Ali Abbasi: ”Kommer revolutionen att lyckas?”
Ali Abbasis prisbelönta seriemördardrama Holy Spider har retat regimen i Iran. Vi träffar den svensk-iranske regissören som jämförts med Salman Rushdie och som vaknar och somnar med frågan: Kommer revolutionen att lyckas?
// Foto: Johan Bergmark
Lyssna på artikeln
Ali Abbasis prisbelönta seriemördardrama Holy Spider har retat regimen i Iran. Vi träffar den svensk-iranske regissören som jämförts med Salman Rushdie och som vaknar och somnar med frågan: Kommer revolutionen att lyckas?
Holy Spider börjaroch slutar med kvinnor. I en av de första scenerna i filmen ligger en man med en kvinna i ett dunkelt sovrum. Kameran visar deras ben och nedrullade underkläder och mannen kväser svordomar innan han slutligen får utlösning. Handlingen kretsar kring den heliga staden Mashad där en mördare härjar fritt i början på 2000-talet. Han kallas Spider Killer och hinner mörda 16 prostituerade kvinnor utan att polisen tycks intresserad av att stoppa honom. Påfallande många regimanknutna tyckte attSpider Killer gjorde något bra som rensade gatorna från ”slöddret”.
Ali Abbasi har sagt att han inte bryr sig om filmpriser, men den här gången är det annorlunda.
Holy Spider har funnits med honom sedan han bodde i Teheran och noggrant följde fallet. När vi träffas har filmen nominerats till flera priser och Zar Amir Ebrahimi har som första kvinna från Iran tilldelats Guldpalmen i Cannes för sin insats som filmens huvudkaraktär, den modiga journalisten Rahimi. Parallellt med filmens framgångar har protesterna i Iran utvecklats till en fullskalig revolution.
För att Ali Abbasi ska känna sig avslappnad säger jag att han ska tänka att han sitter på divanen hos en psykoanalytiker. Han går med på det, och svarar på frågan hur han kan fokusera på arbetet när dramatiken pågår i Iran.
– Jag har emotionell PMS. Vaknar på morgonen, läser nyheterna och gråter. Dricker te, läser igen och blir glad. I taxin får jag tårar i ögonen. Sedan två månader känner jag mig konstant trött. Man blir trött av att befinna sig under känslornas våld. Det tar mycket energi att växla mellan att vara hoppfull, imponerad och stolt över det som sker, och fundera över om det kommer att bli någon ändring, kommer revolutionen att lyckas? Jag har en önskan om att alla ska ut på gatan. Samtidigt tänker jag, varför sitter
jag här? Dricker bubbelvin och beordrar alla andra att offra sina liv för kulorna.
Ali Abbasi hade nyss fyllt 20 år när han kom till Sverige 2002 för att studera arkitektur vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, en kompromiss med föräldrarna som ville att han skulle studera medicin. Själv var han intresserad av konst.
I Iran skrev han korta berättelser och blev publicerad. Professionellt kom det att dröja innan han hittade sin plats efter sin examen 2007. Han kom inte in på Dramatiska institutet i Stockholm och började i stället vid Den danske filmskole i Köpenhamn.
Han finner det overkligt och moraliskt komplicerat att befinna sig i Sverige just nu medan människor är ute på gatorna och kämpar för sina basala rättigheter i födelselandet.
– Jag känner verkligen att jag är iranier. Jag har tagit till mig något svenskt och danskt, men har inte stått i samma vägskäl som du, eller andra som kom hit som unga och ska förhandla med två olika kulturer och hitta sin egen. Jag har min iranska kultur. Jag kom hit som en utlänning, därför har jag en tydlig anknytning till Iran. Jag känner att det är mitt land, att jag äger det. Men varför är jag inte där då? Om det är så viktigt för mig, varför är jag inte där?
