Ann-Helén Laestadius om arv, rädsla och ett stort mod

  • 22 jan 2021
  • 21 min

Ann-Helén Laestadius på Nordiska museet. "Det var här allting började och jag blev författare." // Foto: Thron Ullberg

Ann-Helén Laestadius om arv, rädsla och ett stort mod
Pontus Dahlman

Ann-Helén Laestadius på Nordiska museet. "Det var här allting började och jag blev författare." // Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Den markkonflikt som skär genom Malmfälten, skär även genom Ann-Helén Laestadius. Ett år efter Girjasdomen släpper den Augustprisade författaren sin första vuxenroman och hon är livrädd. Den här intervjun publiceras i Vi läser nr 1, 2020.

Det är vinter i Sverige. Ann-Helén Laestadius sitter framför mig på ett kafé inrymt i ett växthus på det kungliga slottsområdet Ulriksdal. Blommor och grönt runtomkring. Man kan knappast vara mer ombonad än så här och det är bra, eftersom vi ska prata om modet att ta risker. Om att våga skriva om det som är en nära, även om det är våldsamt och svårt.

Efter många års slit och tvekan är den färdig för tryck, hennes roman med den korthuggna titeln Stöld. En thrillerspännande berättelse som utspelar sig någonstans i hennes uppväxttrakter kring Malmfälten, i norra Norrland etthundratjugofem mil härifrån.

Ann-Helén Laestadius, som numera bor i Solna, sippar sitt te och säger:

– Desperation. Ledordet för mig har varit desperation.

Dagen efter vi träffats ska hon fotograferas i det väldiga Nordiska museet på Djurgården.

– Det känns bra för det var där allting började och jag blev författare.

För 13 år sedan var det där som hon tog emot förstapriset i barnbokstävlingen ”Att vara ung same i dag”, med sitt manus till bokenSms från Soppero. ”Vi får väl se om jag vågar klättra upp på den stora Gustav Vasa-skulpturen i entrén”, säger hon. När vi skilts åt efter vår fikastund tänker jag att det nog inte är så särskilt mycket som hon inte vågar. För Stöld, som är hennes första roman för vuxna, ryggar inte för att skriva fram det som många är rädda att prata om eller helst vill glömma.

Mellan pärmarna pyr konflikter på otaliga plan. Där skildras lemlästade djur och mot mörkret och döden fallande människor. Fast romanen startar, åtminstone några sidor innan första blodsdropparna stänker över snön, i det vita, i vacker stillhet.

Det börjar i det övre av Norrland, år 2008. Romanens samiska hjältinna Elsa är nio. Det är dálvi, det vill säga vinter. Hon har fått nya skidor, ger sig ut fast det börjat skymma. I den stora tystnaden hör hon familjens renar i hägnet och tar sig dit. Men någon har hunnit före. I mannens hand en blodig kniv och där är den: Elsas egen ren, döpt till Nástegallu, som ungefär betyder Vitfläcken, dödad och med öronmärket avskuret.

Hon känner igen gärningsmannen men blir så rädd att hon inte vågar berätta. Hans namn är Robert. Ska han åka fast för brotten han begår? Ska Elsa någon gång våga vittna? Det är romanens spänningsnerv. När den slutar har det hunnit bli nutid och Elsa har vuxit upp.

Ann-Helén Laestadius sitter helt stilla och andas lugnt fast hon på samma gång liksom tar sats för att berätta vad som fick henne att börja skriva om det som så många samer, främst de som är renskötare, drabbas av.

– Varje gång det hänt något, när jag fått veta att någon fått sina renar dödade, har jag tänkt att jag måste skriva om detta. Sedan har det byggts på, med andra problem som finns där uppe och som ingen verkar bry sig om att lösa.

Den 6 februari infaller samernas nationaldag. ”Jag uppmärksammar den mer än den svenska. Är jag i Stockholm brukar jag vara med när samiska flaggan hissas utanför Stadshuset.”

