Alex Schulman: ”Jag kommer aldrig att glömma inspelningen”

När filmatiseringen av Alex Schulmans Bränn alla mina brev nu har biopremiär ges boken ut på nytt. Vi kan här publicera Schulmans nyskrivna förord, där han berättar om den overkliga känslan att besöka en filminspelning där hans romankaraktärer plötsligt får liv.

Förordet är hämtat ur filmutgåvan av Bränn alla mina brev som ges ut av Bookmark förlag.

För mig börjar alla skrivprojekt med att jag tecknar. Teckningarna är väldigt enkla eftersom jag saknar begåvning för det, men det har blivit viktigt för mig; jag vill se framför mig spelplatsen för de scener jag sedan ska skriva. Den första bilden jag tecknade i min ritbok inför Bränn alla mina brev var en scen som återberättades i Olof Lagercrantz dagbok från 1932. Karin och Olof ligger i sängen på Karins rum på plan 1. De kysser varandra, och är samtidigt på spänn – de har fönstret mot innergården öppet, vilket gör att de hör slagen från Sven Stolpes skrivmaskin. Stolpe sitter nämligen rakt ovanför dem, på plan 2, och hamrar ner sin nya pjäs. Varje gång knattret tystnar blir Olof och Karin vaksamma, de gör sig beredda på att snabbt bryta upp, om det nu är så att Sven Stolpe skrivit klart för dagen och bestämmer sig för att komma ner.

Jag ritade de två öppna fönstren, Sven Stolpe ovanför med skrivmaskinen, Karin och Olof nedanför i sängen. Jag berättar om det här därför att jag tror att det där greppet, att rita, har gjort boken lite mer scenisk, filmisk, än vad den annars hade varit. Jag minns att jag vid några tillfällen under skrivandet funderade över hur en filmatisering av manuset skulle se ut. I början av Bränn alla mina brev finns en scen när jag som ung besöker mormor och morfar, och Sven Stolpe tar sig mellan våningsplanen i sitt hem genom att sätta sig på en stolshiss som löper längs med trappan – han kallade hissen för ”elektriska stolen”. Jag minns när jag skrev den scenen, när han långsamt kom mullrande nerför hissen för att möta mig, att jag tänkte för mig själv: den här scenen skulle man vilja se i en film!

Och till slut blev det verklighet. Det fanns många produktionsbolag som redan från början var intresserade av filmrättigheterna och jag träffade dem alla för att höra om deras vision om hur man ska föra över boken till film, men allt avgjordes bara några minuter in på mötet med SF, när de berättade att de pratat med Björn Runge, som läst boken och som var intresserad av projektet. För mig har Björn Runge länge varit en av de bästa regissörerna i Sverige.

Jag har varit ”exekutiv producent” för filmen, vilket är en finare omskrivning för att vara med utan någon som helst möjlighet att påverka. Men jag har fått vara nära filmen och jag har sett den växa fram. En gång sommaren 2021 blev jag bjuden ut till Sigtunastiftelsen för att vara med under en inspelningsdag, och jag kommer aldrig glömma det, när jag körde upp på uppfarten och såg alla filmarbetare springa runt inför en tagning. Det finns en bil i boken som Stolpe äger och som kommer att spela en avgörande roll i handlingen. Där stod den plötsligt utanför Sigtunastiftelsens huvudingång. Första gången jag läste om den där bilen var när Olof Lagercrantz i ett brev beskrev hur Sven en dag inte hade fått bilen att fungera, och han misstänkte sabotage. Någon undrade vem som skulle vinna på att sabotera hans bil, Stolpe svarade: ”Jag har fiender så att det räcker och blir över.” Olof gick fram och kunde enkelt laga bilen. Lagercrantz skrev om händelsen på tre rader, jag gestaltade scenen i Bränn alla mina brev i ett kapitel och nu skulle exakt samma händelse bli film, och där stod ett femtiotal filmarbetare, statister i 30-talskläder, och Bill Skarsgård, Asta Kamma August och Gustav Lindh utklädda till Sven Stolpe, Karin Stolpe och Olof Lagercrantz. Det var nästan en overklig känsla, och den känslan har hållit i sig under filmens hela tillblivelse.

Från mitt besök på inspelningsplatsen minns jag en sak särskilt tydligt. De skulle spela in en känslig scen, ett diskret möte mellan Karin och Olof på Sigtunastiftelsens restaurang. De viskar med varandra över bordet i kvällningen, och plötsligt står Sven och tittar på dem från håll. Olof ropar på honom att komma, och ljuger snabbt ihop att han och Karin kivas om vem som är störst diktare av Fröding och Karlfeldt, och Stolpe säger sammanbitet till Karin: ”Men du har ju aldrig läst Karlfeldt.” En scen som sedan avslutas med att Sven viskar till Karin: ”Om du någonsin är otrogen mot mig så kommer jag först att skjuta honom. Sen dig. Och sist mig själv.” Och jag stod bakom en monitor och såg scenen bli till, tagning efter tagning, och efter varje kamerabrott kom regissören Björn Runge fram och pratade med skådespelarna. Till en början med förslag om stora förändringar, säg inte så, gå inte så. Och sen, ju fler tagningar som gjordes desto mer subtila blev Runges tankar om vad han just sett. Jag tror det blev tjugo tagningar innan de var nöjda. Mellan de sista kom Björn fram och då pratade han inte alls, bara gjorde något ljud, en vokal kanske, lade handen på någons axel, bara gav kraft in till tagningen och försvann bakom sin monitor igen. Det var intressant att se, för det påminde mig så mycket om textredigering. Man skriver ett kapitel, och det är bara början, för sen skriver man om och skriver om och skriver om, först gör man stora strykningar och ändringar och i de sista vändorna ändrar man kanske bara något ord, eller en kommatering. Precis på det sättet arbetade Björn fram den här scenen.

Eftersom detta är ett nyskrivet förord till den upplaga av boken som kommer ut i samband med att filmen kommer ut, vill jag gärna nämna två personer som varit särskilt viktiga. Den första är Veronica Zacco, som skrev manuset till filmen. När jag fick läsa hennes manus första gången slogs jag av två saker, först en förfäran: hon har gjort om min berättelse. Sen en insikt: hon har gjort om den så att historien har blivit bättre. Veronica är en av de mest begåvade manusförfattare jag har träffat och jag är så glad att hon skrivit manuset till filmen. Den andra personen är författaren David Lagercrantz, son till Olof Lagercrantz. Jag minns när jag skrev boken, och precis började bli färdig, då hörde jag av mig till David och berättade att hans far är en av huvudkaraktärerna i den bok jag skriver på. Jag sa att jag gärna vill att han läser innan den går till tryck, om han hade synpunkter på saker så ville jag gärna veta det, och om han ville korrigera något så ville jag ge honom möjlighet till det. Han svarade: ”Det här är din bok, din historia, och jag vill inte läsa en rad, för jag vill inte att du för en sekund ska förhålla dig till vad jag skulle tycka om texten.” Det vittnar om en intellektuell hederlighet som jag högaktar hos David Lagercrantz, och jag vill tacka honom för det. Också under filmens tillblivelse har han valt att låta kreatörerna vara helt fria, trots att historien berättar om en händelse som skapat ett stort sår i familjen. Heder till honom för det.