Annie Lööf & Helle Klein: ”Vi tänker inte tystna”

  • 31 aug 2023
  • 28 min

Ideologiskt står Helle Klein och Annie Lööf långt från varandra. Men de är överens om fundamentet: stödet för den liberala demokratin. // Foto: Linus Sundahl-Djerf

Annie Lööf & Helle Klein: ”Vi tänker inte tystna”
Helle Klein

Ideologiskt står Helle Klein och Annie Lööf långt från varandra. Men de är överens om fundamentet: stödet för den liberala demokratin. // Foto: Linus Sundahl-Djerf

Lyssna på artikeln

Hat och hot har varit vardag för Annie Lööf och Helle Klein under deras många år i offentligheten. Och de verbala spyorna har inte bara kommit från extremister – även etablerade politiker har deltagit i dreven. I dagspolitiken har Annie och Helle olika åsikter, men när det gäller människovärdet är de rörande överens. Och de tänker inte vika ner sig.

Allting började med ett personligt meddelande från Annie Lööf våren 2019 som gjorde mig både förundrad och glad. Vi känner egentligen inte varandra. Vi har ofta stått på olika sidor i svensk politik, men allteftersom det politiska landskapet har förskjutits har vi plötsligt funnit varandra på samma sida om det vi båda ser som en sorts anständighetens gräns. Den röda linjen heter ­Människovärdet.

Jag träffar Annie Lööf för att samtala om allt hot och hat som vi har utsatts för. Det har gått ett år sedan mordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren under politikerveckan i Almedalen. Lööf har lämnat politiken efter 20 år som aktiv politiker, varav tolv år som partiledare. Jag själv har lämnat mediavärlden efter över 30 år som journalist. Ingen av oss har bytt bana för att slippa hatet. Vi är stolta över det vi har gjort, men visst har engagemanget kostat på.

– Jag lämnade politiken då jag fortfarande tyckte det var roligt och meningsfullt, det vill jag verkligen understryka, och jag ångrar inte en sekund av mitt politiska liv. Men jag tycker att det har varit till ett väldigt högt pris, säger Annie Lööf med viss tvekan.

Vi pratar om den dubbla känslan, detta att å ena sidan inte låta sig tystas utan fortsätta som alltid, å andra sidan inse att hatet gör något med en som människa. Den där dubbelheten, att å ena sidan ta fajten och stå på sig för det man tror på, å andra sidan inte vilja uppförstora extremisterna. Dessutom vetskapen om att så fort man blottar att man blivit utsatt för hot och hat får man det etter värre. Samtidigt som man såklart också får mycket kärlek.

Jag inser att vi både vill och inte vill detta samtal. Men vi har båda två, på senare tid, bestämt oss för att tala personligt om samhällsklimatets våldsamhet, tala om hatspråket som tystar alltför många inom politiken och journalistiken, om hatet som förgiftar demokratin.

”Jag är kluven till att hålla detta tal för er. Jag vill verkligen inte bli betraktad som offer. Men jag vill berätta, dels för dig som kanske också får hot och hat mot dig, att du är inte ensam i detta, dels för er som inte upplevt det så kanske det blir en väckarklocka.

För det är allvar nu.”

Så sa jag på en scen på Cirkus i Stockholm förra hösten. Det var på Tidskriftsdagen och jag hade bestämt mig för att berätta för mina kollegor i mediebranschen om hur det är att leva med hot och hat. Det var ett av de svåraste talen jag hållit, men när 200 journalister och mediechefer står upp och applåderar i flera minuter efteråt och jag ser att många gråter känner jag att det kanske ändå betydde något.

För vi kan ju inte ha det så här. Journalister, forskare och förtroendevalda som värnar mänskliga rättigheter och står upp för det öppna Sverige blir översköljda av extremisters hot och hat. Och många väljer att tystna. De orkar inte längre.

– Jag har hela tiden inte bara sagt utan även intalat mig själv att jag har en teflonyta, att hatet bara rinner av. Men det har ju inte gjort det. Jag har sett hur jag stegvis blivit alltmer orolig och rädd. Framför allt nu när jag har slutat i politiken kan jag se att den där teflonytan har många sprickor, säger Annie Lööf.

Det blev tydligt för henne efter Almedalsdådet. Just dagen då det skedde gick hon in i sin ledarroll och höll alla känslor borta. Hon visste då inte heller att gärningsmannen Theodor Engström även hade tänkt mörda henne. Det fick hon veta först på ­måndagen efter Visbyveckan när en polisman ­kontaktade henne och berättade att Engström nämnt hennes namn i sitt första förhör och att nivån nu höjts till terrorattentat.

