Anders Hansson: ”Det är en ständig kamp”
Begravningar, krigsfronten och Sovjetarvet. Den nya fotoboken Inte ens i döden får vi vila visar Anders Hanssons bilder från det krig som pågått sen annekteringen av Krim 2014. ”Med boken hoppas jag kunna ge berättelserna ett längre liv”, säger Anders Hansson.
Lyssna på artikeln
Begravningar, krigsfronten och Sovjetarvet. Den nya fotoboken Inte ens i döden får vi vila visar Anders Hanssons bilder från det krig som pågått sen annekteringen av Krim 2014. ”Med boken hoppas jag kunna ge berättelserna ett längre liv”, säger Anders Hansson.
När vi talas vid befinner sig fotografen Anders Hansson i Dnipro, knappt 50 mil sydost om Kiev. Det är inte första gången han är i Ukraina och det är inte första gången han väntar på tillstånd att resa vidare mot fronten. För det är just dit han vill.
Jag har precis ställt en fråga, men inte fått det svar jag förväntat mig.
Vad är svårast med att arbeta som fotograf i krigets Ukraina?
– Det militära.
Hur menar du?
– Efter den fullskaliga invasionen 2022 har det varit otroligt svårt att få access till fronten.
Varför?
– Dels handlar det förstås om att ukrainarna inte vill ha några döda utländska journalister, dels är det ett sätt att kontrollera berättelsen om kriget.
Anders Hansson berättar om en omständlig process där han med hjälp av så kallade fixare, ofta ukrainska journalister, ibland engelsktalande privatpersoner, ansöker om militär ackreditering, sedan specialtillstånd för varje frontavsnitt, sedan varje brigad …
– Det är en ständig kamp.
I dagarna är Anders Hansson aktuell med en ny fotobok. Inte ens i döden får vi vila är utgiven av bokförlaget Arena och publicerar några av hans bästa bilder från det förödande krig som pågått i snart tio år.
– Planer på boken fanns redan före invasionen den 24 februari 2022. Jag har varit i landet många gånger sedan annekteringen av Krim 2014 och hade i princip ett färdigt material, men skulle först slutföra ett annat projekt. Så kom den fullskaliga invasionen och jag fortsatte att åka hit. Inför tioårsdagen av kriget tyckte jag att det var dags att ge ut boken.
Vad är det som fascinerar dig så mycket med Ukraina?
– Redan för tio år sedan fastnade jag för landet och människorna. Vi i Sverige vet ganska lite om tillvaron här.
Vad menar du, mer konkret?
– Dels Sovjetarvet som finns kvar överallt, i den äldre generationen, arkitekturen och miljöerna. Dels ukrainarnas ibland karga sätt som döljer en stor och varm gästfrihet. Och bland de yngre finns en enorm vilja att närma sig väst. Nu har den viljan spridit sig till alla generationer, kan man säga.
Men varför en bok, du arbetar för Dagens Nyheter där dina bilder visas ofta?
– Som pressfotograf känner jag ibland en frustration över att lägga ner så oerhört mycket arbete på att skildra något så bra och sant jag kan, för att inse att allt i stort sett är borta dagen efter publicering. Med boken hoppas jag kunna ge berättelserna ett längre liv.
Anders Hansson fortsätter:
– Och vi måste hålla frågan om Rysslands aggression i Ukraina levande för den berör oss svenskar i allra högsta grad. Ukrainarna slåss, inte bara för sitt land utan också för oss i Sverige och för alla i Europa. När kriget i Ukraina förs låggradigt, när fronten inte flyttar sig och nyhetsvärdet sjunker, försvinner det lite från folks medvetande. Det är superviktigt att vi inte glömmer det här kriget.
Hur gick dina tankar när du tog bilden från kyrkan?
– Som fotograf försöker man hitta alla möjliga sätt att skildra det som sker. Det är väldigt farligt att vara nära fronten, och svårt att komma dit. Genom en begravning kan man närma sig det faktum att väldigt många soldater dör. Det finns något i soldatens kroppsbyggnad som antyder att han är väldigt ung.
Jag frågar om det var självklart att fotografera under begravningen.
– Det finns en stor vilja hos ukrainarna att visa upp hur kriget drabbar dem. Sedan måste man förstås närma sig något så svårt som en begravning med den respekt och försiktighet som situationen kräver.
Hur tror du att kriget kommer att sluta?
– Usch, den som det visste. Jag var väldigt mycket mer optimistisk för åtta månader sedan. Just nu har ukrainarna det väldigt tufft och har inte fått den utrustning de blivit lovade. Man tänker kortsiktigt i Europa och USA när hjälpen uteblir eller försenas. Tror de att kriget kommer att gå över av sig själv? Med det materiel ukrainarna har nu blir det svårt att driva ut ryssarna.
Efter en kort paus fortsätter han:
– Men jag tror inte att ukrainarna någonsin ger upp. Ett nederlag för Ukraina kommer att påverka oss i Sverige oerhört mycket, och alla länder i Europa.
Ur Tidningen Vi #2 2024.