Anne Sofie von Otter om livet efter Benny

  • 27 okt 2023
  • 24 min

// Foto: Elisabeth Toll

Anne Sofie von Otter om livet efter Benny
Kristina Lindh

// Foto: Elisabeth Toll

Lyssna på artikeln

Fem år har passerat sedan hennes make, teaterchefen Benny Fredriksson, avslutade sitt liv. Anne Sofie von Otter kunde ha varit rasande eller förlamad av sorg. Men hon har valt en annan väg.

Det är långt ifrån självklart. Inte ens den röst som briljerat på världens operascener är immun mot tidens gång.

Men Anne Sofie von Otter, 68, trotsar prognosen. Kalendern är fylld av uppdrag, rösten håller förvånansvärd nivå.

Just nu är hon mitt inne i berättelsen om en hotfull stjärna som närmar sig jorden och som sätter människor och relationer i rörelse. Det är Melancholia, Lars von Triers film från 2011, som skrivits om till operaformat. Anne Sofie von Otter spelar den kyliga modern.

Samarbetet med Mikael Karlsson, som komponerat musiken, började redan för ett par år sedan när han skrev tre sånger speciellt för Anne Sofie von Otter. Ämnet anströk även då känslan av förebud. Sångerna handlade om den hotade naturen, om trädarter som utrotats och sandbankar som rasat i havet.

Det är 44 år sedan hon debuterade på Vadstena-Akademien, Sveriges plantskola för blivande operasångare. I mer än fyra decennier har hon jobbat med rösten.

– Jag sjunger inte varje dag men jag tänker på min röst varje dag. Jag mår som bäst när jag har övat, då känner jag välbefinnande och lugn. Även om det inte gått jättebra har jag gjort mitt pensum.

Hon beskriver rösten som en livskamrat.

– Jag talar om min röst som om den vore något utanför min kropp. Hur den uppför sig och vilket humör den är på. Den är en partner.

Det finns ytterligare en. Partner alltså. Eller fanns.

I 30 år levde Anne Sofie von Otter med Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Under sina 16 år på posten moderniserade han arbetssätt och repertoar. Han lyfte verksamheten till ekonomisk och konstnärlig framgång. Benny Fredrikssons gärning är teaterhistoria.

Men hans öde är också presshistoria. Den 17 mars 2018 avslutade han sitt liv. Alla självmord har flera bottnar, så även detta, men klart är att dödsfallet inträffade i samband med ett mediedrev där Benny Fredrikssons ledarskap ifrågasattes.

En krönika av Aftonbladets dåvarande kulturredaktör Åsa Linderborg hade särskilt förgörande ton. Tidningen fälldes av Pressens opinionsnämnd för sina artiklar men Anne Sofie von Otter avstod från att ta saken vidare juridiskt.

– Jag kände att jag får honom inte igen vad jag än gör. Om jag så förgiftade Åsa Linderborg kommer han inte tillbaka. Jag gissade också att hon mådde ganska dåligt av det hon skrivit.

Anne Sofie von Otter säger att hon nog inte var lika arg som många andra.

– Det enda jag tänkte på då, och fortfarande gör, är hur Benny mådde. Hur han var förlamad av ångest. Att trycka upp folk mot väggen för vad de gjort har jag inte tid med.

Man skulle kunna tro att den som sett sin livskamrat drabbas av hänsynslös pressbevakning önskar skonsamhet för egen del. Men inte Anne Sofie von Otter. Inför intervjun förklarar hon att journalister som lägger huvudet på sned icke göre sig besvär. Porträttgenrens olater, där dramaturgi byggs med hjälp av banaliteter, är inget för henne.

– Jag vill ha ärlighet i all gestaltning, det gäller även i hur jag själv är. Ska vi sitta här och prata om Bennys och mitt liv vill jag att det ska göras nyktert, inte med gulliga meningar om att jag dukar fram en bulle.