Det var första dagen på semestern och hon befann sig i stugan. Allting rasade. Nu kunde hon inte hålla emot känslorna längre.

Samtidigt pågick valrörelsen för fullt. Hon ville absolut inte att det skulle bli offentligt att hon varit en måltavla ­eftersom hon visste att hatet då skulle bli skyhögt mycket värre. Dessutom kunde det inspirera andra att slå till.

– Det var bara mina närmsta medarbetare plus mamma, pappa och min man Calle som visste.

Valrörelsen löpte på, men Annie Lööf kände sig illa till mods. Första partiledardebatten skulle vara hos Aftonbladet. Det var i en lokal med mycket publik runtomkring.

– Ingen visste då att jag varit en måltavla. Jag var så rädd och kände mig så otrygg på scenen för jag kunde ju inte se vilka som var bakom mig.

Hon fick förlita sig på livvakterna, att de hade koll. Det hade hon fått göra i över ett decennium. ­Säkerhetsarrangemangen runt henne hade trots allt gjort henne modig. Hon vågade hålla en presskonferens, och där presentera förslag på ”vaccin mot extremismen”, inför att nynazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) skulle demonstrera på Kungsholmen. Det var i augusti 2018. Några ­månader tidigare hade nazister barrikaderat en bokhandel i Falun då hon skulle signera sin bok och i juli avbröt NMR:arna hennes Almedalstal. Jag var där och såg hur de stod uppställda med sina fanor och skanderade sitt hat. Det var otäckt.

Trots allt detta ville hon hålla presskonferensen den där augustidagen på Kungsholmen. Själv hade jag av mina säkerhetsansvariga avråtts från att gå dit.

– Jag sa att jag var ursinnig och att vi måste stå upp och med kraft motarbeta nazisterna, men innerst inne, långt därinne, var jag förstås rädd. Det fanns en oro. Vad är de beredda att ta sig för?

”Rädslan, den ständiga rädslan. Hatet sätter sig i kroppen. Och i själen”, skriver Helle Klein. // Foto: Linus Sundahl-Djerf

Jag känner igen oron. Just 2018 stegrades hatet till nya nivåer, inte minst i sociala medier. Med trumpismen i USA förråades även samtalsklimatet i Sverige. Etablerade politiker ­började använda samma uttryck, samma memes och samma förnedrande skämt och personpåhopp.

Jag själv utsattes av moderaten och dåvarande riksdagsledamoten Hanif Balis uppiskande av hatstormar på Twitter. Konsekvensen blev enorma drev från högerextremt håll och sedan aktion från en NMR-aktivist som började sända mig hundratals antisemitiska sms. Han dömdes senare till sex ­månaders fängelse.

Då, i valrörelsen, tilldelades jag en livvakt som var med mig för att skydda mig mot högerextremisterna. Men på nätet deltog han själv i hatgrupperna. Det var en chock när det uppdagades. Jag valde först att inte berätta mer än för mina närmsta och ­medarbetarna på tidningen. Jag ville inte utåt låtsas om min utsatthet. Jag var chefredaktör och stridbar opinionsbildare, men inåt höll jag på att gå under av rädsla och otrygghet.

På vårkanten 2019 bestämde vi på tidningen oss för att tillsammans med Expressen granska ­säkerhetsbranschen och avslöja min livvaktshistoria. Genomslaget blev enormt. Mitt emellan alla intervjuer och tv-paneler får jag ett meddelande från Annie Lööf.

”Så starkt av dig att berätta. Fruktansvärt otäckt. Förstår att det dessa dagar också snurrar på ordentligt i hat och hot och hoppas du mår bra. Annie”

Jag hade mött henne i debatter, intervjuat henne någon gång och skrivit en hel del kritiska ledare om hennes och Centerns i mitt tycke alltför nyliberala politik. Nu hörde hon av sig och jag blev så glad. Men också förundrad. Varför sände hon mig detta meddelande? Hon av alla?

– För jag vet hur det känns, och när det skrivs om hur utsatt man är blir det också ännu värre. Oavsett vad vi tycker, var vi står politiskt, är det viktigt att visa att vi bara är människor, förklarar hon nu.

Annie Lööf berättar att hon själv fått den typen av stöttande sms från exempelvis Mona Sahlin under årens lopp och att det betytt mycket för henne. Det finns ett osynligt systerskap eller broderskap, för det finns även män som hör av sig. Fast det är nog trots allt flest kvinnor.

