Anna Charlotta Gunnarson om mansdominerad frågesport

  • 24 sep 2022
  • 10 min

// Illustrationer: Sanna Mander

Anna Charlotta Gunnarson om mansdominerad frågesport
Anna Charlotta Gunnarson

// Illustrationer: Sanna Mander

Lyssna på artikeln

Det är männen som ställer frågorna och männen som svarar – och formar därmed begreppet allmänbildning.

Intresset för frågesport tog fart på roliga timmen i tredje klass. Några kvällar i veckan satt jag med kassettbandspelarens mikrofon tätt intill tv-apparaten för att spela in signaturmelodier. På fredagen fick klasskompisarna dela in sig i lag medan jag agerade lekledare bakom katedern: ”Vilket program inleds med den här trudelutten?” Diskussionsvågorna gick höga när melodierna från Rapport, Barnjournalen och Lilla huset på prärien skrällde ur den lilla maskinen i min hand. Fysisk idrott kunde vi barn ägna oss åt året om, men kunskapssporter var det skralt med, och ytterst få var de lyckosamma ungar som någonsin vann en skiva i radioprogrammet Upp till tretton. Alternativet blev att hitta på egna mästerskap, se andra tampas och värdigt presentera lösningen. Som tioåring skickade jag in ett tv-förslag som kretsade kring sagor och där programledaren, som råkade vara jag själv, skulle svassa runt i prinsesskostymer och lotsa de tävlande mot svaren. Jag har kvar vykortet från Sveriges Television med den kortfattade kommentaren: ”Tack för ditt förslag om frågesport.”

När det var dags för Vi i femman sa magistern till klassen att om vi gick vidare skulle laget bestå av Anders, Max och mig. Vi var aldrig i närheten, men bara tanken på att jag kunde ha suttit i buren och sagt den klassiska frasen ”På A svarar vi storskarv och på B vet vi inte” var upphetsande. Det spelade också roll att jag hade chans att få spela på samma planhalva som pojkarna. Det var de som satte standarden för vad som var viktigt att veta, och jag lärde mig tidigt att skanna av deras ansikten för att förstå om jag fått godkänt. Som tjej var jag ständigt beredd att ompröva mig. Släktingar och kompisar, idoler och idioter, hade alltför många gånger sagt att jag haft fel när jag de facto haft rätt, vilket länge präglade mitt förhållningssätt till den personliga kunskapsbanken.

Detta fenomen är jag heller inte ensam om. När min kompis Christel var yngre hörde hon en ny låt med Nick Cave och utropade glatt att Carola hade spelat in samma låt på en gammal skiva. Grabbarna i rummet skrattade ut henne. I deras öron var det otänkbart att en svensk schlagerbrud kunde ligga steget före en rockikon, så i stället för att lita på Christel och nyfiket ta reda på att Oh Happy Dayär en standard i gospelgenren överförde de skevt nog genansen på henne. Beteendet är del av en struktur som bygger på synsättet att även komplexa frågor har ett enda svar, och detta svar är formulerat av männen. Det killarna känner till är sanningen. I fallet med Oh Happy Day visade grabbarna prov på ignorans kring både kvinnliga popstjärnor och afrokultur, men deras övertro på det egna tolkningsföreträdet gjorde alla i rummet dummare i stunden.

Illustration av Salme Oja.

När tv-frågesporten Kvitt eller dubbelt sändes på 80-talet fick jag mina första kvinnliga förebilder i genren: programledaren Bi Puranen och tävlande Kiss-experten Salme Oja. 17-åriga Salme var så fenomenal att hon efter sin vinst prydde omslaget till tidningen Okej. I övrigt var det mest män och pojkar som visste saker i tv. Domarna och programledarna hette Pekka, Carl-Uno, Åke, Bengt, Björn, Arne, Hasse, Berndt, Lennart, Magnus, Lars-Gunnar och så vidare. Jag tänkte aldrig på det då, men att typ hundra procent av frågorna skrevs och presenterades av män, samt att svaren i sin tur bedömdes av män, har naturligtvis påverkat vår gemensamma syn på vetande. Killarnas intresseområden har utgjort det mentala rättesnöret.

