Ai Weiwei: ”Jag kommer aldrig förlåta”

Ai Weiwei är Kinas mest ryktbara dissident och en av världens mest omtalade konstnärer. Vi träffar honom i Portugal, där han bygger en gigantisk ateljé – som hämnd.

Ai Weiwei reser sig och gör en inbjudande gest med handen. 

– Följ med, säger han. Kom och titta.

Den 67-årige Ai Weiwei har just gett en 80 minuter lång, formell intervju. Hans assistent och livvakt, en kines i 35-årsåldern, som bandat intervjun, reser sig samtidigt, bär bort våra glas med grönt te och tar ledningen. Vi som är besökare kallar livvakten för Sunshine; det är ordet som i stor stil står på ryggen av hans jacka. 

På vägen till tamburen passerar vi tre självporträtt av Ai Weiwei. Alla gjorda av vita Legoklossar.

På gårdsplanen framför den vita villan, en mansão, herrgård, stannar Ai Weiwei upp. Han har bestämt sig för att finna sin tillflykt i Portugal.

– Jag behöver friden. Solen lyser ofta. Inga störande projekt pågår. Människor lämnar mig i fred. Jag kan vara livvakt åt mig själv.

Han har bott i Berlin, Cambridge, Kina.

– Nästa mål är att försvinna, säger han.

Ai Weiwei må vara världens mest omtalade konstnär, ständigt på tvärs mot hemlandet Kina. Obstinat och impulsiv. Men i sin nya hemstad, Montemor-o-Novo med 19 000 invånare och belägen tio mil sydost om huvudstaden Lissabon, inte bara lämnas han i fred. Han är noll och ingenting. På kafé São João de Deus i stans centrum visar jag upp ett fotografi med Ai Weiwei för stamkunderna. En kvinna med en espresso i handen säger:

– Nej, honom … kinesen eller japanen eller vad han är … honom ser vi aldrig av.

Ai Weiweis fredliga fästning är belägen tre kilometer utanför stan i en värld av skogar av stubbig korkek, olivlundar i vilka fårhjordar betar. Sedan morernas dagar har området skänkt regionen boskap, vete och vin. 

I moderna pyloner som bär upp kraftledningarna har storkpar byggt sina stora bon, tre–fyra, sida vid sida. Synen är surrealistisk och komisk. Den skulle kunna vara ett verk av Ai Weiwei.

Ai Weiwei har under sin stormiga karriär sällan duckat för att tala ut. När Kulturrevolutionen 1975 fejdade ut och familjen äntligen återkom till Beijing utbildade sig Ai Weiwei på filmhögskolan. Han studerade och arbetade sedan tolv år i Amerika. Han arbetade med performancekonst och blev för 30 år sedan känd för konstverket Dropping a Han Dynasty Urn. Han krossade en 2 000 år gammal keramikkruka från Han-dynastin. Det dokumenterades i en fototriptyk (tre paneler som är sammankopplade med varandra). Akten symboliserade hur den pågående omvandlingen av gammal kinesisk kultur krossades. Intervjuerna avlöste varandra. Under New York-åren hade han sin första separatutställning, Old Shoes, Safe Sex. 

Till Kina återvände han då hans pappa blev svårt sjuk. Ai Weiwei blev aktiv på många plan, bildade konstnärsgrupper, gav ut böcker och öppnade ett galleri. Han flyttade in i ett ateljéhus som han själv ritat och sa att Marcel Duchamp, konceptkonstens fader, var hans inspirationskälla. Ai Weiwei avbildade Duchamp i profil i form av en böjd klädgalge i ståltråd. 

– Duchamp skapade ett stort problem, säger Ai Weiwei. Han hade humor. Han var en fantast. Han tänkte klokt – ungefär som Woody Allen.

Ai Weiwei syntes flitigt i den offentliga debatten och drev kampanjer för yttrandefrihet. Han var med om att sätta upp väggtidningar på ”Demokratimuren” och fördömde fängelsestraff för andra aktivister. Vid massakern på Himmelska fridens torg 1989 var han bosatt i New York. Han genomförde en åtta dagar lång hungerstrejk i solidaritet med offren, bloggade kritik mot regeringens politik och uttryckte tankar om konst och arkitektur samt om sina egna upplevelser. Han återvände till Beijing och några månader av vapenvila uppstod när han ombads att skapa Beijings OS-stadion, ”Fågelboet”.