Vi pratar om hur mycket det ­betyder när någon utifrån ser att det är fullkomligt sjukt det man upplever. Påminnelsen gör att man blir människa igen och inte bara rusar på, utan tillåter sig att bli ledsen och förbannad. Det osynliga systerskapet får oss att överleva.

Att tillåta sig att känna hur ­avskyvärt hatet är, att aldrig låta det normaliseras, är viktigt. Men också så svårt när man samtidigt ska stå oberörd i offentligheten, eller som chef inte oroa medarbetare, eller som maka eller mor inte göra sina anhöriga rädda.

Hatet rinner inte av en.

”Hatet sätter sig i kroppen. Det var pandemitid och jag och maken promenerade mycket i vårt hemområde. När vi går där en dag så kommer plötsligt en joggare. Han kommer väldigt tätt inpå mig bakifrån och jag blir livrädd. Mannen ber så mycket om ursäkt men jag kunde inte förklara min reaktion. Den ­verkade ju helt galen. Jag bara gick min väg och grät.

Då insåg jag att jag varit på helspänn i så många år. Spänningarna i axlar och nacke. Rädslan, den ständiga rädslan.

Hatet sätter sig i kroppen.

Och i själen.”

Så beskrev jag det i mitt tal på Tidskriftsdagen. Annie Lööf nickar igenkännande. Hon berättar hur hon efter Almedalsmordet blev fixerad vid att se vad folk hon mötte hade i sina händer, att hon ­avbokade alla större möten trots brinnande valrörelse och mest ägnade sig åt mindre sammanhang där hon visste att hon var bland välvilliga centerpartister eller ställde om torgmöten till företagsbesök. Hon sade det inte då, men nu när hon har slutat som partiledare erkänner hon att hon många gånger varit livrädd.

På så sätt var Almedalsmordet i högsta grad politiskt. Det förändrade inte valrörelsen i stort men det påverkade definitivt hur Centerns partiledare bedrev sin valrörelse. Hon valde att vara mindre offentlig.

När hon sedan efter valet meddelade sin avgång gjorde hon det med budskapet att hon var glad att hon överlevde.

– Ja, jag vaknade upp där efter valnatten och kände mig lättad över att inte ha kommit till skada.

Det är ju något oerhört. Varför stannade politiken inte bara upp? Varför blev det mest en axelryckning?

– Folk reagerade, men många ansåg också att jag hade mig själv att skylla, att jag hade bidragit till ett högt tonläge. Det blev en diskussion om hur förfärligt det var, men dagen efter fortsatte vi att prata om kärnkraft, elpriser och falukorvar, säger Annie Lööf.

Jag hör hennes besvikelse över samhällsdebattens utveckling.

– För mig blev det ännu viktigare efter Almedalsmordet att driva värderingsfrågorna och då kändes det politiska samtalet så futtigt, så populistiskt och kortsiktigt. Alla dessa utspel och förenklade budskap när så mycket egentligen stod på spel.

Vi som länge varnat för högerextremismens framväxt har fått höra att vi överdriver, att vi är för fixerade vid 1930-talet och ser spöken mitt på ljusa da’n. Men när inte ens ett politiskt mord i Visby kan få folk att inse hotet mot demokratin, vad mer ska till? undrar jag.

Det blir plötsligt tyst mellan oss. Allvaret sjunker in.

Annie Lööf berättar sedan om hur hatet har förändrats under hennes 20 år som aktiv i politiken. I början av hennes politiska bana var det den utomparlamentariska vänstern, Afa och liknande grupper, som krossade fönster på partilokalen i Jönköping.

– Men de senaste 10-15 åren har det varit ­extremhögern och nazister som stått för hatet och det politiska våldet.

Extremhögern är inte utomparlamentarisk. Den ingår nu i regeringsunderlaget. Vi är båda förundrade över att tidningen Etc:s avslöjande om att Sverigedemokraterna hade en egen trollfabrik som organiserade hatets arméer i sociala medier mot politiska motståndare inte fick ett större genomslag i valrörelsen. Ett av riksdagens största partier organiserar näthat. Men ingen tycks bry sig.

Almedalen, 2022. // Foto: TT

För tio år sedan granskade Expressen de så kallade alternativmedierna, varav de flesta hade mer eller mindre starka kopplingar till SD. Artiklarna pekade på det starka kvinnohatet som dominerade texterna. Under rubriken ”Kvinnorna som männen på Avpixlat hatar allra mest” listade Expressen:

1. Mona Sahlin
2.Annie Lööf
3.Birgitta Olsson
4.Helle Klein

Det var just då som Almedalsmördaren började kartlägga sitt tilltänkta mordoffer Annie Lööf. Han hade lämnat sitt engagemang i SD och vandrat vidare till NMR. De högerextrema sajterna och konspirationsteorierna på nätet blev hans ideologiska skolning.

