Trots att hennes Dikter 1985–2019 är på elvahundra sidor väntar Ann Jäderlund fortfarande på att språket ska befria henne. Vi mötte henne för ett samtal om inspiration, kvällsångest och livets sista frihet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Vi Läser.

Nej den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta. Året var 1988 och litteraturkritikern Tommy Olofsson hade fått i uppdrag att recensera Ann Jäderlunds andra diktsamling, Som en gång varit äng, för Svenska Dagbladet. I recensionen skrev han att boken var så svårtillgänglig och esoterisk att man som läsare kände sig som tomten i Viktor Rydbergs dikt.

Åsa Beckman, kritiker på konkurrerande Dagens Nyheter, reagerade på hans oförmåga att ta till sig dikterna och skrev en arg artikel med rubriken ”Öva er att lämna ert kön”, varpå Tommy Olofsson gick till motangrepp.

Därmed var den flera månader långa så kallade obegriplighetsdebatten – av vissa kallad ”Jäderlundfejden” – inledd. En kulturdebatt om litteratursyn, makt, könsroller och nepotism – men kanske framför allt hur (vissa) män inte kunde ta till sig kvinnlig erfarenhet. Men från ett håll var det tyst. Ann Jäderlund, centralfiguren för hela debatten, valde
att ligga lågt.

Nu, nästan 35 år senare, säger Ann Jäderlund: