En kändis dör och sociala medier svämmar över av gråt-emojis, vila i frid-önskningar och ”personliga” anekdoter. Men vad betyder detta kollektiva sörjande av människor vi aldrig stått riktigt nära?

Mobilen ringde strax efter klockan halv nio den där vårkvällen 2016. En redaktör från morgonsoffan på tv berättade allvarligt att Sinéad O’Connor hade försvunnit efter en cykeltur i gryningen, och eftersom artisten sedan länge varit psykiskt labil befarade polisen det värsta. Det svängde till i magen. Framför mig såg jag musikvideon till balladen Nothing Compares 2 U där O’Connors nakna ansiktsuttryck fick hela världen att gråta med henne. I min vinylsamling stod flera av hennes tidiga album och samlade damm, men fastän det var längesedan jag lyssnade på dem var hon fortfarande en viktig förebild. Redaktören harklade sig i andra änden: ”Så nu undrar jag om du kan tänka dig att vara standby inför vår sändning i morgon?” Tillbaka till verkligheten. ”Standby? Varför det?” Redaktören suckade. ”Ifall hon hittas död. Vi behöver någon som kan berätta om hennes musik.”