Äta alger?! Ja, varför inte? Vi drog ut till Kosterhavets blå åkrar för att smaka på nyskördad tång och lära oss mer om hur världshaven kan lösa några av mänsklighetens stora problem.

Nu är vi på åkern, visst är den fin! Forskaren och algbonden Fredrik Gröndahl ler stort och stänger av motorn innan vi når öppet hav, vi är strax innanför det yttersta skäret Bonden. Han förtöjer båten i en av en radda små bojar och spanar ut över sin odling och undrar om den inte drivit lite i den oroliga sjön.

– Haven är en del av räddningen för världen och en ganska viktig del, skulle jag säga. Om vi vill minska vårt fossilberoende och ha verkligt hållbara lösningar måste vi jobba med hav och alger. Världshaven skulle kunna försörja jordens befolkning med mat men även ge oss alternativ till oljebaserade plastprodukter och en renare energi genom till exempel vågkraft. Allt som man kan göra med oljan kan man göra med algerna, men man kan dessutom äta dem, säger han.

Fredrik Gröndahl talar som en person som har ett mål, en övertygelse. Som hittat en mening med tillvaron. När vi tidigare på dagen träffades inne på land var det kav lugnt. Lovéncentret, där Fredrik Gröndahl verkar, ligger där vägen möter havet i Fiskebäckskil på Skaftö, längs den bohuslänska kusten. En samling hus längst ute på klipporna, en liten vetenskapsby där KTH, Chalmers, IVL och Göteborgs universitet tillsammans driver ett av världens äldsta men också ett av världens mest moderna marina forskningscenter.

Fiskebäckskil är annars dominerat av imposanta kaptensvillor som balanserar på klipphyllan med blicken mot havet. På segelfartygens tid vid 1900-talets början var det här Sveriges största hamn efter Göteborgs hamn. Carl Wilhelmson, målaren och professorn vid Kungliga konsthögskolan, föddes just här och hans ståtliga sommarvilla är den som skiner mest. Fredrik Gröndahl bor tidvis här numera, på en gård i närheten. När han inte är i Stockholm på KTH är det här han vill hålla till, ute på havet på sina blå åkrar. Han är en av forskarna som varit här längst, redan 1982 kom han hit. På hans visitkort står det flera saker, som docent i industriell ekologi, marinbiolog vid KTH – och havsbonde!

Tumlare och sälar är vanliga i vattnen här, vi ser en sälfamilj ligga och gona sig i solen, kutarna åker kana nerför den blyfärgade klippan. Späckhuggare har också etablerat sig på sista tiden. De var på väg till Norge, men gillade vad de såg och stannade till här.

Vi brukar kalla dem primörer när de kommer på våren.

1. Sockertång har länge använts i asiatisk, främst japansk, matlagning.2. Fredrik Gröndahl är både forskare och havsbonde. // Foto: Linda Gren

Vi är alltså ute och åker på en åker. Men den här åkern är lite mer diffus än vad vi är vana vid från land. Från bojarna försvinner tunna rep ner i djupet, ungefär en meter under vattenytan sitter stora klasar alger. Det verkar kanske enkelt men havsåkrar kan vara svårjobbade.

– Nackdelen med att vara havsbonde och att odla alger är att det är lite bökigt, vi är väderberoende. Det är en aning sjö härute i dag men ingenting mot vad det kan vara. När det har blåst kraftiga stormar har vi fått hämta odlingen i Norge, men vi lär oss mer och mer om hur man förtöjer en havsåker, skrattar Fredrik Gröndahl.

Den ser heller inte mycket ut för världen, medger han, den blå åkern. Men den kan betyda mycket för densamma, världen alltså. Och det är en väldigt effektiv odlingsyta eftersom den är tredimensionell.