– Jag har känt all den här desperationen, att hur ska de orka. Är det inte gruvbolag som vill exploatera så är det skogsbolag som ska avverka, och är det inte detta så är det samehatarna; så fort det står något om samer i en artikel så bara flödar kommentarerna på sociala medier.

Hon berättar om den hotfulla stämningen efter den så kallade Girjasdomen, som kom den 23 januari 2020 och där det slogs fast att samebyn Girjas har ensamrätt att bestämma över småviltjakten i sitt område, med hänvisning till det som kallas urminnes hävd. Ett beslut som orsakade en våg av hat mot samer. Skjutna och överkörda renar. Ett våldsamt näthat. Hot och trakasserier från sådana som romanens Robert.

– Det blev som ett uppvaknande för folk, det här hatet som vi alltid har varit medvetna om och blivit utsatta för på olika sätt genom tiderna. Jag har inte blivit hotad personligen men jag har blivit kallad saker och ting. När jag jobbade som tidningsreporter i Kiruna kunde folk komma in på redaktionen och kalla mig för lappjävel, samma sak på krogen, folk som kom fram.

Hon berättar att hon använt hundra polisanmälningar om renstölder som research för romanen. Utredning efter utredning som lagts ner och hur polisen där uppe, precis som i hennes bok, har att patrullera oändliga områden med minimerad personalstyrka och därför oftast kommer försent, om de ens dyker upp.

– Och sedan ska man dessutom orka med rovdjuren och mäkta med klimatförändringarna som försvårar rennäringen … Det är också den psykiska ohälsan som drabbar många samer och orsakar tragedier i många familjer. Det är så otroligt mycket på en och samma gång.

– Till slut kände jag, nu får det vara nog. Det här måste berättas om, men fiktivt, i en roman.

Men ändå, kände du ingen tvekan att ge dig in i och skildra allt detta, med tanke på tragedierna och hoten?

– Jo. Det är det som har hållit mig tillbaka från att skriva i alla år. Samtidigt är boken ju som sagt inte en dokumentär.

Hur ska man förstå romanens rendödare, ungkarlen Robert? Vad driver honom?

– Han är så bitter, avundsjuk och arg, han är tornedaling och han tycker att också de har funnits där i generationer.

Det är där konflikten finns, mellan samer och andra i trakten. Robert tycker att varför ska inte han få jaga och fiska på precis samma sätt som de som ingår i samebyarna gör. Och det gör honom så förbannad. Det är så han rättfärdigar sitt dödande, att han minsann har rätt att ta för sig ute i skogen. Han känner att han har blivit fråntagen något, och att det är därför hans liv blev så eländigt.

Men egentligen är det hans pappas alkoholism som har skulden.

Men det är ju inte nog med att han och senare också hans kompanjon slaktar och stjäl de här renarna, det finns en sadism också i hur de dödar och, ja, torterar dem?

– Ja, och det är något som också har förundrat mig länge. Hur kan man hata så mycket att man kan plåga renar? säger hon och tillägger att dödandet inte räknas som jaktbrott utan som stöld, med ett mycket ringare straff. ”De vet att de knappast riskerar att åka dit.”

– Jag känner till sådana som Robert. Så är det ju på små ställen, alla känner alla på ett sätt. Och det är också det som varit viktigt för mig att skildra, hur utsatt det därför blir på mindre orter. Konflikter mellan människor från olika grupper eller för den delen släkter följer med i generationer och man har inte en chans att ändra sin historia.

Det finns också andra svårigheter i det lilla, menar hon. Att inte vilja eller våga vittna mot grannen. Eller varningen som går genom byarna så fort en polisbil syns närma sig.

Hon skrattar och säger: ”Ja, det är ju som att jag vuxit upp i ett rövarland!”

Vi pausar. Ann-Helén passar på att dricka en klunk te. Jag tänker återigen på hennes lugn där hon sitter, kontrasten mot bokens laddade scenerier. Och så talar vi om hennes rötter. Hon berättar att det talades tre språk i hennes hem: nordsamiskan som kom från hennes mammas sida; meänkieli från hennes pappas.
Och så riksspråket svenska. Men att hon själv bara fick lära sig svenska, eftersom varken mamman eller pappan förde vidare sina språk

– Alla förluster, all skam och sorg men också all stolthet som finns i våra kulturer har färgat mitt författarskap.

