Det är männen som ställer frågorna och männen som svarar – och formar därmed begreppet allmänbildning.

Intresset för frågesport tog fart på roliga timmen i tredje klass. Några kvällar i veckan satt jag med kassettbandspelarens mikrofon tätt intill tv-apparaten för att spela in signaturmelodier. På fredagen fick klasskompisarna dela in sig i lag medan jag agerade lekledare bakom katedern: ”Vilket program inleds med den här trudelutten?” Diskussionsvågorna gick höga när melodierna från Rapport, Barnjournalen och Lilla huset på prärien skrällde ur den lilla maskinen i min hand. Fysisk idrott kunde vi barn ägna oss åt året om, men kunskapssporter var det skralt med, och ytterst få var de lyckosamma ungar som någonsin vann en skiva i radioprogrammet Upp till tretton. Alternativet blev att hitta på egna mästerskap, se andra tampas och värdigt presentera lösningen. Som tioåring skickade jag in ett tv-förslag som kretsade kring sagor och där programledaren, som råkade vara jag själv, skulle svassa runt i prinsesskostymer och lotsa de tävlande mot svaren. Jag har kvar vykortet från Sveriges Television med den kortfattade kommentaren: ”Tack för ditt förslag om frågesport.”