Strax därefter anklagade han myndigheterna för att dölja brister i hanteringen av jordbävningen i Sichuan och för att mörklägga antalet offer. Det var nära att kosta honom livet. Lokal polis slog honom med en stålbatong i skallen. Det utlöste en blodpropp och hjärnblödning.

Vid upprepade tillfällen greps han av polisen och sattes bland annat i fängelse i 81 dagar utan möjlighet att kommunicera. När han frigavs fick han reseförbud från Beijing och förbjöds att publicera sig på internet. Skattemyndigheterna försökte med påhittade bevis att krossa honom med krav på 15 miljoner yuan (25 miljoner kronor) i icke betald skatt. 30 000 supportrar räddade honom genom donationer. Polisen gav sig inte utan undersökte brottet ”spridande av pornografi på internet”, när Ai Weiwei och fyra kvinnor poserade på en konstnärlig nakenbild med titeln En tiger, åtta bröst.

När han i november 2015 inbjöds att sitta i Stockholms filmfestivals prisjury tackade han ja. Men han var fråntagen sitt pass och kunde inte resa. Weiwei tillverkade då en kopia av den stol han suttit på under polisförhör något år tidigare och sände stolen som sin ersättare till Stockholm. Marcel Duchamp skulle gett honom ett uppskattande leende.

 Den definitiva brytningen mellan Beijings myndigheter och konstnären kom 2018, när Ai Weiwei, som flyttat till Berlin, fick veta att hans stora ateljé utan förvarning rivits (myndigheterna hävdade att hyreskontraktet löpt ut).

Ateljén, Left and Right Art Studio, var enligt Ai Weiwei själv ”uppförd som en östtysk socialistisk fabriksbyggnad” och ett konstverk i sig själv.

Några år tidigare hade myndigheterna i Shanghai angripit honom på samma sätt: rivit hans ateljé.

Parallellt med motgångarna på hemmaplan har Ai Weiweis position stigit till nya höjder i resten av världen. Varje år har han upp till tio utställningar och för närvarande är han bland annat aktuell med Ai, Rebel: The Art and Activism of Ai Weiwei på Seattle art museum. Det är hans största utställning någonsin i USA. För ett par år sedan skulle Londonborna få ta del av hans konst på Lisson Gallery, men utställningen avblåstes med kort varsel. Anledningen? En tweet som stöttade Palestina. Även utställningar i Berlin och New York lades på is. Ai Weiwei själv verkade ta det hela med ro och försvarade än en gång rätten att få uttrycka sig. Han kommenterade bland annat att han som konstnär framför allt var intresserad av åsiktsfrihet, inte av att ”uttrycka sig korrekt” även om det för med sig vissa motgångar.

Ai Weiweis mansão skyddas bara av ett jordbruks vanliga stängsel samt några vassa häckar. Vid ingången en hög gallergrind och en porttelefon. Ingen väktare, ingen säkerhetskontroll, ingen kroppsvisitering. 

På en hård grusväg promenerar vi ner mot Ai Weiweis senaste livsverk, den jättelika och trollbindande ateljé han bygger. För ett ögonblick tror jag att min värd ändå har hundar som skydd. Två grå, stora och muskulösa hundar (blandras, sankt bernhard och fågelhund) smyger runt oss. Hotfulla, inbillar jag mig. Men icke. Tvärtom, lekfulla och kelsjuka som min gamla katt. 

– Snälla hundar, säger Ai Weiwei. Byrackor. Jag känner mig säker här. Och de hotar inte mig. Inte nu. De har så mycket annat att stå i.

Med ”de” menar Ai Weiwei inte vovvarna, utan Kinas kommunistiska parti och dess hårdföre generalsekreterare, landets 71-årige president Xi Jinping.

Men de plågade din far.

– I Kina skadas alla.