Men det är svårt för honom att återvända till Iran, i alla fall just nu: hans flamma till film har irriterat regimen. Dessutom tar Abbasi varenda chans att stödja revolutionen. Under premiären av Holy Spider på Londons filmfestival gick han på röda mattan utklädd till blodtörstig mulla, ett sätt att fästa uppmärksamhet på den iranska regimens våld mot demonstranterna. Dagen innan vårt möte samlades han och andra namnkunniga i film-Sverige (bland andra Tarik Saleh, Rojda Sekersöz och Gizem Erdogan) och protesterade utanför iranska ambassaden. Budskapet var enkelt: Stäng ambassaden.
Du har jämförts med Salman Rushdie. Är du någonsin rädd?
– Det är inte trevligt att bli jämförd med honom, då lägger man in en nivå av hot. Det är så med det totalitära sättet att kontrollera folk. Man använder människors starkaste vapen mot sig själva, deras fantasi. Det var samma sak i Sovjet. Jag är bekymrad men har bestämt mig för att inte leka den leken. Livet är väldigt kort och väldigt långt samtidigt. Om jag inte gör något nu, när ska jag då göra det? Vad ska jag spara min röst och energi till? När ska jag spela en viktig roll i något? Låt oss fokusera på det.
Det var efter premiären i Cannes som hoten kom. Både mot Abbasi och Zar Amir Ebrahimi. Att hon spelar huvudrollen var en lycklig olyckshändelse. I början var Amir Ebrahimi i stället den som skötte rolltillsättningen i filmen. Abbasi berättar att den tilltänkta skådespelaren fick kalla fötter.
– Jag vet att Zar är duktig, men jag hade inte skrivit manuset för henne. Jag skrev om det och tog hänsyn till hennes historia och trauma från Iran. Det gav en jordförbindelse.
I filmen står Zars karaktär Rahimi i händelsernas centrum, lämnar Teheran och beger sig till Mashad för att reda ut morden på kvinnorna. Likheten med de två modiga kvinnliga journalister som avslöjade vad som egentligen hände 22-åriga Mahsa Jina Amini, som dog under oklara omständigheter den 16 september 2022 och satte igång protesterna i Iran, är gastkramande. Men det handlar om ren tillfällighet.
Ali Abbasi har av en del beskyllts för att filmen skulle vara misogyn. Under filmfestivalen i Cannes fanns det till och med de som reste sig och lämnade biosalongen i protest. Hur tar han det?
– Jag har varit tjockhudad när det gäller kritik. Det är roligt när folk hatar det jag gör. Men en kritik har gått under min hud och det är när folk tycker att det här är en exploaterande film som använder människornas död i filmen för egen vinning.

Jag upplever filmen tvärtom. Holy Spider handlar om ett samhälle som sanktionerar ett seriemördarbeteende. Den vill ge upprättelse till kvinnorna som hittills varit namnlösa, och har en kvinna i huvudrollen. Hon har en egen agens och riskerar sitt liv för att avslöja mördaren.
Under filmens gång blir det också tydligt hur kvinnohatet ärvs mellan generationerna: från äldre män till yngre, från pappor till söner. Även Abbasis förra film Gräns var radikal, där huvudkaraktären – tullinspektören Tina – visade sig vara ett troll. I den råder en tveksamhet kring kön och den kan tolkas som queer.
Själv är Abbasi noggrann med att påpeka att han inte tänker i kategorier när han gör film. Han värjer sig mot politiska krav, och tycker att det viktigaste är att skådespelarna gör ett bra jobb. Däremot har han en särskild publik i åtanke för sin nya film.
– Jag har gjort Holy Spider för tjejerna i filmen. Det som hände dem var orättvist. Det har gjort mig så jävla arg i tjugo år. I mörka stunder har jag tänkt att någon ska berätta den här historien. Jag har verkligen visualiserat fram den. Har tänkt att om jag vinner pris kan jag ha bilder på de sexton kvinnorna bakom mig. Men det kanske är osmakligt.
Iranska kulturskapare har alltid rundat censuren genom att arbeta med metaforer. Det gör inte Abbasi. Med den här filmen visar han andra bilder av Iran. Kvinnor tar av sig slöjan i sovrummet, sexscener och vardagssysslor blir revolutionerande då vi inte har fått se detta ske i filmer från Iran på 43 år.
