Agneta Stark: ”Först var han bara en lurkig typ”

De träffades i slutet av 1970-talet och blev förälskade. Nu har Agneta Starks och Sven Lindqvists längtansfulla korrespondens blivit en hyllad bok. 

”Sven gick bort i maj 2019. En månad senare gick jag till banken för att öppna bankfacken. Jag tänkte hämta hela vår brevväxling. Jag hade med mig en stor väska, en dramaten, men det var så mycket brev. Väskan blev full. Jag fick gå två gånger. Samtidigt renoverades fasaden på huset där jag bor. Byggställningar och plast täckte alla fönster. I mullvadsmörkret satt jag och läste och grät och talade med Sven. Han ligger begravd på kyrkogården här bredvid, men det är inte där jag träffar honom. Det är i texten. Jag tappade tidsperspektivet fullständigt. Dels var det knappt skillnad på dag och natt inne i lägenheten, dels visste jag till slut inte om breven beskrev något jag hade varit med om eller om jag snarare befann mig i början och skulle vara med om det som hände i breven. Det låter väldigt konstigt, men så var det. 

Jag mötte Sven första gången 1978. Han hade skrivit en artikel i DN om social accounting, där han påstod att ”döddansarna på de företagsekonomiska institutionerna” aldrig hade åstadkommit någonting vettigt. Jag och min kollega, som arbetade på en doktorsavhandling i just det ämnet, ringde honom och sa ”hej, vi vet mer om det här än du”. Då blev han nyfiken och kom ut till universitetet för att träffa oss. Han blev störtförälskad i mig, men jag såg honom inte överhuvudtaget. Han var bara en lurkig typ som skrivit illa om mig i tidningen. Det var senare, på en middag, som attraktion uppstod. Sedan reste han till Kina och var borta ett halvår. Vi hade en kort passionerad kärleks­historia på några veckor när han kom hem, men Sven var gift och ville fortsätta vara det och jag ville inte vara i något smygförhållande. Vi var överens om att bryta helt. Men en månad senare kom ett brev från Sven. 

Det blev över tusen till slut. En tredjedel har nu blivit bok. Mina vänner har sagt att det är modigt av mig, men man ska komma ihåg att det här är väldigt länge sedan. Det som hände då känns inte skrämmande nu.

Det är inte bara kärleksförklaringar. Det handlar om politik, mat, musik och om allt vi läser. Ett pågående samtal som innehöll allt möjligt, litet och stort. Jag kan fortfarande bli förbannad när jag läser om läkaren som erbjöd mig sterilisering vid 33 års ålder. 

Det är också en bild av 1980­-talets Sverige med löntagar­fonderna, kärnkraftsomröstningen och Sven som försöker prata med Palme. Ett tidsdokument om man så vill. 

Det är inte alla som har turen att träffa sin person, men det fick jag. Jag var nästan 40 när det till slut blev vi. Vi fick 40 år tillsammans. Det var en stor kärlek och en enorm sorg. Men sorgen är ett mått på det jag varit med om, och det är väldigt fint.”

Läs mer:

Yukiko Duke: Här är vårens bästa böcker

Jämtlandsboomen är här: ”Det är ju ganska ensamt annars”