Alla förluster, all skam och sorg men också all stolthet som finns i våra kulturer har färgat mitt författarskap.

Vi byter spår. Pratar om bokens många vackra och målande partier där renskötarlivet beskrivs. Om renskiljningen, när renarna samlas ihop och varje renägarfamilj ska fånga in renarna som tillhör dem. En actionladdad verksamhet där romanens Elsa, till männens buttra förtrytelse, visar sig vara en renskötare så god, stark och snabb som någon.

– Det var helt magiskt när jag var däruppe senast och upplevde detta, man såg först inte renarna för de var så långt borta men sedan när de hörde skotrarna, hur de bara vällde in. Renskötare har sällan blivit skildrade på det här sättet förut, och att jag gör det, som inte är renskötare själv, är också ett känsligt dilemma. Men mamma är uppvuxen i en renskötarfamilj, vi har kusiner som är renskötare och jag har varit med ute och vet hur det funkar. Men ärligt talat var jag livrädd för att skriva den här boken. För att jag är så rädd att skildra dem fel. De är redan så utsatta, det jag skrev fick inte också bli fel!

– Och Elsa, jag ville ge renskötartjejer som henne lite upprättelse. Det var viktigt att hon skulle vara stark, att hon skulle våga ta för sig. Och det är inte bara svartvitt allting, det är inte så att jag vill lyfta fram allt det samiska som enbart gott. Det var viktigt att också berätta detta att hon vill ta plats i samebyn och hur svårt det är som tjej, att det är väldigt traditionellt manligt och att hon får kämpa för att bli accepterad.

Men hon ger sig inte …

– Nej, hon har en sorts inre styrka.

Också det positiva i släktgemenskapen beskrivs i romanen, sammanhållningen i familjen. Ann-Helén Laestadius berättar om känslan att alltid ha någon, inte bara mamma och pappa och syskon utan också andra i släkten, att ty sig till. Men det finns en släkting som romanens Elsa hyser dubbla känslor inför; hennes strängt religiösa áhkku, alltså farmodern.

– Min familj är inte religiös, men det fanns andra.

Hon säger att hon på olika sätt ”såg baksidan” av den kristna väckelserörelse som går under namnet laestadianismen. Själv härstammar hon från en av bröderna till rörelsens grundare Lars Levi Laestadius.

– Det var mycket tal om himmel och helvete, och allt man gjorde fel, ja det kunde leda till helvetet. ”Åh nej” liksom, ”nu har jag målat naglarna, då hamnar jag där!”.

– Elsa har mycket av mina egna våndor som barn. Och jag märker det, jag kommer alltid tillbaka till det religiösa, i mina ungdomsböcker också. Någonstans halkar det alltid in, och det är nästan aldrig positivt … Det har skapat väldigt mycket … Men det är nästa bok. Som också den fått dröja i många år, för att det är känsligt.

Grunden till hennes berättardriv lades tidigt.
I hennes omgivning och hem pågick ett intensivt muntligt berättande. Och själv lärde hon sig redan som femåring att läsa. Snart inledde hon sitt bokslukande.

– Jag läste hur mycket som helst och på sommarloven i Soppero när man inte hade biblioteket nära väntade man alltid på bokbussen.

Vad läste du där i början, när du växte upp?

– Kitty! Hon var ju privatdetektiv och skulle hitta värdefulla försvunna saker. Det var mycket äventyr och mysterier.

Aha, kanske en sorts förebild till Elsa?

– Mycket möjligt. Jag tror att jag påverkats mycket av alla starka flickor jag läste om som barn. Och mystiken, inte minst i Maria Gripes böcker. Men Kitty ansågs inte som bra litteratur, så skolbibliotekarien hade gömt bokserien på sitt kontor. Jag fick komma och titta på dem men inte låna … Så dem fick mamma köpa.