– Jag gillar ju också det explicita och tycker inte jag ska behöva stå till svars för varför. Det måste finnas en kulturell balans. Men iranska kulturskapare är alla metaforiska och flummiga och skriver om livet som en båt på ett hav. Då tänker man, vad fan snackar du om, de håller på att tortera folk till döds. Är det här verkligen det bästa du kan komma med? Du kommer till en punkt i ditt liv där du fört den politiska kampen och tänker, vad har jag fått ut av den? Ingenting. Med den blicken förkastar du också verkligheten. Vad är viktigt? Mänskligheten, kärleken.
En annan styrka med filmen är hur seriemördaren Saeed Hanaei skildras. Han är en helt vanlig, ibland snäll och omtänksam far, som efter att kriget mellan Iran och Irak slutat känner att han inte längre behövs. Det ger ytterligare ett skikt till filmen. Att inte bara säga åt publiken om man ska hata eller älska personen.
Som tittare får man syn på Saeeds mänsklighet också. Berätta gärna om det anslaget.
– Många säger att det är en kliché när det gäller seriemördarfilmer, men det är väldigt få gånger som någon faktiskt intresserar sig för mördarens normalitet. Man vill bara etablera normaliteten snabbt för att sedan vara inne i döden. Jag är intresserad av normalitet, av hur en seriemördare bär på nybakat bröd.

Filmen är inspelad i Jordanien. Abbasi åkte först till Iran för att söka tillstånd av kulturministeriet. Det blev möten på möten där det dracks te i mängder. Men han förstod snart att det var kört.
Varför är din film så farlig, enligt myndigheterna?
– Historien om seriemördaren har kommit ut många gånger, alla vet redan vad som har hänt. Alla detaljer är offentliga. Det var därför jag var hos kulturministeriet och Islamic Guidance (ungefär Islamiska vägledningen, reds anm). Redan namnet påminner om något som kunde vara med i boken 1984 av George Orwell. Jag vet att det finns censur, jag tycker inte om den men för en gångs skull var jag redo att kompromissa om jag fick spela in i Mashad. Jag hade med mig manuset, redovisade allting och var transparent. De sa först att det var fantastiskt, ’Du kommer hem!’, och sedan hittade man på problem. Jag tror det handlar om en form av ondska som finns i regimens DNA. Det har inget med islam att göra utan handlar om att de verksamma känner en våldsam sexuell njutning gentemot alla. Den är gömd under ytan. För mig är det vad karaktärens Saeed i filmen handlar om. Han intalar sig själv att det handlar om religion men en sadistisk perversion är vad det handlar om. Han går igång på det. Han har också ett trauma, han var soldat och stred i kriget mot Irak. Det handlar om en existentiell nivå av våld som man är med om i krig. Man kommer hem och lever i ett vakuum i tillvaron. Den förknippas med våld och du känner ett behov att utöva våld för att få intensiteten tillbaka. I Iran reagerade de starkast på att han var krigsveteran, det var totalt tabu.
Under inspelningen av Holy Spider i Jordanien skaffade Abbasi ett par kaftaner. Då och då kan man se bilder på honom där han bär en sådan. Jag säger att det är snyggt, att jag har tänkt att han bär kaftan för att hedra balucherna, det folk i Iran som har utsatts för mest våld av regimen i samband med protesterna, ett folk som är papperslöst i sitt eget land.
– Jag fick en kärlek till kaftan när jag jobbade i Jordanien. Jag gick runt och alla trodde att jag var en shejk. Någon tyckte att jag som iranier inte borde ha det, att det är kulturell appropriering. Jag bara: Suck my dick!
En fråga jag alltid avslutar mina samtal med har jag lärt mig från en vän som är psykoanalytiker. Svaret avslöjar om människan redan anser sig vara färdig eller är nyfiken på att vidga sin blick.
Vad är det i ditt eget skapande du själv inte förstår?
– Jag är besatt av drömmar, och förstår inte vad det är som intresserar mig. Du vet sur i surrealismen, jag försöker komma över realismen på något sätt. Jag vet inte helt vad jag letar efter där. Jag söker fortfarande.