Det är fem år sedan Benny Fredriksson dog. Bara några år innan bortgången hade en ny fas startat. Fasen med utflugna barn.

– Vi hade mer tid för varandra. Det var inte så att vi började jobba mindre men vi kände att nu håller vi på att åldras tillsammans. Jag kunde njuta av det. Av att det blev helg och vi åkte ut till landet och lagade god mat och av att se hur nöjd Benny var då. Jag började uppskatta honom på ett annat sätt. Tjatfasen var förbi.

Han var bra på att ta min vrede

Det var två olika personligheter som möttes den där dagen 1987 på Anne Sofie von Otters lantställe i Roslagen. Han en okänd skådis med arbetarbakgrund, hon en etablerad operasångerska från överklassen. Han fascinerad av filosofi och psykologi, hon utan större intresse för människans inre.

Anne Sofie von Otter var 32 år och hade börjat längta efter att bilda familj. Tidigare relationer hade mest varit kortvariga. Hon bad några vänner hitta en kille.

Ena vännen var syster med skådespelaren Gunnel Fred, som av sin roliga och intensiva kollega Benny Fredriksson bombarderats med frågor om Anne Sofie von Otter. Gunnel Fred förde dem samman.

– Jag tror att jag i hans ögon utstrålade självförtroende, konstnärskap och begåvning. Själv tyckte jag att han var en glad person i balans med sig själv.

För Benny Fredriksson var valet självklart.

– Han sa alltid att han redan första gången vi sågs tänkte ”Henne vill jag leva resten av mitt liv med.” Jag kände mer ”Jag ger väl det här en chans.” Min kärlek växte fram successivt.

Hur såg dynamiken ut i ert äktenskap?

– Dynamiken var att jag var borta mycket och att Benny alltid tyckte att det var fest när jag kom hem. Han gillade att jag jobbade på annat håll för jag är ganska krävande. Jag kunde vara arg över att han gjorde för lite kring hem och barn. Benny sa alltid att han skulle bättra sig men det skedde sällan. Däremot var han bra på att ta min vrede.

”Håll med.” Det brukade vara Benny Fredrikssons råd till andra äkta par när det gäller vardagens meningsskiljaktigheter, berättar Anne Sofie von Otter.

Men om diskussionen rörde något viktigt visade han det och krävde gehör.

– Om jag gick över gränsen med min irritation tog han illa vid sig. Då kunde det ta lång tid för honom att komma tillbaka till sitt glada jag.

Anne Sofie von Otter
Vid Gäddviken i Nacka repeterar Anne Sofie von Otter sin roll som Gaby i den nyskrivna operan ”Melancholia” som bygger på Lars von Triers film. // Foto: Elisabeth Toll

Mycket har sagts och skrivits av vänner och kollegor om hur Benny Fredriksson påverkades känslomässigt av mediebevakningen vintern 2018. För Anne Sofie von Otter är tidsperspektivet längre än så. Hon säger att chefs­kapet förändrade honom. Redan när Benny Fredriksson gick från skådespelare till regissör fick arbetslivet en högre växel och det blev svårare för ­honom att vara närvarande när han var hemma. Steget från regissör till chef för Parkteatern var en tid av stor lust, men ökade samtidigt trycket.

Det stora skiftet kom med vd-rollen. Anne Sofie von Otter beskriver hur arbetet med omorganisation och sammanslagningar kunde tära på honom.

– Han blev ju aldrig klar. Benny trodde nog att det fanns ett slut och att maskineriet någon gång skulle vara färdigoljat. Men så fungerar det inte. Det var nya utmaningar hela tiden, varje dag, varje timme.

Redan tidigt i relationen fanns det ämnen han inte ville beröra. Sin barndom, till exempel.