Men hemma fanns annars knappt några böcker, inte mycket mer än Nordisk kriminalkrönika och en läkarbok. Hade jag inte haft blodfobi hade jag kunnat bli läkare.
– När det blev dags för vuxenböcker, då började jag med Agatha Christie. Jag har alltid dragits till spänning.

Man kan ju skriva det du har berättat på många sätt; var det viktigt att romanen skulle bli spännande, och på många sätt en regelrätt thriller?

– Jag har jobbat som kriminalreporter och min man brukar skoja och säga att ”Skriv nu en kriminalroman så att du tjänar rejält med pengar!”, haha. Men det var inte så att jag satte mig ner och tänkte att nu ska jag skriva en deckare. Men allt eftersom jag skrev drogs det dit ändå. Det var verkligen inte planerat, och så blir det ganska ofta. När jag skriver mina böcker så är det inte alltid jag som skriver mina böcker.

Det låter väldigt mystiskt.

– Inte för mig. Precis som det inte är mystiskt att Elsa har vissa förmågor. Men sådant här kan man inte riktigt prata om, för folk tror inte på det. Det handlar inte direkt om någon osynlig kraft, men ganska ofta när jag skriver så har jag en känsla av att någon finns med, och hjälper mig att styra berättelsen i en riktning. Många författare pratar ju om att berättelsen börjar leva sitt eget liv, så jag tror inte att det är något unikt samiskt. Men jag kan känna den där kontakten.

Hon ger ytterligare ett exempel, något som hände när hon var nominerad till Augustpriset för sin ungdomsbok med titeln Tio över ett och det drog ihop sig till prisutdelning.

– Jag satt där och var så himla nervös, och så helt plötsligt kände jag av min mormors närvaro och då bara visste jag: jag kommer att vinna. Och så vann jag. Min mormor och morfar finns i min närhet, fast de är döda. Jag har länge tänkt skriva om sådant här, som också bokens Elsa upplever, men har hela tiden tvekat för jag vill inte att andra ska tycka att det är konstigt … Att det ska få mig att tappa i trovärdighet.

Men du tar ju ändå så många andra risker med den här romanen, så det spelar kanske inte så stor roll att du tar en till?

– Nej, haha. Men det här är mer än jag någonsin har sagt, om det här.

Det skymmer på där ute och Ann-Helén Laestadius berättar åter om sin stora sorg: att hon inte fått lära sig samiska. Om hur mamman som tvingades gå i en så kallad nomadskola förbjöds att prata den egna gruppens språk och ”sedan liksom många andra” inte ville föra vidare språket till sin dotter. I stället gick Ann-Helén kvällskurser i samiska. Och nu har hon infogat nordsamiska ord i sin roman, och låtit kapitelnumren skrivas på språket, ända till det åttiosjätte och sista, gávccilogiguhtta.

– På ett sätt är det nog enklare att vara same här i Stockholm. Men min flytt var ingen flykt. Jag bodde i Kiruna tills jag var 27. Men nu kan jag tycka att det är skönt att jag inte är där uppe. För att jag är lite rädd för reaktionerna, säger hon och skrattar till.

Från vilka då?

– Nej, men det är klart att det kan finnas människor som inte är helt förtjusta över att jag blottar konflikterna som finns där.

Innan vi reser oss och går ut i vinterdimman säger hon att hon skriver sina böcker på förmiddagarna, ”det är min bästa tid”. Dels hemma i lägenheten. Men allra helst på plats där uppe, långt härifrån.

– På sommaren åker jag alltid till Lainioälven, och ställer mig på en särskild sten precis vid forsen. Då händer det alltid saker i huvudet och med det jag håller på att skriva. Det är där som berättelsen verkligen kan ta en annan vändning.

– Men det är jämt så jädra mycket mygg så man kan inte stå där och anteckna, jag får prata in i mobilen. Och det är ett sådant forsande brus så ingen hör vad jag säger när jag pratar in vad som ska hända.

Fler utvalda artiklar