”Allvarliga brister stilistiskt och berättartekniskt”

Olga Tokarczuk är aktuell med en ny bok, för första gången sedan Nobelpriset 2019. Romanen Empusion utspelar sig i ett sanotorium i Schleisen under tuberkulosens tid. Det är mörkt och fascinerande, men något förstrött, tycker Vi:s recensent.

Empusion
Roman
Författare: Olga Tokarczuk
Översättning: Jan Henrik Swahn
Förlag: Albert Bonniers förlag

Olga Tokarczuks nyaroman, den första efter Nobelpriset, tillkom under pandemin och handlar, åtminstone på ett plan, om bakterier, om andnöd och hostattacker. Dock lyder diagnosen tuberkulos, inte covid. För nu var det 1913 och till ett sanatorium i Schlesien anländer en ung polsk ingenjör. Läkaren som undersöker honom konstaterar att lungsoten är ett faktum men inte särskilt fortskriden. Vistelsen på kurorten kommer att göra gott; kalla bad, stärkande promenader, sträng diet, sodavatten. ”Varje andetag är läkande”, säger doktorn, ”glöm inte det.”

Men stämmer det verkligen? Tvivlen infinner sig snabbt. Själva platsen dit ingenjören kommit framstår som hotfull och olycksbådande; Schlesien är inte Davos. Thomas Manns TBC-roman Bergtagen utspelas i Schweiz, i ett landskap gnistrande av glaciärer och vårlig snösmältning. Hos Tokarczuk är det minst femtio nyanser mörkare. Ur en underjordisk sjö stiger dimmorna och alldeles i närheten öppnar sig väldiga rostbruna skogar dit ljuset aldrig når och senhösten råder året om. Allt är fukt, mossa, daggdroppar på spindelväv. Redan första dygnet hänger sig en kvinna på pensionatet där den polske ingenjören bor. Hon var ägarens hustru, hans fjärde. När hon är borta hörs nattliga ljud uppe på vinden. Och i samband med hennes begravning upptäcker ingenjören ett oroväckande fenomen: på den lokala kyrkogården hittar han ett antal gravar som pryds av samma ord ”Stackars, stackars mig”. Alla är män, och alla har de dött i november.

Kusligheterna biter dock inte på kurgästerna. Det finns en vinterträdgård där tidskrifter om konst och kultur ligger utspridda under palmer och moderna påfund som elektricitet vittnar om vetenskapens okuvliga framsteg. Chefsläkaren kör en Mercedes och detta tekniska underverk ”utstrålade en sådan oemotståndlig optimism att alla som gick förbi för att beundra det måste ha uppfattat döden som något uråldrigt element av den gamla ordningen”. Om kvällarna samlas en brokig skara medelålders män på ingenjörens pensionat för att spela schack eller avhandla tidens frågor, det politiska läget, världskriget som kanske (men bara kanske) hotar. Ett samtalsämne återkommer ständigt – den kvinnliga hjärnan. Den är ”byggd på ett annat sätt” och dessutom givetvis mindre än den manliga. Det är, resonerar herrarna över åtskilliga glas hembränd sprit, otvetydigt så att civilisationen lämnat kvinnorna långt bakom sig. De behövs inte längre utan är på sin höjd gengångare från ett primitivt förflutet.

Olga Tokarczuk jobbar mycket med den sortens motsatspar: manligt-kvinnligt, ljus-mörker, det fasta, hårda mot det flytande, formlösa. Den upplysta lilla kurorten mot de ruggiga, ogästvänliga omgivningarna. Och liksom i de tidigare romanerna arbetar hon i en hybridform bortom de gängse kategorierna: här finns en parodi på 1800-tals-romanen med dess allvetande berättare, men också en lek med spökhistorier och mysterier, därtill ett slags ekofeministiskt utforskande av naturen. Det är oavbrutet fascinerande, men går samtidigt ofta på tomgång. Jag har en känsla av att författaren denna gång vill både för mycket och för lite: här skissas ett monumentalt panorama över det gamla Europa, över de idéer och ideologier som snart kommer att dö i krigets skyttegravar, men allt är en smula yvigt, förstrött kanske. En festlig prolog till någonting som verkar lovande men sedan ändå inte infinner sig. Eller annorlunda uttryckt, romanen suggererar ett djup som den inte riktigt kan infria, också för att personporträtten är för grunda och stereotypa. Till skillnad från tidigare verk av den sympatiska Nobelpristagaren märks här även allvarliga brister stilistiskt och berättartekniskt.

Ändå är det fängslande som underhållning. Kulisserna är storslagna, en mörk och ryslig förbannelse lurar inne bland de sumpiga torvmossarna, onda kolare blänger under lugg, kriminalpolisen utreder undercover – och när alla dessa trådar löper samman i slutkapitlet, i den deliriska finalen, blir det rafflande, ett armageddon i Schlesiens novemberdimma.

Ur Tidningen Vi #10 2023.