– Jag frågade ”Varför berättar du inte mer om när du var liten?” Vissa saker kunde han återge, som hur snälla hans föräldrar hade varit. Men han tyckte inte om att tänka på sin barndom, det gjorde honom sorgsen. En hel del av sorgen kretsade kring hans mamma, som hade fött ett dödfött barn inte långt innan Benny föddes och som med åren blev­alkoholiserad.

Var fanns hans sårbarhet?

– Det vet jag inte riktigt, jag märkte aldrig av den. Han verkade vara en stark person med bra gåsvingar, allt tycktes rinna av honom.

Men ni levde tillsammans i nästan trettio år?

– Ja, men jag tror inte att han alla gånger visade vem han var. Jag tycker själv att jag visar tydligt vem jag är, på ett lite dumt sätt nästan. Han gjorde inte det.

Anne Sofie von Otter berättar om en tidig sammandrabbning. Den handlade om att hon anklagat Benny Fredriksson för att må ”för bra”. Hon hade dittills dragits till män som var sköra och som hon ville ta hand om och få att blomma.

– När jag var yngre förstod jag inte att folk kan ha sidor som de inte visar och att det finns skäl till att människor beter sig som de gör. Att Benny var så sårbar tror jag inte att jag någonsin förstod, förrän precis på slutet.

Efteråt har hon hört personer som arbetat med Benny Fredriksson berätta om hur de ibland såg en osäkerhet hos honom och som de uppfattade hade med hans klassbakgrund att göra. För den som tittade noga hade den världsvana framtoningen sprickor.

– Jag blev harmsen när jag först fick höra det, för mig var det en nyhet. Men säkert ligger det något i det.

Anne Sofie von Otter är ett söndagsbarn. Termen är inte hennes egen, men det är så hon bäst förstås. Född som sladdis i en barnaskara på fyra, 16 år yngre än den äldsta. Storasyskonen formades av två unga, osäkra föräldrar. När Anne Sofie von Otter väl kom till världen hade pappans diplomatkarriär nått krönet. Syskonen var utflugna eller placerade på internatskola hemma i Sverige. Hon var fyra år när hon flyttade med föräldrarna till Tyskland.

– Jag kom vid rätt tidpunkt och fick mycket bekräftelse.

Det finns också något som kallas kynne.

– Alla är födda med vissa egenskaper och i mitt fall är det ett slags grundtrygghet. Jag har stått stark, för att jag är sån. Det är jag tacksam för.

Rosenrött hade vi det inte

Till styrkan hör hur hon tidigt kommenterade Benny Fredrikssons bortgång. Bara ett par månader efter dödsfallet medverkade hon på Tidningen Vi:s musikbåt. De som var med minns känslan i rummet när hon opåtalat adresserade det som hänt.

– Jag var inbjuden som artist och kände att något måste sägas. Samtidigt var det förstås tungt varje gång jag ombads svara på frågor, jag blev trött och ledsen av att prata om hur han hade mått.

Benny Fredrikssons död gav dig en ny roll i offentligheten. Plötsligt var du inte den berömda sångerskan utan änka. Hur kändes det?

– Jag accepterade och uppskattade de tankar som sändes åt mitt håll. Men jag var ganska mån om att lämna den rollen och nu känner jag inte av det längre.

Anne Sofie von Otter berättar att hon efter dödsfallet bjöd hem Benny Fredrikssons vänner och kollegor, dem han så ofta nämnde och hade nära relation med. Under äktenskapet hade de sällan middagsgäster. Nu ville hon att de skulle se hur deras chef och arbetskamrat hade bott, och lära känna varandra.

– De var ju jätteledsna och sörjde, precis som jag.

Några av dem har hon fått en egen relation till, bortom rollen som änka, och träffar fortfarande.

En bok om Benny Fredriksson är på gång. Författare är Johan Hilton, teaterkritiker och kulturchef på Göteborgs-Posten. Boken bygger på en stor mängd intervjuer, däribland många timmars samtal med Anne Sofie von Otter. Hon säger utan ironi att Johan Hilton vid det här laget känner Benny Fredriksson bättre än vad hon själv gör.

