Anna Charlottas bästa texter i ny bok: Hon vill väcka aha och haha

I sex år har Anna Charlotta Gunnarson varit en regelbunden och populär skribent i Vi. Nu kommer hennes bästa essäer och krönikor ut i bokform. Smygläs förordet här.

Det här är ett utdrag ur krönikesamlingen Best of Anna Charlotta Gunnarson som utkom den 20 mars på Bokförlaget Atlas.

Det finns så många anskrämliga fåtöljer. Plastiga som klibbar fast i låren när man är barbent, storblommiga med yviga volanger, fyrkantiga designmodeller utan plats för höfterna. Man skakar på huvudet åt smaklösheten, sträcker ut sig i sin egen bekväma länstol och tänker att det är en himla tur att man själv har betydligt bättre omdöme. Fast redan här måste jag be om ursäkt. Särskilt om du just nu skruvar obekvämt på dig i en älskad möbel som påminner om dem jag nyss raljerat över. Det är dessvärre lätt att förhäva sig när man ger ut sin tredje bok på Bokförlaget Atlas och till på köpet får vräka ut sig i en flashig lånefåtölj i en fotostudio, kombinera sina lyxigaste kläder och sminkas till oigenkännlighet. Målbilden för detta bokomslag var nämligen att glänsa som en modern variant av Jackie Collins, 80-talets pråligaste författarpåfågel.

Så förlåt. Jag försökte bara upprätthålla min nya image.

Det var idiotiskt, för som skribent på tidningen Vi måste man acceptera alla slags fåtöljer, faktiskt mycket mer än så. Denna samling bygger på mina texter i nämnda publikation, som har funnits i över hundra år med en grund i tolerans och förståelse.

Nuförtiden vet jag att varje nummer av tidskriften underhåller, bildar, skärper sinnena och räcker länge, men det hade jag ingen aning om 2019 när jag tillfrågades om att bli deras fasta essäist. Det hela skedde under en av tidningens kulturkryssningar, där jag föreläste om min bok Kvinnorna som formade pophistorien. Relationen mellan läsarna och Vi-medarbetarna kändes ovanligt varm och efteråt bjöds vi talare på middag av redaktionen. Många ville snacka musik och ingen tycktes störa sig på mina oupphörligen feministiska infallsvinklar. Tvärtom. Lagom till desserten dök den oväntade frågan upp om att börja skriva essäer. Stämningen runt bordet var så sympatisk att jag tackade ja utan att ha läst en rad, jag ville mest bara vara en del av gänget. Vid det här laget har jag varit en del av gänget i sex år. Nu kan jag erkänna att jag inte riktigt visste vad en essä är.

Jag vet det knappt än.

Min första text handlade om en bussresa till Leningrad. Det svindlar fortfarande när jag tänker på att jag som tonåring besökte Sovjetunionen med Lysekils konstförening. President Andropov hade precis dött utan att göra något större avtryck, varpå Tjernenko tog över utan att göra något större avtryck. Sedan dog han också. I Leningrad klev min familj runt i en sorts blaskig dimma av fysisk och psykisk ångest, jag får än i dag rynkor i pannan av mina sparade foton. Några veckor efter erbjudandet från tidningen Vi var jag på konsert, där en känd musiker berättade om barndomens sorglösa semesterfiranden i Spanien på 1960-talet. På väg därifrån började jag fundera över vilka minnen vi bär med oss från problematiska platser. Musikern kom ihåg paradisiska stränder, jag tänkte på bleksiktiga ungar och uniformsklädda politruker, ändå hade vi båda besökt diktaturer. Väl hemma påbörjade jag texten, som nu också finns med i denna samling.

För det mesta tar det lång tid för mig att komma fram till själva kärnan. I bästa fall har jag flera månader på mig att utveckla tankar, testa resonemang, samla exempel och argument. Drivkraften är att formulera något helt nytt som kan väcka aha och haha – mina två ledord. Ofta springer idéerna ur något mycket litet, gärna en förflugen bisats i tidningen eller ett samtal, och som jag oväntat behöver läsa eller höra flera gånger. Då är det som om hela jag trycker på paus medan små hullingar av funderingar krokar fast i olika delar av hjärnan, sedan hämtar jag papper och penna eller sliter upp mobilen och börjar anteckna. Så håller det på ett bra tag. När den riktiga skrivarprocessen väl inleds gränsar de första utkasten alltid till pekoral. Innehållet kan även vara förnumstigt. Det är riktigt genant, men eftersom förloppet är så utdraget hinner jag vanligen slipa bort de självgoda plattityderna och känner mig slutligen redo att testa essän på min sambo. Om han inte skäms känns det bra. Om han är rörd känns det bättre. Han blir tack och lov oftast rörd.

