Agnetha Fältskog åkte aldrig till Korpilombolo

  • 7 mar 2023
  • 10 min

// Foto: Viktor Sjödin/ Gunnar Bergkrantz/Aftonbladet/TT/ Jonas Ekströmer

Agnetha Fältskog åkte aldrig till Korpilombolo
Johan Norberg

// Foto: Viktor Sjödin/ Gunnar Bergkrantz/Aftonbladet/TT/ Jonas Ekströmer

Lyssna på artikeln

Håkan Hellström tar oss till Göteborg, Ulf Lundell till Norrköping och Agnetha Fältskog till Korpilombolo. Så går det till när musiker sätter ortsnamn på kartan – och kör i diket.

Sommaren 1966 fick Sven-Ingvars en av sina största hits, Rune Walleboms Kristina från Vilhelmina. Vår familj lyssnade troget varje lördag på Svensktoppen och när låten gick upp på förstaplatsen var det VM-finalstämning i köket där vi satt, på Fjällgatan, i Vilhelmina.

Att just vår lilla köping fick denna upphöjelse var stort, och det är en av mina tidigaste, och starkaste musikupplevelser. För en liten ort kan det vara livsavgörande att hamna i en sång, det ger alltid en viss turisteffekt.

När Agnetha Fältskog sjöng 10 mil kvar till Korpilombolo frestades många av de som var på resa i norra Norrland att ta en liten omväg för att se byn. Berättelsen om en kärlekskrank tågresenär skapade en viss besvikelse bland invånarna när de insåg att textförfattarna (Björn Ulvaeus och Peter Himmelstrand) inte visste att det saknades järnvägsförbindelse, men upphöjelsen till schlager vägde tyngre. Laxå däremot, var under många år en viktig järnvägsknut och besjöngs i Laxå (i original Jackson). Här har Stikkan Andersson med sin översättning lyckats klämma in hela fem orter:

Nej Laxå är världsmetropolen tågen sätter särskild färg
De kommer från Hallsberg och Gårdsjö, ja ända från Charlottenberg
De sticker till Laxå för att få lugn och ro
Men folket från Laxå de far till Örebro

Att lilla Gårdsjö hamnade i tredje versen, torde vara ett av dess största ögonblick, och var nog en liten hälsning från Stikkan som växte upp nästgårds i Hova.

För att en sång ska kunna påverka bilden av en plats så krävs en viss poetisk verkshöjd, eller att den uppnått framgång på topplistorna. I den kategorin är Violen från Flen av Ulf Peder Olrog, den allra förnämsta av alla ort-låtar med det eleganta rimmet: ”Tag i stället för er, av små bokprimörer”, och fortfarande idag tänker de flesta på visan när Flen kommer på tal. När någon nämner Eslöv däremot, är det få som minns Östen Warnerbrings text: 15 minuter från Eslöv. Det är sällan man hör ett så genomfört pekoral. Musiken (av Burt Bacharach) är ett mästerverk och i kombination med den märkliga texten skapas något helt unikt. Jag kan inte bestämma mig för om det är poesi som Göran Greider kunde ha skrivit, eller ett utslag av Östens musikerhumor, han var ju trots allt klarinettist i grunden.

Hon kolla upp mitt tändstift
och när hon gjorde det då förstod jag
att det var klippt
För denna kyss hon gav mig smakade oljeblandad bensin med tillsats av fett
Och jag var bara 15 minuter från Eslöv

Ort-låtar är en återkommande genre som fortfarande frestar låtskrivare till nya alster och vi har under senare år hört exempelvis Annika Norlins Lund, eller Åh Uppsala av Markus Krunegård, (som verkar ha inspirerat Oskar Linnros att utbrista Ack Sundbyberg några år senare).

Texterna återspeglar trender i låtskrivande där man förr höll benhårt på stavelserna. Korpilombolo är ett imponerande exempel på hur en ort med fem stavelser, utan att det känns konstruerat, kan användas i en vers, men även Bergsprängartango i Gällivare och Dans på Brännö brygga har samma självklara relation till rytmen.

Idag är det inte samma strikta krav på att textens stavelser ska stämma med melodin och när Håkan Hellströms sjunger Känn ingen sorg för mig Göteborg, så kläms ”Göteborg” in med ett skohorn, det fattas en åttondel, men det löser Håkan med sitt smittande, goda humör. Peter Himmelstrand eller Ulf Peder Olrog hade häpnat över fräckheten, men var sak har sin tid.

En sång som väckt stor avund i Katrineholm.

Just Violen från Flen är en av ytterst få ort-låtar som faktiskt har en historia som har med platsen att göra. I ingressen till visan i det första publicerade häftet med Rosenbloms visor skriver Olrog:

”Den svenska litteraturen hade alltid legat Rosenblom varmt om hjärtat. När han en gång på en järnvägsresa kom att sitta mitt emot en förtjusande ung dam, som var djupt försjunken i Bonniers Litterära Magasin, inledde han därför genast en hövisk konversation med den sköna och förde snart samtalet in på litterära spörsmål. Hon visade sig vara expedit i en bokhandel i Flen och gav honom inspiration till en sång, som väckt stor avund i Katrineholm.”

Men i de flesta fall är det behovet av antal stavelser och sångbara vokaler som placerar byar och städer i visorna. Jag ringer artisten Orup och frågar om tillkomsten av hans låt Från Djursholm till Danvikstull.

– Jag tog fram kartan i den gamla telefonkatalogen som fanns på den tiden, och kollade hur platser låg i hyfsat olika väderstreck. Sedan letade jag fram några som gick att sjunga, berättar Orup.

Så går det till. Några livsavgörande upplevelser i Vilhelmina, Eslöv, Korpilombolo eller någon annan ort är sällan upphov till sångerna. Ett lysande undantag som utstrålar autencitet, och något genuint självupplevt är den svenska rockklassikern, Jag går på promenaden, där Ulf Lundell inleder med textraden:

”Du kanske säger Norrköping, det är en jävla stad, då har du aldrig gått på stadens södra promenad.”

Det är kaxigt och svängigt, där varje stavelse gungar av det som vi musiker kallar triolfeeling, i rockgenren shuffle, och att Lundell verkligen känner till Norrköping råder det ingen tvekan om.

Fler utvalda artiklar