Det är kanske inte helt sant. Men känslan är bekant för alla som förlorat en livskamrat genom dödsfall eller skilsmässa. Minnet förskjuter bilden av det som var. Hur väl kände vi varandra – egentligen?

Det förflutna kan förvandlas till rosenrött. Eller tvärtom, med tidens distans kan skuggorna äntligen erkännas.

– Rosenrött hade vi det inte. Benny hade som alla sina fel och brister. Han var inte den sortens farsa som gick till Skansen eller hjälpte till med läxorna. Och han var inte den sortens make som uppvaktade med champagne. Men han gav enormt mycket kärlek till mig och barnen.

På lantstället, samma plats där de möttes för första gången, korsas nu med då. Anne Sofie von Otter är där så ofta hon kan. Här var hon också som liten varje sommar tillsammans med syskonen. Gården har utvidgats med hus åt varje familj – däribland systern Birgitta von Otter, tidigare journalist och politisk sekreterare och hennes make Kjell-Olof Feldt, tidigare minister i ett antal socialdemokratiska regeringar.

Politik har varit ett av familjens stora samtalsämnen (Anne Sofie von Otters farfarsfar var Fredrik von Otter, Sveriges statsminister 1900–1902). Överklassbakgrunden till trots blev alla hennes syskon debattlystna rebeller med ”hål i strumporna och vänstersympatier”.

Inte minst lantstället var en plats för ideologiska samtal.

– Åh, vad de har diskuterat! Politik och samhällsdebatt så strån och stickor rök. Mina syskon är läsande och kritiskt tänkande personer, Benny älskade att vara med dem. Ibland gick han iväg till något av mina syskon för att låna en kopp socker och kom inte tillbaka förrän flera timmar senare för att han blivit så fångad av samtalet.

Själv har hon varit en lyssnare.

– Jag har inte sett mig som en intellektuell på det sättet. Jag ville väl gärna men lyckades aldrig uppbåda tillräckligt intresse och tyckte alltid att det jag sa lät lite dumt.

Anne Sofie von Otter

Varje familj har sina egna normer för vad som får synas och vad som döljs. Anne Sofie von Otters pappa, diplomaten med idel amiraler bland förfäderna, fostrades enligt tidens ideal och blev en sträng pappa. Egentligen var han emotionellt lagd. Anne Sofie von Otter säger att hon tycker synd om honom; trots sin familj blev han en ensam person.

För hennes storasyster blev spåren kännbara men också något som ledde till en vilja att adressera svåra ämnen. Birgitta von Otter har som journalist skrivit om cancer, arbetslöshet och alzheimer. Tillsammans med maken Kjell-Olof Feldt gav hon 2016 ut boken Vägen ut, en personlig berättelse om hans alkoholism och om hennes medberoende.

Anne Sofie von Otter gick länge med skygglappar. Hon säger att hon hade en närmast naiv tro på sunt förnuft och enkla lösningar på livets problem.

– Psykisk ohälsa var mig totalt främmande långt upp i 30-årsåldern. Det var först när jag blev tonårsförälder som jag började förstå vad oro och ångest var och att det inte är något man bara kan skaka av sig.

Samtidigt hade du sedan många år valt ett yrke som i hög grad går ut på att gestalta livets alla känslor, även de mörkaste.

– Jo, men som sångare har man hela tiden musiken. Mozart har tänkt ut hur jag ska gestalta ångest och glädje och då gör jag som Mozart har skrivit. Att sjunga kräver dessutom kontroll, man kan inte spräcka loss hur som helst och börja gapa och skrika.

Fyra decennier som professionell sångerska är också fyra decennier med en bransch – den internationella operavärlden med alla dess scener, dirigenter och ideologiska vindar.