Precis som för den nazist jag själv varit i rättegång med. Han var en gång gymnasielärare i historia och samhällskunskap, gick med i SD, fick kommunala förtroendeuppdrag och levde sitt liv på nätet där han blev mer och mer extrem. När han dömdes för våld mot tjänsteman uteslöts han ur SD och gick i stället med i nazistsekten NMR. Där har han radikaliserats från år till år.

Eller Utøya-terroristen Anders Behring Breivik vars ideologiska mylla var alltifrån Fremskrittspartiet till avgrundshögern. Eller Peter Mangs som sköt invandrare i Malmö och på nätet läste andra högerextremisters konspirationsteorier om det stora folkutbytet. Alternativmediernas hatiska drev mot demokratins försvarare är inte oskyldigt.

Tyvärr tar den etablerade politiken efter språkbruket.

– Jag blev bestört när forna allianskollegor, efter att vi hade gjort upp om Januariavtalet med Socialdemokraterna, kallade mig för landsförrädare. Framför allt blev jag oerhört beklämd när min tidigare allianskollega Ebba Busch inte kunde markera mot Sara Skyttedal när hon kallade mig ”quisling”, säger Annie Lööf.

Det politiska landskapet skiftade. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna kunde plötsligt tänka sig att göra upp med SD för att få regeringsmakten. När Centern och Annie Lööf röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister vällde de hatiska kommentarerna in. Också från borgerliga politiker.

”Lööf har verkligen horat ner sig med Löfven. Hoppas den där skon passar bra, den kan hon trycka upp nånstans.”

”Som man bäddar får man ligga. Nu får du ligga med socialister. Fälldin måste vända sig i sin grav. Din jävla svikare. Du får skylla dig själv med allt hat.”

Så skrev hennes forna allianskollegor, ledamöter av Sveriges riksdag.

– Jag har så svårt att förstå att man kan skriva så öppet till en politisk kollega. Jag har inget emot kritik. Jag älskar debatt. Jag har själv också ibland varit hård och säkert gått över gränsen. Men inte på den här nivån, säger Annie Lööf med eftertryck.

Hat har vällt in även tidigare. Det har kommit tomhylsor i kuvert hem till hennes familj. Och nazister har dukat upp hennes ”sista måltid” på garageinfarten vid bostaden. Upptrappningen av hatspråket inom den etablerade politiken skrämmer ändå Annie Lööf mest. För när politiker använder ett förråat språk blir det fritt fram för vanligt folk. Hon citerar ur kommentarsfälten:
”Jävla hora”
”Skäggbarnshäxa”
”Hoppas skäggbarnen våldtar dina barn”
”Du ska fängslas och hängas jävla landsförrädare”
”Hoppas din fitta blir uppsprättad med en slö kniv”.

Jag känner så väl igen det. Något gick sönder i trumpismens era. Operation avhumanisering pågår. Demoniseringen är till för att man inte längre ska tro att vi är människor. Då blir våldet möjligt.

– Ja, då blir steget kort från ord till handling, konstaterar Annie Lööf.

Hon har älskat de digitala plattformarna och skickligt lanserat sig som politiker i alla kanaler, alltifrån Instagram till Twitter. Jag själv skriver på Facebook och har över 40 000 följare på Twitter. Men med de oreglerade digitala plattformarna har samtalsklimatet otvetydigt förråats och den osunda polariseringen ökat. Organiserade drev verkar sida vid sida med enskilda människors frustration utan spärrar.

Kvinnohatet är centralt i de högerextrema kretsarna.

Sociala medier-språket letar sig ut på gator och torg. När de afghanska flyktingungdomarna sittdemonstrerade på Medborgarplatsen stod där till synes vanligt folk och skrek: ”Åk hem med er, apjävlar!” Det man tidigare sagt anonymt på nätet kan man i dag få för sig att säga till en människa på ett torg i Stockholm.

– Jag gick förbi en äldre dam som såg så gullig och vän ut. Jag sa hej när hon tittade upp och hon svarade med en spottloska framför mina fötter. Jag blev så häpen. Hon såg ju ut som min farmor, säger Annie Lööf.

