Annika Norlin: ”Allt baseras på min egen magkänsla”

Sångerskan Annika Norlin försöker skriva en låt om andlighet. Men hur lyckas man fånga rätt känsla? I tv-serien The Bear hittar hon svaret i en karaktärs arbete med att skapa den perfekta munken.

I höstas såg jag tv-serien The Bear, som utspelar sig på en restaurang i Chicago. En sidohistoria handlar om en bagare som heter Marcus. Under flera avsnitt arbetar Marcus med att göra en riktigt bra munk. Det är allt. Vi får se honom gå metodiskt till väga. Jag minns inte exakt nu men typ exakt hur länge hallonen ska koka, och vilket mjöl som ska användas. Marcus stannar kvar övertid och jobbar med munken, jämför kanske 0,5 dl socker med 0,75 dl socker. Hans chef lackar ur, sluta hålla på med den förbannade munken! Vi ska inte ens sälja munkar här!

Jag har sällan känt mig så sedd av en tv-karaktär, för exakt så här är mitt jobb. När jag tänker på saken kanske allas jobb egentligen är så? Till exempel hur en sjuksköterska bäst ger ett vaccin, ansatsen i styrka och riktning, eller hur en pedagog bäst hanterar en morgonsamling med femton förskolebarn. Varje dag gör man små, små förändringar, jämför med det tidigare.

Mitt svar är inte någon annans.

Jag försökte skriva en låt om andlighet. Inte religion eller tro, utan andlighet, behovet av att hoppas att det finns nåt större, om inte i kyrkan så i naturen, eller i matematiken, eller i evighetens kretslopp. Det låter tråkigt men är inte det, inte om jag kommer dit jag vill. Gud vad svårt det är. Anledningen är att det är en så vag känsla, svår att befästa i ord. Jag vill liksom åt nåt ljust, men inte glatt, mer ljust och sorgset samtidigt, som ett minne från barndomen sett i efterhand. Andlighet är inte den första känslan man har utan den är kanske känsla fem eller sex, man måste skala av alla andra lager, dopamin och stress och rädsla och sorg och hunger, för att kunna komma dit. Men ibland når man dit, oftast på helgerna, kanske när det är helt stilla inuti huvudet och man står själv utomhus. Det är en känsla som bäst har fångats i klassisk musik, Ave Maria kanske, eller Air. Tomas Tranströmer kan skriva om andlighet, och Karin Boye. Loney, Dear klarar av det. Frank Ocean. Jag har ingen aning om hur man gör.

Så jag testar mig fram. I en av texterna är jag i presens, utomhus. Sedan testar jag att jag är inomhus. Jag är i dåtid, på en fest. Jag är själv. Jag är bland andra. Det är andra person, jag sjunger till någon annan. Jag sjunger i tredje person, om några andra.

Jag har en ljudbild av orglar. Jag har en ljudbild av gitarrer. Jag sjunger lågt i en ljus ljudbild. Jag sjunger ljust i en mörk ljudbild.

Det kanske borde komma in en trumpet, eller en flöjt. Flöjten spelar under hela låten? Flöjten spelar bara i början? Flöjten spelar bara i slutet? Flöjten spelar ett riff ? Flöjten spelar en andrastämma på sången?

Så fortsätter jag, testar mig framåt, och har jag tur kommer jag en dag komma fram genom den här långa labyrinten av frågor. Jag hoppas att jag kommer veta när jag kommit fram.

Ibland gör man inte det.

Det blir på vissa sätt enklare längs vägen att skriva, färre tester behövs. Efter många år tycker jag mig ha kommit fram till vissa svar som oftast – men inte alltid – är samma. Exempelvis att jagperspektivet kommer lyssnaren närmare än tredje person, och att flöjten passar bättre bara i slutet än genom hela låten, förutom om det är Going up the country.

Men här är tvisten: allt baseras bara på en sak, nämligen min egen magkänsla. Mitt svar är inte någon annans.

När det står i tidningen att ett band splittrats, eller att en regissör hoppat av en filminspelning, tror man alltid: ah, nu har det hänt nåt göttigt, typ att basisten har legat med trummisens tjej.

Men nästan alltid är det detta: Att en person som kommit fram till att det behövs 0,75 dl socker ska göra en munk med en som känner att mängden är 0,5 dl.

Och man har jobbat så länge på att komma fram till svaren att man kan inte vika sig, för då raseras allt, hela ens facit, som ett korthus.

Ur Tidningen Vi #5 2023.