Att beskriva sig som en naturälskare som finner det andliga i skogen är en svensk nationalsport. I boken ”Granskogsfolk – hur naturen blev svenskarnas religion” undersöker David Thurfjell bakgrunden till naturandligheten.

Lämnade kristendomen ett hål som vi fyllde med skog, fjäll och sjöar? Nja. Så enkelt är det inte riktigt med den naturandlighet som växte fram i Sverige på 1900-talet. Den tar sitt avstamp i individualismen och det som David Thurfjell kallar en ”känna efter-kultur”.

– När man säger att det vi nu känner inför naturen kände vi förut inför kyrkan blir det lite anakronistiskt. Det är först på 1900-talet vi överhuvudtaget börjar känna efter och reflektera kring hur vårt inre känsloliv samspelar med platser och andra människor.

Samma individualism la grunden för både konsumtionssamhället och terapikulturen, konstaterar David Thurfjell som är professor i religionshistoria vid Södertörns högskola i Stockholm.

– Det är i den soppan som hela det här ”känna något i naturen” tar sin form.

Kärleken till naturen, som vi förstår den i dag, kan spåras till den urbana medelklassen kring förra sekelskiftet. Den hänger paradoxalt nog ihop med exploateringen av naturen och separationen från densamma.