Sociala mediers utveckling samtidigt med de auktoritära rörelsernas frammarsch i USA och Europa har i grunden påverkat även den svenska samhällsdebatten.

– Det läskiga är när tidigare allianskollegor börjar använda uttryck som ”det vänsterliberala etablissemanget”, ”globalister” och den ”djupa staten”. Då har man köpt alt-right-rörelsens världsbild, konstaterar Annie Lööf.

Det var detta den tyska språkprofessorn Victor Klemperer som verkade i Nazityskland varnade för. Efter kriget beskrev han det nazistiska hatspråket som små arsenikdoser som till slut förgiftar ett helt samhällsklimat. Då blir våldet möjligt.

I hate the Swedish people, ropade Almedalsmördaren.

Han valde ut representanter för allt det han hatade i samhället. Ing-Marie Wieselgren för psykiatrin, Annie Lööf för politiken och Hanna Stjärne för media och public service.

Alla tre dessutom kvinnor.

Det sista är inte överraskande. Kvinnohatet är centralt i de högerextrema kretsarna, men det talas inte så mycket om det.

”Jag hade njutit av att mörda dig och Annie sakta med en kniv. Önskedrömmar! Men kanske nån ­annan hjälte kan fixa det. Hoppet lever”, skrev ­mannen på Twitter till mig efter Almedalsmordet.

”Jag gick förbi en äldre dam som såg så gullig och vän ut. Jag sa hej när hon tittade upp och hon svarade med en spottloska framför mina fötter”, berättar Annie Lööf. // Foto: Linus Sundahl-Djerf

Men jag vill ju inte betraktas som offer. Återigen den där kluvenheten. Ingen av oss vill bli ihågkommen som den som fick så mycket hot och hat.

– Minnet av oss ska inte vara utsattheten, utan att vi gjorde motstånd. Fokus måste ju vara på varför vi hatas och hotas, konstaterar Annie Lööf.

Det vi står för är ju egentligen inte kontroversiellt, det är basala värderingar om demokrati, människo-­värde och mänskliga rättigheter. Det är märkligt att dessa djupt humanistiska värden i dag anses vara ”vänster” och extrema.

– Du har gått från att vara Thatchers vän till att nu vara kommunist, säger jag till Lööf och blinkar.

– Ja det gäller att vara trygg i sig själv, skrattar hon.

Annie Lööf och jag kan nog fortfarande ”bråka” om arbetsmarknadspolitiken och den ekonomiska politiken eller om andra gamla höger-vänsterfrågor. Men när det kommer till själva grundfundamentet – den liberala demokratin – är vi ense.

– Jag kan kompromissa om budgetfrågor och alla möjliga politiska frågor men aldrig om människo-­värdet, där går en röd linje för mig, säger Annie Lööf.

Hon förstår inte frågan om hur hon kunde sam-­arbeta med Socialdemokraterna.

– Valet handlade ju om att samarbeta med SD eller S, och då väljer jag Socialdemokraterna varje dag i veckan. Jag är besviken över att så många på den borgerliga kanten gör det andra valet. Trots att de vet SD:s historia och deras grund i dag.

Hon är förvånad över att Moderaterna köpte så mycket av SD:s politik för att få regeringsmakten.

Annie Lööf har slutat med politiken och ägnar sig nu åt bokskrivande, föreläsningar och styrelseuppdrag. Jag har blivit direktor för Sigtunastiftelsen. Vi känner båda friheten i att inte vara i offentlighetens ­centrum längre. Men engagemanget har vi kvar.

– Det måste ju komma en revolt snart, eller hur? säger Annie Lööf.

Den kanske trots allt är på gång. Vi talar om de vårdanställda som protesterar mot angiverilagen liksom det stora folkliga engagemanget för majblommeförsäljaren Murhaf. Och folket i Ludvika som gav sig sjutton på att nazisterna inte skulle ta över deras bygd.

– Och företag som Spendrups och ABB som framhåller att utan invandrare blir det ingen industri. Vi behöver allas kompetens, fyller Annie Lööf i.

Högerextremismen utgör ett verkligt hot mot vår demokrati men det farligaste är människors tystnad och låt-gå-mentalitet.

– Jag vill ha mer jäklar anamma, mer ryggrad, säger Annie Lööf innan vi skiljs åt.

Vi ger varandra en kram precis som då, den där kvällen i Visby domkyrka efter Almedalsdådet när vi gjorde allt för att rädslan inte skulle förlama oss.

Det osynliga systerskapet behövs mer än någonsin.

Vi tänker inte tystna.

Fler utvalda artiklar