Anne Sofie von Otter gjorde entré i en brytningstid. Operakonsten sågs som gammaldags, att framträda hade fram till 1960-talet mest handlat om ”att stå still och tuta”. Sakta men säkert bjöds nya kompetenser in. Improvisation och fysisk gestaltning utvecklades.

Anne Sofie von Otter beskriver en sfär som numera är öppen för sin tid, som tagit intryck av det som händer inom teater, film och konst och som ger plats för kvinnor på alla nivåer.

– Det finns fortfarande en brist förstås, sett till hur många roller det fortfarande finns för män. Därför var förra årets uppsättning på The Met (det berömda operahuset i New York) en händelse. En nyskriven opera, byggd på Virginia Woolfs The Hours, sattes upp med tre superkända kvinnor i de tre huvudrollerna.

Kompatibla på ett lite lustigt sätt

Vad återstår att förändra?

– Du kanske vill att jag ska säga att operan är ­sexistisk. Men det tycker inte jag att den är, och har aldrig tyckt. Jag har blivit arg många gånger då kollegor sagt att de blivit nedtrycka, till exempel när de kommit med sina bebisar. Jag känner inte igen det alls. Det går hur bra som helst bara man ordnar det för sig. Man kan inte ha med barn på en repetition, men man kan säga ”Kan jag få börja klockan tio i stället för halv tio, för jag behöver amma.”

Vad attraktionsmönster belangar, där laddning uppstår i det kreativa arbetet, har hon inte upplevt några problem. Hon vet att det finns berättelser om ovälkommen intimitet och poängterar att övertramp givetvis inte är okej. Men lika ofta är det ömsesidigt, menar Anne Sofie von Otter. Det har också kunnat vara hon som blev tänd på dirigenten i stället för tvärtom.

På Vadstena-Akademiens hemsida är det 44 år efter Anne Sofie von Otters debut 1979 med hennes namn som man lockar blivande studenter. Budskapet är att den som är riktigt begåvad kan bli en ny Anne Sofie von Otter.

Själv befinner hon sig i en dubbel rörelse. Å ena sidan med känslan av att snart ha gått i mål. Vänner och kollegor fasar ut och går i pension. Arnold Östman, dirigenten som förde henne till Vadstena, dog för bara en kort tid sedan.

Å andra sidan med känslan av att ha mycket kvar att ge.

– När Benny dog var det som att jag lade in en växel till. Jag jobbar mer i dag än vad jag gjorde innan hans död. Som ung tyckte jag att det var hemskt med folk som inte hade vett att sluta i tid, nu har jag själv blivit en sådan som de kommer få bära ut.

En del av uppdragen består av egna konsertprojekt. Anne Sofie von Otter sätter ihop program där hon framträder med en pianist och en gitarrist. Gitarristen är hennes son, yrkesmusikern Fabian Fredriksson. Den äldste sonen är kommunikatör.

Det är de som är familjen nu och det är i deras sällskap som minnet av Benny Fredriksson lever vidare. Med de införståddas överseende humor återberättas anekdoterna om hur farsan gjorde si eller så.

Skansenbesöken må ha varit få men hans blick för barnets perspektiv var klar, menar Anne Sofie von Otter. Under den där tiden då tonårssönerna inte uppförde sig som förväntat och det gjorde henne sömnlös av oro, förklarade Benny Fredriksson om och om igen att de är egna individer som måste få göra sina egna val och att man som förälder inte kan göra annat än att stötta dem.

– Det var alltid så skönt att höra honom säga det. Han förstod sig på människor, säger Anne Sofie von Otter.

Uttalandet inkluderar henne själv. Hon säger att Benny Fredriksson gjorde henne till en bättre person.

– Han hade kunnat tröttna på mig många gånger. Det hade jag också kunnat göra på honom, fast av andra skäl.

Men så blev det inte.

– Vi höll fast i varandra för att vi var kompatibla på ett lite lustigt och inte helt självklart sätt.


Ur Tidningen Vi #11 2023.

Fler utvalda artiklar