Johan Norberg: Alla skrattade åt mig – det tog år innan jag förstod varför

Att kliva ut på en scen kan skapa dödsångest. Fallhöjden är enorm. Fråga bara Barbra Streisand.

En man kommer fram efter konserten och säger: ”Tänk att du kan stå där och spela gitarr helt solo, det skulle jag inte klara av.” Jag känner snart igen honom som ”Laggen”, min gitarrlärare i Lycksele 35 år tidigare och anar ett stråk av vemod i hans ord. Jag visste att han framgångsrikt hade startat ett dansband, men kanske fanns där andra drömmar också. 

Det hade märkligt nog aldrig slagit mig tidigare; alla vågar inte gå ensamma ut på en scen och möta publiken. Själv har jag alltid vågat. På väg mot scenen är den övervägande känslan ”Här kommer jag!”, där andra kan drabbas av dödsångest. Min livlina är dessutom möjligheten till improvisation, en jazzmusiker kan alltid slingra sig ur ett misstag under en konsert. Som trumpetaren Miles Davis ska ha sagt: ”Om du spelar fel ton är det tonen du spelar efter som avgör om den är bra eller dålig.” För en klassisk musiker är den dörren stängd. 

Klarinettisten Martin Fröst har berättat hur han legat i logen och skrikit i kudden av panik för att sedan framföra Mozarts klarinettkonsert för en publik full av professionella musiker, några av dem klarinettister som själva spelat samma stycke – och som förväntar sig något enastående. Fallhöjden blir enorm, och pressen. Naturligtvis finns det bluesrockare som kan bli nervösa men de ligger knappast och skriker i kudden innan andra set på Fjällgårdens afterski i Åre. 

I privata sammanhang brukar man tala om ”glossofobi”, rädslan att tala inför en grupp människor, och det känner jag igen. Att hålla tal kan förstöra en hel middag. Jag sitter och räknar minuterna tills det är min tur. Tinningarna bultar och kostymen kliar. All den självsäkerhet jag kan känna som musiker är plötsligt borta. 

För att nå en riktigt stor publik krävs ett visst mått av narcissism. Vissa har den och andra inte, och några drabbas dessutom av scenskräck senare i livet när konserterna blir en plåga och solistambitionerna måste riktas om till en musiklärartjänst – alltså finns det en hel del lärare som tillhör världseliten på sitt instrument, men som verkar i det dolda. Det är i den klassiska musiken som scenskräcken, eller snarare fasan att spela fel, är som störst. I alla symfoniorkestrar finns ett antal musiker som äter ångestdämpande för att klara av jobbet, och valthorn är instrumentet med minst marginaler. Risken att det kan bli en ”kix”, en ful ton, är stor och många hornister lever ett helt liv med betablockerare för att hålla nerverna i schack. Jag förstår dem. Själv skulle jag hellre dö än spela den tio takter långa, ensamma tonen på valthorn i Sjostakovitjs andra pianokonsert. Man måste ha nerver av stål eller någon slags masochistisk läggning för att utsätta sig för det. Det är svårt att förstå tjusningen att spela under sådan oerhörd press, musik ska ju vara roligt, men jag är tacksam för att det finns de som väljer det, valthornet alltså. 

Vladimir Horowitz levde ett helt liv med ängslan inför varje konsert, så stor att han tvingades till flera avbrott i sin karriär, det längsta 12 år. Ledande musikkritiker utnämnde honom till den störste pianisten av alla, död eller levande, men det spelade ingen roll för Horowitz som ibland handgripligen fick släpas ut på scenen. Barbra Streisand tappade texten under en konsert 1966 och tog sedan en paus på 27 år innan hon vågade turnera igen som sångerska, men då alltid med texterna framme vid mikrofonen. Brian Wilson, förgrundsgestalten i The Beach Boys, menar att han upplevt varje konsert han någonsin gjort som ”ett levande helvete” och hårdrockaren Ozzy Osbourne har sagt: ”Att säga att jag lider av nervositet innan konserterna är som att säga att det gör lite ont att träffas av en atombomb.” 

Min trygghet på scenen kom som en överraskning. I slutet av 80-talet hamnade jag allt oftare framme vid mikrofonen för att sköta snacket mellan låtarna, och då hände något som skulle prägla mitt självförtroende i många år. Folk tyckte att jag var rolig. Det var helt oväntat och inte min avsikt, men de skrattade halvt ihjäl sig åt mina anekdoter. Man kan säga att det steg mig åt huvudet en smula och jag började se mig som en standup-talang. Mitt manus var kanske okej men det publiken verkligen skrattade åt var den udda kombinationen av långhårig hårdrockare i fransjacka och cowboyboots med dialekt som en bonddräng från Västerbotten. När jag många år senare insåg det fick min självbild en törn. De hade alltså skrattat åt mig, men inte alls av den anledning jag trodde. Det var ett nyttigt uppvaknande; jag hade kunnat bli odräglig utan den insikten. 

Ur tidningen Vi nummer 1, 2025.

Läs mer av Johan Norberg:

Har Bob Dylan en skruv lös?

Johan Norberg: Därför lämnar jag Spotify