Det handlar inte om att komma åt folk, förövarna. Det handlar om hur mänskligheten kraschade

Ai Weiweis far var poeten Ai Qing, född 1910. Han var vän till Mao
Zedong och hade i början av 1930-talet fått chansen att studera konst i Paris. Ai Qing upptäckte då modern litteratur och även den impressionistiske målaren Claude Monet. När han återkom till Shanghai sattes han i fängelse för ”samhällsomstörtande idéer”. Mao hade fördömt ”omdömeslös assimilering av utländska företeelser”. Ai Qing tvingades bekänna sin skuld och skickades ut på landet för att omskolas av ”massorna”.

Sådant blev i olika variationer Ai Qings och hans familjs liv fram till hans död, 86 år gammal, 1996. Han försvarade författarkollegor, svartmålades för ”högerism” och straffades genom att med sin familj, inklusive den unge sonen Ai Weiwei, i 18 år förvisas till arbetsläger och kollektivjordbruk i det kyliga nordöstra Kina, sedan vidare till öknarna i Xinjiang där han skulle ”omskolas” och förnedras offentligt. 

Under Kulturrevolutionen sattes Ai Qing i fem år att rengöra toaletterna för kommunens 200 invånare. Fadern accepterade stoiskt sin lott och sa att han tidigare aldrig reflekterat över vem som städat toaletterna åt honom. Brist på mat och vitaminer gjorde att han förlorade synen på ena ögat. Han förbjöds publicera sina dikter.

– Och, se här …

Jag rycker till vid Ai Weiweis utrop.

Han plockar fram sin Iphone, letar bland bilder och håller upp mobilen framför mig:

– … så här bodde min far! Det är dokumenterat här.

Bilden visar en grop. Ett svart hål i marken. Familjen med hustru och två barn tvingades leva i en jordkula med löss och råttor. Ofta svalt de.

– Hans hem finns nu dokumenterat i konsten. 

Ai Weiwei har använt sig av fotografiet av gropen och har lagt detta över en kartbild som sträcker sig från Kina till Amerika. 

Kan du någonsin förlåta?

– Aldrig glömma, aldrig förlåta. Det handlar inte om att komma åt folk, förövarna. Det handlar om hur mänskligheten kraschade.

Vi har under den mera formella intervjun talat åtskilligt om kommunistregimens övergrepp. Ai Weiwei duckar inte. Gömmer sig inte bakom diplomatiska fraser. Som intervjuobjekt är Ai Weiwei en överraskning. Jag hade väntat mig en aggressiv attityd. Det har bland annat talats om ordväxlingen när Ai Weiwei kom ut med sina memoarer, 1 000 år av glädje och sorg år 2021. 370 sidor detaljerade minnen och tänkespråk ur den kinesiska kulturen. Titeln är tagen från en dikt av pappan.

Boken är så välskriven att läsarens ögon ofta tåras. Den är i bredaste bemärkelse en hyllning till, och ett försvar för, yttrandefriheten samt illustrerad både med korniga familjefotografier och Ai Weiweis moderna, knivskarpa teckningar.

Memoarerna var ute, prisade av kritikerna, men i samband med en utställning dök en möjligen mallig kulturpersonlighet upp. Denne frågade: ”Har ni haft hjälp att skriva självbiografin?”

Ai Weiwei exploderade:

”Vad tror ni? Jag kan pissa själv också. Kom så ska jag visa er!”

Vid vårt långa samtal visar Ai Weiwei en mjuk framtoning. Han är lyssnande och tålmodig, när jag ställer de mest banala frågor, ibland stoisk, lika ofta cynisk, stundtals obegriplig och någon gång kvick:

Som när jag frågar om hur den teknologiska utvecklingen och AI kommer att influera konsten.

– Den har redan gjort det. Se på mitt namn! AI. 

Inget skratt. Men han gör sitt trick: tittar i kors, gör en grimas och det korta grå hakskägget vibrerar av förtjusning. 

När Kina blivit en säker plats är det där jag ska leva. Men ännu kan jag inte utöva mina rättigheter där

Många uttryckte förvåning, när Ai Weiwei 2017 i en intervju i The New Yorker Radio Hour såg det oförutsägbara i Donald Trumps personlighet och ämbetsutövning som något positivt. Ai Weiwei konstaterade att i Kina gick så mycket tid och energi åt till att tolka vad de styrande egentligen menade när de uttalade sig om något. Med Trump fanns en tydlighet: han kommunicerade exakt vad han tänkte, och gjorde det i realtid i sociala medier.

