Anne Swärd, författare och ledamot av Svenska Akademien, drabbas med stor kraft av attacken mot Salman Rushdie. Här skriver hon om festen när hon träffade Rushdie – och om när hon sålde Satansverserna under disk i en bokhandel med beväpnade vakter.

”Han har klarat sig …” viskar min kille i sovrumsmörkret denna kvava sensommarmorgon. Jag vaknar i gryningen som alla andra gryningar av att han ligger bredvid mig och läser The Guardians första morgonnyheter. ”Han har fått lämna respiratorn och är talbar igen.”

I min yrvakenhet tänker jag att han pratar om någon närstående till oss. Rösten har den sortens familjaritet. Hela min varelse är sedan månader tillbaka inställd på förlust. Den här sommaren har för min personliga del gått i dödens tecken. När jag hörde om attacken mot Salman Rushdie var det någonting i hans skyddslöshet som drabbade mig med omedelbar kraft.

Sedan dess har vi talat om honom som en närstående som kämpar för sitt liv, följt brittiska och amerikanska nyhetsuppdateringar uppmärksamt. Rushdie har under decennier varit en sådan egensinnig och vital kraft i det offentliga samtalet och internationella författarkollektivet att det är omöjligt att förhålla sig neutralt till honom. Alltsedan 1989 har ju denna mardröm – det latenta hotet – varit hans dagliga verklighet. Kan man någonsin vänja sig vid det? Drista sig till att till slut sänka garden och våga lita på människor igen? Nej, det visade sig bli fatalt.

Gudskelov tycks nåden ändå ha varit på Rushdies sida denna gång. Han har åtminstone vaknat upp – men inte ur själva mardrömmen (konsekvenserna måste han leva med under återstoden av sitt liv). Att han är en person med stort mod och ett osedvanligt starkt och stoiskt psyke vet de som har följt hans närvaro i offentligheten genom åren. Inte minst genom hans engagemang i PEN (den världsomspännande organisationen för författare som verkar för yttrandefrihet) har detta visat sig, liksom när han uttalat sig i egenskap av sig själv.

Jag träffade honom i New York en gång. Det var hemma hos någon på Upper West Side – ett hem sedan länge känt för sina privata litterära salonger. Det var under den internationella PEN-festivalen och en massa höjdarförfattare var där, jag hade slunkit in tillsammans med en av dem, en amerikansk kollega i Rushdies generation. Minns Rushdie som trevlig men för tillfället lite bekymrad över ett manus som vållade honom problem. Ian McEwan försökte muntra upp sin landsman, stämningen var generös men ute i köket pratades det bakom Rushdies rygg om att han möjligen var ”slut”. Det var i samband med att Clownen Shalimar publicerats och ett par av romanerna innan dess hade fått ett blandat mottagande.Clownen Shalimar beskrevs av The Guardian som marknadsförd som Salman Rushdies respons på fundamentalismens hot: ”it is hard to imagine a more imposing subject”.

Stämningen var generös men ute i köket pratades det bakom Rushdies rygg.


Och ja, detta har varit Rushdies återkommande stoff och ärende, som han närmat sig från olika tänkbara angreppspunkter litterärt och polemiskt. 1989 blev ju året då många av oss plötsligt måste införliva ett nytt ord i vår vokabulär och lägga en ny och annorlunda verklighet till den vi redan kände. Åtminstone hade jag knappt hört talas om fenomenet fatwa när en sådan utfärdades över Salman Rushdie. Det var på självaste Alla hjärtans dag 1989, jag var 19 år och hade nog i ärlighetens namn näppeligen hört talas om författaren Salman Rushdie – eller för den delen Satansverserna. När den utkom i original hösten 1988 hade jag som tonåring nog med mina egna problem och även om Rushdie redan då var en etablerad röst, Bookerprisbelönad för genombrottsromanen Midnattsbarnen, var det först med fatwan han plötsligt var på allas läppar. Jag läste snabbt boken. Liksom miljontals andra. Minns att jag tänkte att om Irans ledare inte velat fästa hela världens uppmärksamhet vid detta (i deras tycke) djupt blasfemiska verk, var utfärdandet av en fatwa inget logiskt drag alls. Men det finns naturligtvis inte en logik – det finns många. Själv hör jag till den logik som tycker att kritiserandet av en religion inte rimligtvis kan svärta den mer, än att i samma religions namn avrätta den kritiske. Straffdomen över Rushdie blev synnerligen grym, men också ofrånkomligen en extremt effektiv marknadsföring av ett verk och en författare som dittills gått under mångas radar.

Den iranske ayatollan Khomeini dog i juni samma år, 87 år gammal. Rushdie var ännu en ung man, 41 år, med hela livet framför sig. Eller inte? Priset som sattes på hans huvud, närmare bestämt 30 miljoner kronor, var svindlande! I värsta fall kunde det ju utgöra en frestelse för vem som helst att göra vad som helst med honom.

När Satansverserna kom på svenska hade mitt tonåriga jag just gjort raketkarriär från nattligt tidningsbud till biografkassörska och sedan (drömmen!) bokhandelsbiträde. Jag råkade just då jobba ensam i Bonniers lilla personalbokhandel på Torsgatan i Stockholm, strängeligen tillsagd att inte lägga fram denna dynamit till roman på synlig plats i butiken, det var att utmana ödet för det just då explicit hotade förlaget. Jag skulle förvara boken under disk och bara plocka fram den när någon lutade sig fram över kassan och viskande frågade efter den. Vilket väldigt många gjorde. Satansverserna sålde som smör. Utanför dörrarna stod beväpnade vakter, att förlaget var hotat ingick i själva fatwan genom en formulering om att även de som arbetade med boken hade förverkat sin rätt att leva. Det måste rimligtvis ha gällt även mig som krängde den. Abbe Bonnier Jr hade nyligen gått bort och hans porträtt, flankerat av två tända ljus, stod i butiksfönstret och förstärkte den surrealistiska stämningen.

När jag tänker på allt detta känns det som nyss, och likväl som ett helt liv sedan. Vilket det ju också är. Närmare bestämt Salman Rushdies liv, eller åtminstone 33 år av det. Den indisk-brittiske författaren skulle aldrig mer bli riktigt fri, under nästan halva sin levnad har hans tillvaro skuggats av detta hot.

Det som inte fick ske skedde ändå till slut, när säkerhetsarrangemangen hade lättats en aning. Hur många attacker mot Rushdie som avvärjts genom åren kommer vi sannolikt aldrig att få veta. Kanske vet han det inte ens själv. Människor måste ju få sova någon gång – särskilt om hotet mot dem inte har något utgångsdatum. Tre decennier är en mycket lång tid. Att han inte strök med i denna attack är en oändlig lättnad och sannolikt bara en fråga om millimetrar. Så skört är ju livet. Det hade varit en fasa om Salman Rushdies martyrskap ”fullbordats” genom den här sortens offentlig avrättning inför publik och rullande kameror. En person som genom alla år försökt vägra den martyrroll som vem som helst i hans situation lätt hade kunnat fastna i.