Anneli Jordahl: ”Jag ville bli fastanställd”

  • 5 sep 2022
  • 4 min

// Foto: Kajsa Göransson

Anneli Jordahl: ”Jag ville bli fastanställd”
Pontus Dahlman

// Foto: Kajsa Göransson

Lyssna på artikeln

Författaren Anneli Jordahls utvalda ord har fem stavelser, och hon uttalar det med sorg och saknad i rösten. ”Personalmatsal”, säger hon.

– Det kan svida till i hjärtat av ett ord som detta, som betecknar saker som jag saknat under hela mitt yrkesliv. För mig står personalmatsalen för platsen där man äter tillsammans och pratar. Det står för ett sammanhang där man har arbetskamrater som man kan sammanstråla med till vardags.

Som vikarierande journalist och kritiker på olika kulturredaktioner fick hon glimtar av en sådan gemensam måltidstillvaro.

– Jag ville hemskt gärna bli fastanställd och alla dagar gå till personalmatsalen, men det blev inte så, berättar hon.

I stället blev det en osäker frilanstillvaro och lunchen blev därmed oftast förvandlad till egenföretagarens ensliga förbannelse: ensamätandet.

– Om man har haft en natt med ältande, då kan kollegan i personalmatsalen hjälpa en att skingra tankarna. Ensam kan demonerna samlas och bli stora och påträngande, och livet kännas tungt. När jag sitter därhemma en gråkall januaridag med havregrynsgröt till lunch, då kan jag se framför mig ett uppiggande småprat i lunchkön med en bricka i handen.

Anneli Jordahl säger att hon också kunde ha valt månadslön som sitt längtansord.

– Eller julbord, det kan göra mig fruktansvärt avundsjuk.

– Men personalmatsal är mycket pampigare, med sina tre a:n! Det blir som en trestegsraket, som fyras av i positiv riktning. Och det har en vacker patina, från en tid när orden tydligt talade om vad de betecknade. När man till exempel talade om personalomvårdnad, i stället för som nu när man använder det löjliga HR, Human Resources … Personalmatsal, det är tydligt och redigt.

Kan du inte få till lite kollektiv matsalsfeeling hemma?

– Det är svårt att uppnå något liknande men vissa grepp tar jag till. Jag försöker alltid äta ordentligt och vid fasta tider, annars får jag blodsockerfall och blir nervös. Jag lyssnar mycket på radio, och då hör jag ju i varje fall andras röster, och så har jag hund; då blir det alltid något småprat i rastgården.

I dagarna ges hennes roman Björnjägarens döttrar ut. En berättelse inspirerad av den finske författaren Aleksis Kivis Sju bröder från 1870. Men i Jordahls fall är det nutid, och sju systrar som lever ett vilt skogsliv på heltvärs mot civilsamhället.

– Systrarna skulle få fullständig social panik i en personalmatsal. De liksom mular i sig maten, får en bit björnkött uppslängd på tallriken och så hugger de in på den. Men den yngsta, som heter Elga, kanske skulle trivas, hon är kvick och verbal och vill studera och ta sig fram.

Boken är Anneli Jordahls femte roman, numera är hon alltså etablerad författare, ett om möjligt ännu ensammare yrke än frilansjournalistens, ljusår från personalmatsalens sällskapliga slammer.

– Ja, jag målar in mig i ett hörn, i långa loppet är jag en enstöring, och passar nog bäst som det. Men jag har en särbo i Bagarmossen! Och mitt i allt ensamjobb finns en brinnande längtan efter gemenskap.

Fler utvalda artiklar