Det vållar, när jag tar upp händelsen, inget mummel om att han blivit missuppfattad. Ai Weiwei säger: 

– Det finns kanske något gott i det. Kriget i Ukraina måste få ett slut. Det gäller att stoppa ryssarna. Det kan bara den som vinner över Putin på sin sida.

Hur utvecklas relationerna mellan Kina och USA, inklusive Taiwan?

– USA dominerar. Kina utmanar. Den kinesiska utmaningen är större än Sovjets var under Kalla kriget. Den kinesiska utmaningen är snabb och kraftfull … Men vart är den på väg?

Och hur blir relationerna mellan Kina och Europa?

– Tyskland är in deep shit. EU är inte starkt. Det är splittrat. Men det tycker jag inte illa om. Jag gillar fragmentering.

Kanske är det mera en besvärjelse än en förhoppning, när Ai Weiwei får frågan om han tror att han någonsin skulle slå sig ner i Kina igen; i sitt liv som dissident och politisk flykting har han ju varit som en stafettpinne mellan New York och Berlin, Cambridge och nu Portugal. Han svarar:

– När Kina blivit en säker plats är det där jag ska leva. Men ännu kan jag inte utöva mina rättigheter där. Men jag vill – ty i språket sitter civilisationens rötter. 

För Ai Weiwei är språket mandarin. I sin engelska har han ett stort ordförråd. Men hans diktion är utlänningens. Och om tyska säger han – förvånansvärt för en person som levt länge och intensivt i Berlin, omhuldats och där har kvar en konstnärlig bas – att ”tyska talar jag inte”. Punkt. Han flyttade till Cambridge med sin partner (obs! underströk han, ”partner, inte hustru”) med vilken han har den nu 15-årige sonen Ai Lao. Anledningen: Pappa Ai Weiwei tycker inte om de tyska skolorna.

Vilken är din största önskan?

– Fred. Slippa striden. Men freden kan bli usel. Utan frihet. Bara demokrati gör oss alla lyckliga.

Vilket är ditt lyckligaste minne?

– Lyckligast är jag att jag över huvud taget lever. 

Och nu är vi på promenad till Ai Weiweis nya ateljé. Han har under intervjun sagt att ”Varje slut är en ny början. Början är det som betyder något”.

Nu vrider han huvudet åt vänster, pekar och understryker: 

– En ny början.

Där ligger hans nya ateljé. Jättelik i två våningar, byggd enligt kinesiska arkitektprinciper med nederdelen av väggarna i tegel, de övre i trä och med det klassiska kinesiska taket vridet en aning så att det ser ut som ett stort pussel. Stor som hangaren för en jumbojet. Ett tiotal snickare arbetar med projektet. 

När är den klar?

– Det är en fråga man inte ställer i Portugal.

Jag frågar om golvytan. 

– 3 600 kvadratmeter. 

Inte ens en konstnär som du, som arbetar i jätteskala, kan behöva så stora ytor.

– Arbeta? Jag tänker inte arbeta här.

Vad är ateljén då till för?

– För att hålla minnet vid liv.

Det är hämnd, alltså?

Han vinkar fram Sunshine. På kinesiska diskuterar de ord och översättning.

– Ja, revenge på engelska är kanske ett bra ord. De ska veta att river de mina ateljéer så finns de ändå kvar. 

Ai Weiwei griper mitt reportageblock och med Sunshine som instruktör ritar han orden med kinesiska tecken. Hämnd. Revenge.

– Känner du till buddhismens karma ? Jag skriver ner det ordet också. 

Om ateljén inte ska användas för att skapa konst, vad ska du då ha den till?

– Kanske kommer jag hit, svarar han och pekar mot ett hörn under övervåningens sluttande tak, och sätter mig och bläddrar i en bok en stund.

Sitter och läser? Vad då?

– En bok så klart, svarar Ai Weiwei. En bok med blanka sidor. Utan en bokstav, utan ett ord. 

Så klart. 

Ur Tidningen Vi #5 2025.

Läs mer:

Bigert och Bergström vill göra undergången lustfylld

Det här visste du inte om Estrid Ericson

Från Kina till Norrdans: ”Här är alla jämlika”