Är 70 verkligen det nya 50?

Äldre har aldrig varit så unga som nu, påpekar Ingmar Skoog, psykologiprofessor och äldreforskare. Men stämmer verkligen hans tes om att 70 är det nya 50? Ebba Witt-Brattström, nyss fyllda 70, undrar.

Vi möts på Eggers vid Göteborgs central. Jag föreslog platsen, inte bara för att anrika Eggers är mitt favorithotell. Psykiatriprofessorn Ingmar Skoog, föreståndare för Centrum för äldre och hälsa på Göteborgs universitet, är på språng till Stockholmståget för inspelning av SVT-programmet Studio 65, där han är bisittande expert.

I 40 år har Ingmar Skoog forskat på vårt och tidigare generationers åldrande och sprider nu sina forskningsrön i medier, television och radio. Som 60-plussare kan man vara oldfluncer, säger han med glimten i ögat. Nu utkommer han med boken 70 är det nya 50, som bygger på H70-studierna där flera generationer 70-åringar i ett representativt tvärsnitt av befolkningen intervjuats sedan 1971. Att Ingmar kan konstatera att äldre aldrig har varit yngre än nu beror på den unika möjligheten till jämförelse med tidigare generationer 70-åringar. H70-studien startade 1971 med årskullen född 1901-1902, och sen har man matat sig fram till de födda 1944. Vi sitter och pratar i tre timmar, och jag blir allt klokare.

Som nyss fyllda 70 känner jag mig inte sällan som en väl insutten plyschfåtölj i en bättre hotellobby. Min generation har upplevt och härbärgerat så mycket, mest på gott. Som äldre har vi mer gemensamt med vår årskull än med vår faktiska ålder, säger Ingmar. Dagens 70-plussare har gjort en historiskt sett exceptionell livsresa.

– Vi fick allt det goda, ett samhälle som blev bättre och bättre med viktiga demokratiska reformer. Inte minst kvinnorna i vår undersökning skiljer sig markant från tidigare generationer sjuttioåringar. De har blivit mer lika männen och bättre på att ta för sig, säger Ingmar (som fyller 70 i februari).

Kan man säga att män också blivit bättre på att ta efter kvinnor, undrar jag. Kanske det, säger Ingmar lite förvånat. Jag gräver i min hårddisk till hjärna och får fram John Stuart Mills berömda mått på hur man mäter graden av civilisation. Nämligen på hur ett samhälle behandlar sina kvinnor. Det är en aktuell sanning från 1869, och japp, Mill skrev sin bestseller Kvinnans underordnade ställning tillsammans med sin hustru, feministfilosofen Harriet Taylor. Vid tidpunkten var han 63 år, en ansenlig ålder på den tiden, sålunda klok nog att lyssna på sin hustru. Frågor på det?

Ingmar beskriver i boken hur p-pillret, den fria aborten, dagisutbyggnaden med mera förändrade kvinnors liv. Som 70-plussare är kvinnor inte bara vid bättre hälsa, utan även betydligt mindre neurotiska än tidigare årskullars kvinnor. Neurotiska förstår jag som ett kodord för utslitna och förbittrade. Men även män mår bättre, och blir äldre. På min vattengympa börjar det dyka upp män som vill överleva sin 80-årsdag i god hälsa. Initialt buttra och generade inför alla plaskande damer börjar de snart hälsa glatt. Sociala nätverk är avgörande för ett bra åldrande.

Vi blir inte bara allt äldre, vi blir också som äldre allt yngre, är Ingmars budskap. Trots att kropp och hjärna åldras så säger vår biologiska, vår kronologiska och vår psykologiska ålder, alltså vår egen upplevelse av att vara ”gamla” allt mindre. Ta ordet ”pensionär”. Många idag är jobbonärer, ett uttryck jag kan känna igen mig i. Ingmar föredrar att kalla sig hybridpensionär, med halvtidstjänst på universitetet och nya forskningspengar. Ålderismen, diskriminering av äldre, gillar ingen av oss, inte ens den välvilliga.

– Attityder har betydelse. Att tilltalas med barnspråk är inte roligt. Servitörens fråga: ”Vad ska vi ha här då?” Eller att höra att man gillar gubbrock. När en 80-åring som Mick Jagger obehindrat skuttar runt på scenen!

Ålderism kan också vara på liv och död, visade pandemin. Här blir Ingmar upprörd. Av en slump befann han sig på konferens i kinesiska Wuhan vid utbrottet. Ett par månader innan pandemin slog till i Sverige hade regeringen inrättat ett äldreråd där han ingick. Ändå blev rådet inte tillfrågat när åtgärder skulle vidtas för att skydda den äldre befolkningen.

– Vi hade till och med svårt att få in våra debattartiklar i media! Istället för att behandla covidsjuka på äldreboendena gav man morfin som slog ut andningen. Många fler hade kunnat överleva.

Låt oss hoppas att man lärt sig något av pandemin. Själv kan jag inte släppa tanken på vilken ensam död isolerade gamla utsattes för. Inga nära och kära att hålla i handen när man går över gränsen. Ja, säger Ingmar, det var ett ovärdigt döende i ångest, stress och övergivenhet. Människovärdet åsidosattes.