Det var på 90-talet jag insåg att män har satt nivån för vad som betraktas som allmängiltigt. När en grupp killbekanta kontinuerligt började utmana varandra i något de kallade för introtävling frågade jag ivrigt om jag fick vara med. Det fick jag inte. Den manliga rockjournalist som förde befälet motiverade beslutet med att de hade testat att ta med tjejer, men då dessa inte kunnat särskilt mycket blev stämningen obekväm. Skönare då att gå på den homogena linjen med enbart snubbar.

Därför kom det sig att jag från 1995 och fem år framåt arrangerade månatliga quizzar ihop med ett hängivet gäng tjejer som turades om att göra uppläggen. Ryktet om den nya, heta trenden spred sig snart och vår grupp presenterades på Expressens mittuppslag med rubriken ”Visst kan du tävla i musik!” Vid millennieskiftet var musikfrågesportfebern så pass utbredd att flera gäng i huvudstaden gick samman för att två gånger om året göra upp i en prestigefylld batalj.

Spänningen låg tät, timmarna svischade fram, rökpauserna var många och ju närmare midnatt vi kom desto högre blev ljudvolymen och desto mer frekvent bjöd motståndarna på Gammeldansk. 30 tävlande, varav 28 killar. För trots stor musikalisk bredd i vårt tidigare tjejgäng var vi bara två som hakade på.

Som ståndaktiga tennsoldater trodde kollegan Linda och jag blint på att kunna bryta mönstret, vi tog lagnamnet Hey! Let’s Party! – tänkt att distansera oss från den falang av tuppiga män som bullrade in med segervittring i stegen. De kunde spänna ögonen i mig och säga ”Skulle du kunna Kriminella gitarrer?” Nej, tänkte jag skrämt. Vad fan är det? Väl hemma läste jag på och lärde mig att Kriminella gitarrer var ett skånskt punkband på 70-talet. Jag fick stresspåslag av att inte veta sådant, jag borde ju ha koll. Det var den sortens kunskap som var värd något. Snubbarna tyckte att udda albumspår med singer/songwritern Todd Rundgren var buslätta medan de kvinnliga artister som spelades gick att räkna på ena handens fingrar. Gissningar på The Carpenters eller Carly Simon gick alltid hem. Jag svor för mig själv, tänkte på Kriminella gitarrer och formulerade i hemlighet mitt önskesvar: ”Men skulle du kunna Boyzone då? Eller Ankie Bagger?” Alla trallvänliga hits jag samlat på hög i mitt lilla poppiga flickhjärta?

Illustration av tv.

Efter ett par decennier kastade Hey! Let’s Party!in handduken. Då hade vi kört närmare fyrtio tävlingar, men kunde fortfarande inte identifiera oss med den musik som den förkrossande majoriteten tävlande killar betraktade som allmänkunskap och viktig, något som påverkade vårt goda humör. Deras omedvetna konsensusbeslut fick oss att känna oss okunniga, trots att allt mest handlar om olika referensramar. Kvar lämnade vi en tapper trupp tjejer som ännu deltar och håller humöret uppe.

En av dessa drottningar heter Rocky, ett mänskligt poplexikon som med sitt lag emellanåt kammar hem vinsten. Hade hon varit kille hade hon för längesedan haft jobb på valfri musikredaktion. Men nu är hon ju inte det.

Att frågesporter överlag är manligt kodade märks fortfarande i tv.På spåret har bättrat sig, men drogs under lång tid med en manlig blick på vetandet. Ämnen som gitarrer, gyroskop eller ekonomer serverades med repliker som: ”Jodå, det här har ni koll på!” medan frågor om författaren Birgitta Stenberg eller journalisten Barbro Alving omgärdades med tydliga förbehåll: ”Det här är väääldigt svårt!” I dag försöker utmanarserier som Muren och Alla mot alla balansera upplägget, men även där borde redaktörerna i högre utsträckning kunna förhålla sig friare till vad som är värt att känna till, något som inte minst behövs när kulturkonsumtionen blir alltmer nischad, mångfalden ökar och vi vet att sådant som klass, kön och ursprung påverkar vilka kunskaper vi samlar på oss.

Ingen vet vad vi kommer att lägga i begreppet allmänbildning om tjugo år, men till dess återvänder jag till roliga timmen. Dags att konstruera egna musiktävlingar igen. Om du tar fram kryssplanen agerar jag gärna lekledare. ”Vilket program inleds med den här trudelutten?”

Fler utvalda artiklar