Pleijel – om hon inte försvinner in i ett nytt prosaprojekt och ger oss en ny roman förstås. Skrivandet verkar vara motorn i hennes liv. Den starka drivkraft som behövs för att ta sig igenom sjukdomar och skilsmässor. Detta gestaltar hon i Sniglar och snö. Det är den tredje delen i berättelsen om en del av hennes liv och i den framgår det med all tydlighet hur viktigt det är för henne att få skriva. Så samtidigt går Sniglar och snö att läsa som en slags poetik. Det är också en berättelse om att leva med orden.

–Skrivandet blev centralt för den här texten. Kanske för att det är det mest konstanta i mitt liv. Viljan att nå fram till att skriva var tidigt väldigt stark hos mig och fortsätter i hela mitt liv.

I Sniglar och snö skildrar hon hur hon säger upp sig från heltidsjobb, bryter upp relationer och gör andra förändringar i livet för att ha tid att skriva. Samtidigt tar hon hela tiden på sig nya uppdrag som gör det svårt för henne att hinna. Jag säger att jag har väldigt svårt att säga nej och att jag gissar att hon har det också. Hon nickar instämmande.

–Det förvånar mig inte att du är likadan, men det är nog oftare en kvinnlig egenskap. Eller egenskap … vi blir uppfostrade till det.

Och ändå har du haft styrkan att lämna när du behövt, för att kunna skriva?

–Ja, det är en märklig egenskap som jag varit förvånad över. Aftonbladet och Dramatiska institutet är egentligen de enda lönearbeten jag haft. Och båda gångerna var driften att skriva starkare. Det finns en sådan lust och glädje i skrivandet. Jag längtar ständigt dit.


Ur Vi Läser #6.

Fler utvalda artiklar