”Ann Linde är rak och drastisk, skämtar och svär”

  • 30 jun 2022
  • 6 min

// Foto: Meli Petersson Ellafi

”Ann Linde är rak och drastisk, skämtar och svär”
Henrik Ekblom Ystén

// Foto: Meli Petersson Ellafi

Lyssna på artikeln

Deras analyser och avslöjanden kan avgöra valet i höst. I vår serie Vågmästarna berättar Sveriges mest inflytelserika politiska journalister om maktspelet bakom kulisserna. Maggie Strömberg, politisk reporter på Svenska Dagbladet, har gjort Annie Lööf och Ann Lindes pressekreterare besvikna.

”När jag kom hem från skolan när jag var yngre hände det ofta att jag slog på tv:n för att kolla på riksdagsdebatter. Alltså, jag kollade på Simpsons också, så nördig var jag inte, men jag tyckte att det fanns något fascinerande med politik redan då.

Det här var ju i början av 1990-talet, mycket hände. Finanskris, flyktingfrågor och rasism. Jag tror att det formade mig, jag ville förstå varför ett samhälle fungerar som det gör, varför vi lever som vi gör. Det är väl också just de frågorna jag söker svar på som journalist. I första hand är jag reportageskribent som skriver fördjupande och försöker förklara vad det är som har hänt. Att röra sig bakom kulisserna har blivit min specialitet.

Det finns förstås en utmaning i det, för politikerna har blivit lite mer skyddade i takt med att åren gått. Äldre journalister, som jag har jobbat med, har berättat om när Tage Erlander åkte runt i egen bil med sin fru, eller att man alltid ringde till Alf Svenssons hustru om man ville ha tag på Kristdemokraternas partiledare, eller att Palme kunde ringa själv in till Ekot om han var missnöjd med någon rapportering. Det är svårt att riktigt greppa i dag. Samtidigt måste jag säga att jag inte tycker att distansen mellan politiker och oss andra är så stor som man ibland låter påskina. Det är till exempel rätt lätt att som medborgare få svar direkt på en fråga från Annie Lööf och Ebba Busch om du kontaktar dem via sociala medier.

Nej, den stora utmaningen för mig som journalist är nog snarare att upprätta den distans som behövs, trots att jag vill komma dem så nära som möjligt. Vissa politiker kan vara jättetrevliga, och du kan gilla dem som personer, samtidigt som du ständigt måste påminna dig om vilket ditt uppdrag faktiskt är.

När jag till exempel gjorde ett stort porträtt på Annie Lööf hösten 2021 tillbringade jag många timmar i hennes närhet och jag tror att hon blev ganska besviken när det sedan kom ett porträtt med mer kritisk udd än hon kanske hade väntat sig.

Likadant när jag för några år sedan skrev en bok om Miljöpartiet, Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten, och hade stor tillgång till allt de gjorde. Jag sov i princip hemma på bäddsofforna hos partimedlemmarna. Då upprättade jag en princip för mig själv, sammanfattad i två ord: Förståelse och hänsynslöshet. Det vill säga att jag skulle försöka förstå varför de tänkte och gjorde som de gjorde, men aldrig glömma att det var läsarna jag skrev för, och att det i slutändan var det som avgjorde vad jag skrev, inte några hänsyn till personer i partiet.

Nu är det oftast inget problem, politiker är väldigt medievana och införstådda med vad som gäller. Min metod är ofta att inte skriva det som de säger i intervjun, utan beskriva det som de säger när det inte är intervju, småsnacket och när de pratar med sina medarbetare, eftersom det ofta säger mer än tillrättalagda intervjusituationer. Som när utrikesminister Ann Lindes stab ville att jag skulle skriva om henne och jag bad om att få följa med henne en dag i riksdagen. På plats var det lätt att se att hon är en ovanlig politiker, rak och drastisk, hon skämtar och svär. Så då skrev jag om det. Det gillades inte. Pressekreteraren lät meddela att om man skriver så får man inte följa med fler gånger. Men då undrar jag: Varför ville de att jag skulle följa med om jag inte fick skriva om det som hände?

Antagligen är det fler som har blivit sura genom åren, även om det inte har nått fram till mig. Man märker rätt tydligt när de är nöjda med en artikel, för då delas den friskt på sociala medier, men få av mina artiklar blir faktiskt delade av politiker.

Jag grämer mig inte utan ser det som ett bevis på att jag lyckas upprätthålla balansen. Särskilt en tid som denna, för jag måste faktiskt säga att valår egentligen är den tråkigaste delen av mitt jobb. Ju närmare det kommer ett val desto mer oresonliga blir politikerna och det fördummar debatterna. Kompromisser och förståelse finns inte längre. Egentligen är det en tid då politiker visar upp sina sämsta sidor. Och det kan i och för sig vara intressant att berätta om.”

Fler utvalda artiklar