Anna Charlotta Gunnarson: Friserad filmsanning – vad gör det med historien?

Två tjejer kysser varandra i en italiensk skola. En arbetare på en fabrik begär löneförhöjning – av en kvinnlig vd. Året är 1924. Scenariorna är realistiska – om man bortser från tiden de utspelar sig i. Är det bra med påklistrad mångfald på vita duken? Ja, kanske ändå?

I science fiction och sagor kan allt hända. Fantasifiltret får oss att med vidöppna sinnen acceptera pratande björnar och flygande bilar. Andra regler gäller för dramatiseringar med mer realistiskt anslag. För att undvika besvärande anakronismer eftersträvas ofta så tidstypisk dialog, kostym och rekvisita som möjligt. De senaste åren har dock ett nytt fenomen smugit sig in på vita duken: den medvetna berättarrevisionismen. Alltså när manusförfattare och regissörer skildrar till synes verklighetstrogna samhällen, som de facto aldrig har existerat. 

Vi ser en svensk arbetare 1924 begära höjd lön av fabrikens vd, som okommenterat är kvinna. Under en rockkonsert i USA 1955 består bandet av musiker med skilda hudfärger. I en italiensk skola 1986 kysser två tjejer varandra, till klassens oförställda jubel. Liknande normbrytande scenarion passerar allt som oftast i det moderna berättandet, men vore helt otänkbara i en tvättäkta svunnen tid. Branschen skriver avsiktligt om historien.

När Agatha Christie på 1930-talet gav ut deckaren Döden på Nilen, om societetsturister under en dödlig båtfärd, härjade kolonialismen. Då boken filmades första gången 1978 märktes de skeva hierarkierna subtilt, men outtalat. I bioversionen från 2022 syns rasismen tydligare, samtidigt som vissa gammalsunkiga gränser är utsuddade. Under lyxkryssningen jobbar till exempel uppassare av olika ursprung tillsammans, medan vissa aristokratiska resenärer har afrobakgrund. Jag satt i salongen och kände mig kluven. Kunde möjligen sådan påklistrad mångfald göra oss en björntjänst? 

När världen skildras så som den inte var kan vårt kollektiva minne stöpas om. Vi kan förledas att tro att samhället har betett sig rimligt mot minoriteter, under perioder när utsatta grupper i själva verket förtrycktes med statens goda minne. Min farhåga var att en friserad filmsanning kunde devalvera kraften i demokratin. Om utvecklingen som folk kämpat för inte märks, inte hålls vid liv i berättandet, kan idén om solidariskt motstånd verka mindre betydelsefull. ”Det var kanske inte så farligt ändå på den där tiden. Vad är det att bråka om?”

Jag har lugnat mig. Framtidens hopp står till kreatörer som utmanar reaktionära åsikter, och vi måste våga tro på att skolan och vuxenvärlden kan hålla faktaresistensen stången. För om tecknandet av äldre tider kräver blekhyade skådespelare i samtliga bärande roller blir vi alla enögda. I en påhittad värld får trovärdigheten faktiskt vara sekundär. Dessutom har jag snabbt vant mig vid ett breddat utbud av kroppar och ansikten, leken med det förflutna. För det mesta är utseenden och kön ovidkommande för handlingen, och med variation följer rikare narrativ. 

Agatha Christies ättlingar tycks hålla med. De förstår värdet av att släktens arv lever med sin tid. När Christies rafflande Mord är lätt blev tv-serie 2023 spelades hjälten av afrobritten David Jonsson och förra året lanserades Peter Dinklage som detektiven Hercule Poirot i en ny ljudbok. Jag tänkte upprymt att Dinklage borde ta över rollen även på film, efter svintråkiga kollegan Kenneth Branagh. Sedan slog det mig att ett sådant val säkert kan provocera, eftersom Peter Dinklage råkar vara kortväxt. Nu råkar han också vara en av världens främsta skådespelare, så mitt tips är att vi börjar vänja oss vid tanken på ännu en ny era. 

Ur Tidningen Vi #4 2025.

Läs mer:

Fredrik Sahlin: När skådespelaren öppnar munnen dör illusionen

Anna Charlotta Gunnarson: Här hittar du hoppet