Ingmars bok är full av uppfriskande paradoxer. Som att många är friskare fast de är sjukare eftersom vi blir allt äldre. Åtskilliga åldersrelaterade sjukdomar kan botas eller lindras. Vi kan själva i viss mån påverka och skjuta upp exempelvis demens genom att träna våra hjärnor. Kultur är bra, särskilt läsa och lyssna på musik. Men också fritidsfiske eller påtande på kolonilotten. Lyckligast är vi mellan 65 och 80, menar Ingmar. Eller vi och vi, resultaten är baserade på 40-talisterna, köttberget, fnissar jag vanvördigt. Ingmar och jag är båda 50-talister, och studiet av vårt åldrande har bara påbörjats. Kanske kommer det att visa sig att vi är mer radikala, gissar Ingmar. Vi utväxlar anekdoter. Förutom tilltagande stelhet upplever jag åldrandet mest genom att möta min bortgångna mamma i spegeln om morgnarna. Lyckligtvis älskade jag henne, så jag kan leva med det. Ingmar för sin del tycker det är svårare att få på sig strumporna.

– Annars finns det många plus med åldrandet. När jag förbereder mig inför Studio 65 märker jag att det är lättare att läsa på, läsa in fakta.

Det slår mig att Ellen Keys sentens ”bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vi lärt oss” passar perfekt in på åldrande människor. Eller om det är min reservhjärna som tänker. Ingmar kallar det hellre en kognitiv reserv. Där sitter minnes- och orienteringsförmågan, språk- och sifferkompetensen. Reserven hjälper oss att använda vår intelligens även när hjärnan gradvis torkar ihop. Paradexemplet i boken på vad stor kognitiv förmåga kan göra är den moderna fysikens fader Albert Einsteins hjärna. Den obducerades efter hans död och befanns vara exceptionellt liten för att vara en mans, vilket inte hindrade att den fungerade ypperligt. Jag kompletterar med det världsberömda mattesnillet Sonia Kovalevskys hjärna, och blir mallig när Ingmar inte känner till henne. Ryskan blev världens första kvinnliga professor i matematik 1884, faktiskt vid Stockholms högskola. Det var inte bara August Strindberg som kallade henne ett ”monstrum”. När hon dog 1891 dissekerades hennes hjärna eftersom man på Karolinska Institutet utgick ifrån att den måste vara stor som en mans. Snopet konstaterades att Kovalevsky hade ”en regelbundet utvecklad hjärna av kvinnlig typ, i det att den är av ringa storlek och föga komplicerad”. Paus för skratt.

Ingmar skriver att ju större hjärna, desto bättre förberedd är den på åldrandet. Kanske har kvinnor större kognitiv förmåga eftersom de inte på minsta vis är dummare än män? Ingmar hänvisar till att dagens 70-plussare allmänt har större kognitiv, fysisk och social reserv att ta av när sjukdomar drabbar oss.

– Hjärnforskningen visar att dagens äldre har fler äpplen i korgen än tidigare generationer. Kanske har kvinnor ett extra äpple.

Faktum kvarstår: åldrandet innebär att våra stamceller bildar färre nya celler, vårt DNA skadas under livets gång och mutationer påverkar kvaliteten på våra celler. Som äldre går vi runt med en låggradig inflammation. Ändå kan man söka tröst i Ingmars devis att året man är född inte är detsamma som ens ålder. Årskullen man tillhör är viktigare.

– Våra generationers livsresa har varit optimal. Troligtvis kommer det att gälla också 60-talisterna. Men vad som sen händer kan vi inte veta. Tidigare generationer hade mycket hårdare villkor, halvsvälten, om du växte upp kring första världskriget, satte spår. Tungt arbete bröt ner kroppen. Medan träning som vi ägnar oss åt idag bygger upp kroppen och fördröjer åldrandet.

Jag tänker på min nyss avslutade parbiografi om Harry och Moa Martinson, som båda bär syn för sägen att man tillhör sin årskull. De dog 74 år gamla, utslitna och nedbrutna av sjukdomar. Harry, född 1904, platsar i H70-studiens första generation. Som sjuåring blev han barnarbetare på landsbygden, som tonåring på sjön jobbade han i riskyrket kollämpare och eldare, varvat med luffande under arbetslöshetens värsta år i Sverige. Förutom sviter av lungtuberkulos hade han vid 60 knappt något organ i kroppen som inte måste läkarbehandlas. Allmäntillståndet förvärrades av stillasittande, rökning och alkohol. Moa, född 1890, började jobba först som tolvåring, men slet ut sig med hårt kroppsarbete som fembarnmor på ett fattigtorp, led av svår reumatism och dog i leukemi.

Men också vårt välfärdssamhälle har olycksbarn. För trots att medellivslängden hela tiden förskjuts uppåt, idag är den 81 för män och 85 för kvinnor, så ökar den inte för fattiga, lågutbildade kvinnor. Kan det ha att göra med Sveriges exceptionellt stora könsgap i pensionsutbetalningar, hela 28 procent, att jämföra med Island som är bäst i Norden med bara fem procents ekonomisk skillnad i pensioner mellan kvinnor och män? Nä, säger Ingmar, det gäller över hela Europa att fattiga kvinnor dör i förtid. Jag får nöja mig med att orsaken är en kombination av kroppsarbete, låg utbildning och dålig ekonomi.

Finns det ett inslag av magiskt tänkande kring slogan ”70 är det nya 50”? Typ: om en hel årskull tror på det, så blir det så. Ingmar tror mer på att åldrandet formas av sociala och historiska villkor. Vi som levt våra liv i en bra tid skiljer oss från föräldragenerationen genom färre depressioner, mer och bättre sex, och mer alkohol. Just alkohol visar den nyaste forskningen överraskande nog att äldre tål bättre än yngre. Dock med måtta. Med detta trevliga budskap lämnar vi Hôtel Eggers.