Anna Charlotta Gunnarson: Berts bravader och tirader

Många rykten omgärdar Bert Karlsson – och sällan så insmickrande sådana. Men hur lyder hans egna berättelse? Anna Charlotta Gunnarson inväntar spänt veckans premiär av musikmogulens show Bara hits.

”Jag satt på puben och tog en liten öl, då kom Bert Karlsson, det är en jävla knöl.” 

1983 blev direktören för Mariann Grammofon föremål för en av folkhemmets minst diskreta hämndlåtar. Raggarrockaren Eddie Meduza hade efter en bitter fejd lämnat skivbolaget och lät nu sin egen far klå upp den forna bundsförvanten i Bert Karlsson blues. Slagsmålet må ha varit en önskedröm, men även i verkligheten har livet för den frejdiga entreprenören kantats av konflikter. Det har snackats om tvivelaktigt intjänade miljoner, rasism, sexism, och inte bara det. Jag vet att Karlsson med oförställd glädje vunnit över 10-åringar i tennis. Eller vet jag? Hela branschen har hört saker, inte sällan andrahandsuppgifter, som då Daniel Levin gav ut biografin Oraklet i Skara utan att ens ha pratat med huvudpersonen. När musikmogulens egen show Bara hits får premiär nu i mars är vi helt enkelt många som väntar med spänning.

Under en period var han karikatyrtecknarnas favorit, med glipan mellan framtänderna i fokus

Första gången jag mötte Bert Karlsson var för en intervju 1998, när han plötsligt fick ett utbrott mot Kaj Kindvall, mannen bakom radioserien Tracks. Karlsson rasade över att schlager och dansband från hans eget ”stall” ytterst sällan spelades i programmet, men trots en möjlig poäng gjorde den gränslösa tiraden av ärekränkningar materialet osändbart. Några år senare satt jag i juryn för tv-tävlingen Fame Factory, där talanger som David Lindgren, Jessica Andersson och Linda Bengtzing vaskades fram hos en mycket mysigare Bert Karlsson hemma på Västgötaslätten. En trivsam göbbe liksom.

Han är som en popkulturens Doktor Jekyll och Mr Hyde. Mariann Grammofon gav ut tusentals singlar och lp-skivor och mellan 1982 och 2004 kammade bolaget hem mer än hälften av vinsterna i Melodifestivalen, med låtar som Främling (Carola), Diggi-Loo Diggi-Ley (Herreys) och Tusen och en natt (Charlotte Nilsson). Men trots denna bragd, Sommarland och festlig dialekt har guldgossens gloria aldrig suttit stadigt. På 1990-talet hamnade Karlsson i dagligt blåsväder, då han drev flyktingförläggningar av skiftande kvalitet, sajnade det nationalistiska rockbandet Ultima Thule och bildade högerpopulistiska Ny Demokrati. Under en period var han karikatyrtecknarnas favorit, med glipan mellan framtänderna i fokus.

Bert har såväl arrangerat dansbandsplattor som skrivit mediokra schlagertexter, men hans främsta kulturgärning är just förmågan att upptäcka oslipade diamanter. Dessutom knöt han tidigt till sig låtskrivarsnillen som Lasse Holm och Ingela Pling Forsman, som skapat egna klassiker och omformat utländska fullträffar till svensktoppsfavoriter. Även samarbetet med denna duo gick med tiden i kras, men låtskatten samlades nyligen i jukeboxmusikalen De’ e’ det här vi kallar kärlek. Fenomenet att för scenen paketera örhängen från en specifik skivkatalog har skjutit i höjden efter succén med Mamma Mia! och denna vår strömmar publiken till shower baserade på Roxettes och Max Martins musik. Snart är det alltså dags för ytterligare en variant med melodierna från Mariann. Återstår att höra vilken historia som skildras i Bara hits, när entreprenören ger oss sin egen sanning. Bert Karlsson blues lär dock inte vara paradnumret. 

Läs mer av Anna Charlotta Gunnarson:

Glöm Mello – här är festivalen med extra allt

Anna Charlotta Gunnarson: Därför stänger jag av Förrädarna och Spelet