Det dröjde två decennier innan jag landade i det ämne jag kan mest om

För ett tag sedan satt jag i min källarlokal och filade på en lista över sunkiga låttexter från förr, till sajten vi.se. Jag skriver nämligen inte bara essäer, utan också artiklar, krönikor och – listor. Den här dagen jobbade min kompis Susan på andra sidan rummet och medan hon gjorde sig en kopp te provläste jag några partier högt. Eftersom Susans skratt, precis som mitt, skär genom märg och ben, troligen även betong, var det ett synnerligen gott tecken att hon snart låg raklång över skrivbordet och ljöd som ett VMA över lokalen. Därefter utbrast hon att det fan vore på tiden att jag samlade mina texter i en bok. Då min högfärdiga sida såväl älskar glitter som faller för smicker gav jag Susan rätt och kontaktade Atlas förlagschef. Han gjorde tummen upp och nu är boken här, med en allt annat än ödmjuk titel. Fast egentligen känns den nog mest skrytsam för att den ramar in ett litterärt verk. I popvärlden är Best of-rubriken närmast slentrian och oftast är det just populärkultur jag skildrar.

Så har det inte alltid varit. Trots att jag har jobbat som journalist sedan början av 1990-talet dröjde det två decennier innan jag landade i det ämne jag kan mest om. Det skedde när jag började producera serien Pop och politik för UR, som utvecklades till en långkörare i radio och tv. Från 2009 och åtta år framåt gjorde vår redaktion drygt hundra program om hur man kan få syn på vår moderna historia via musiken. Serien fick snabbt horder av dedikerade fans, blev omtalad utanför landets gränser och vann flera priser. Det kändes surrealistiskt att mina ämneskunskaper plötsligt togs på allvar. Under hela mitt yrkesliv hade jag försökt sälja in programförslag om musik till otaliga kanaler och visserligen gjort enstaka nedslag, men aldrig fått det utrymme som riktigt bra, långsiktigt berättande kräver. När Pop och politik började sändas hade jag hunnit fylla fyrtio år, och även om jag är tacksam över att det till slut hände är den sega starten talande. Trösklarna är mycket högre för tjejer, även i den här svängen. Stor eloge därför till de UR-chefer som såg potentialen i idén om att populärkulturen kan lära oss massor om samtiden, när vi som gillar analysen och kontexten tar plats bredvid kalenderbitarna.

I dag kan jag lyckligtvis ägna mig på heltid åt popkulturen. Bokförlaget Atlas har givit ut mina två faktaböcker om musik, varav en Augustnominerades, jag har gjort flera radiodokumentärer och serier på temat och leder också Melodikrysset i P4, ihop med Annika Jankell. Inte sällan spenderar jag arbetsdagen i min älskade fåtölj. Den har funnits med mig sedan millennieskiftet, när jag för första gången fick ett stipendium. Då jag precis skulle få barn tänkte jag att en god investering vore en pålitlig länstol för långa vaknätter, så jag slog till på en Lamino i ek med grå fårskinnsklädsel. Med fotpall kostade alltsammans närmare tiotusen kronor, vilket var hela stipendiesumman och mitt dyraste köp någonsin. Jag har aldrig ångrat mig.

I höjd med mitt huvud lyser numera ett avskavt område, mitt i den grå ullen. Denna vita fläck för tankarna till gamla inrökta hushåll, där någon bor som inte kan ta hand om sig. Inget fel med det, men jag kan ta hand om mig. Än så länge. Skruvarna i träet brukar också titt som tätt lossna och det är bökigt att få dem på plats igen. Fåtöljen är i dag i så bedrövligt skick att jag har täckt över den med en mossgrön filt. Därunder gömmer sig också en sliten värmedyna, som jag har påslagen under arbetspassen, eftersom min frilansrygg är i skraltigt skick. Ingen mänsklig varelse har därför sett själva fåtöljen på evigheter och tur är väl det. Klä om den tänker jag dock inte göra, för var ska jag då sitta medan stolen är hos tapetseraren?

Utan fåtöljen hade denna bok blivit något annat. I frilanslokalen finns visserligen en vanlig, duglig kontorsstol, men mina finaste skrivarstunder har jag spenderat ensam hemma i min nedsuttna Lamino. Här har jag blivit ett med orden, gått in i mina egna små världar, läst formuleringar högt för mig själv, förkastat och lagt till, känt kärlek till mänskligheten och förbannat den. En del av de utvalda texterna visar tydligt hur snabbt samhället har förändrats på kort tid, andra har väckt extra starka läsarreaktioner. I de fallen har jag skrivit uppföljande kommentarer under den givna rubriken ”Från fåtöljen”. Med tanke på vilken central plats denna fula, anskrämliga möbel har i mitt hjärta och yrke borde den faktiskt någon gång föräras en helt egen essä. Vad det nu är.

Läs mer av Anna Charlotta Gunnarson:

Manlig rundgång i den nya svenska filmvågen

Rally-Ewy tog världen med storm