Ardalan Esmaili och Evin Ahmad: ”Vi hade samma passion”

Han spelar huvudrollen i nya storserien Helikopterrånet. Hon kan efter genombrottet i Snabba cash välja och vraka bland anbuden. Men plötsligt har Ardalan Esmaili och Evin Ahmad börjat omvärdera allt. 

Det var i publiken på Dramaten hon såg honom första gången. Evin Ahmad var tjugo och drömde om att komma in på scenskolan. Hon hade bommat första gången, men tänkte inte ge upp. Nästa gång skulle hon fixa det. Under ett år hade hon sett varenda teaterpjäs i Stockholm. Nu satt hon bredvid sin pappa och sneglade mot ett gäng i hennes egen ålder några rader bort. Förstaårselever. En korpsvart kalufs stack ut i havet av ljusa frisyrer och vita ansikten som stirrade mot scenen. Vem var det? Går det en iranier på scenskolan, tänkte hon först. Sedan: Han är snygg. 

14 år senare. Långt ut på Djurgården i en praktfull trädgård och med Saltsjöns blåglitter i bakgrunden står skådespelarparet Evin Ahmad och Ardalan Esmaili tätt ihop vid en datorskärm och klickar fram bild efter bild på sig själva under förtjusta rop. 

– I morse var vi inte lika snygga alltså. Sprang runt och stressade: ”Ey Evin, var är mina byxor?” skämtar Ardalan.

Fotograf Ewa-Marie Rundquist står en bit bort och ser nöjd ut över sitt dagsverke, tar ett bloss på en cigarett. 

Evin stannar vid en svartvit bild på sin man. Han ser allvarlig ut, tittar intensivt in i kameran. 

– Vilken hunk, säger hon på fejkad norrländska. Är det dags för barn nummer två?

Barn nummer ett, deras son Adiél, föddes i juni. Han ligger och snusar i sin farmors famn alldeles bredvid, ovetande om att han fått två av Sveriges klarast lysande skådespelarstjärnor till föräldrar. 

Allt tycks gå Evins och Ardalans väg nu. Evin har hyllats för sin intensiva närvaro framför kameran. Inte minst i rollen som Leya i Snabba cash, som gav henne en Kristallen-statyett och biljett ut i världen. Förra året sågs hon i den brittiska actionserien Who is Erin Carter? som snabbt seglade upp som den mest sedda på Netflix globalt. Ardalan har också slagit stort på sistone. Vid årets slut kan han se tillbaka på hela fem premiärer under 2024; en långfilm och fyra tv-serier, bland andra brittiska Lockerbie med Colin Firth och hajpade Netflix-serien Helikopter-rånet som har premiär i november.

Men trots att de syns flitigt i film och tv, så har de inte varit med i kändis- eller hemma hos-reportage. 

– Det är jag som alltid velat att vi ska vara privata, förklarar Evin för mig när vi promenerar längs vattnet.

De har ändrat sig, vill ha något för familjen att titta tillbaka på.

– Jag visade inte min graviditet, vi har aldrig fotats eller intervjuats tillsammans, vi har fått så många frågor. Nu gör vi det för att vi har fått en son. 

Några dagar tidigare. Liljeholmens galleria är en anonym plats. Brothers, Dressmann, H&M, Scorett. Odefinierbar hissmusik som loopar. Vi skulle kunna befinna oss var som helst i Sverige och paret som kommer mot mig i rask takt skulle nästan kunna tas för vilka stressade småbarnsföräldrar som helst, men betydligt mer stylish. Evin har tonade brillor och ljusa baggy jeans, Ardalan en vindjacka från Prada. 

– Åh! 

Evin nickar mot min gravidmage. Blir ivrig när jag berättar att jag väntar en till pojke och att jag har en tvååring hemma. 

– När ska man … om man vill ha det som du? Det är min dröm att ha två grabbar. 

Jag skrattar lite generat och vi småsnackar om barnplanering medan vi tar sikte på ett fik i närheten. Tanken är att vi ska prata om deras karriärer, vilket vi också gör, men samtalet glider snabbt in på det lilla livet som upptar deras – pojken som vandrar mellan deras famnar över bordet med kaffe och cola zero. 

– Det är det bästa som har hänt. Det är en kärlekssaga, en nyförälskelse, säger Ardalan.

– Ja, det är magiskt. De där pyjamasarna som jag gick och fantiserade om. Nu är de för små för dig, säger Evin till sin son. 

I alla år har de slitit hårt för nästa roll och nästa. Nu är kalendern tom. De har inga inbokade jobb framöver och för första gången på länge är de lediga tillsammans. 

– Det är jätteskönt. Jag jobbade lite för mycket ett tag, säger Ardalan och för diskret ner en snus i locket på dosan. 

– Alltså, du har jobbat jätte-jättemycket. Nästan ohälsosamt mycket skulle jag säga, säger Evin. 

– Ja, exakt. Jag har jobbat mycket, men du har nått nya milstolpar för dig själv. Du har erövrat ny mark.

Jag hade velat biffa till mig mycket mer, vara tränad på riktigt

I januari syns Evin i sin första stora amerikanska produktion, actionrullen Den of thieves 2 med Gerard Butler i huvudrollen. Evin spelar hjärnan bakom den kriminella ligan Rosa pantrarna, som planerar århundradets diamantkupp. Regissören hörde av sig efter att ha sett henne i rollen som den stenhårda affärskvinnan Leya i Snabba cash. 

– Jag tycker att det är så häftigt att man har sin craft och att den kan nå utomlands. Passion funkar över hela världen, säger Evin. 

När hon spelade lärare med mörkt förflutet i serien Who is Erin Carter? var det många här hemma som imponerades över den fläckfria brittiskan. Dialekten satte hon på några veckor, vilket var all tid hon fick för att förbereda sig för sin första internationella huvudroll. Hon skulle även fightas.

– Jag hade velat biffa till mig mycket mer, vara tränad på riktigt. Men jag blev inkastad och löste det, säger Evin. 

– Jag var jätteimponerad. Jag fattar fortfarande inte hur du klarade det, säger Ardalan. 

I en intervju i Nyhetsmorgon förra året fick Evin frågan om det är dags att byta hemmet i Aspudden i Stockholm mot Hollywood. Svaret blev ett avväpnande: ”Jag älskar Aspudden.” Men i den stimmiga kafémiljön med mig och Ardalan erkänner hon att en internationell karriär alltid varit en dröm för dem båda. Det är oftast utländska serier och filmer som de diskuterar och inspireras av hemma vid köksbordet. 

– De har större berättelser utomlands upplever jag, säger Ardalan. 

– Och fler, säger Evin. 

– Ja, men för mig är det skönt att det kommer nu. Jag närmar mig 40. Det har blivit tydligare för mig vad jag vill undersöka. Det landar oftast i ganska politiska berättelser som har med tiden att göra. Det bränner till i mig när det förklarar något om människan. 

Ardalan sitter framåtlutad, har mer energi än Evin, som ursäktar sig med att hon varit uppe och ammat hela natten.

Han kommer snart att synas i två sådana roller som bygger på verkliga händelser. Brittiska serien Lockerbie handlar om sprängattentatet mot Pan Am-planet som störtade i skotska Lockerbie 1988. Ardalan porträtterar den libyske underrättelsechefen som dömdes för dådet. 

I Helikopterrånet spelar han en av rånarna i den spektakulära kuppen mot en värdedepå i Västberga 2009. Serien bygger på Jonas Bonniers roman med samma namn.

– Det var jätteroligt, nästan en pojkdrömsroll. Du vet, det är action och en person som är väldigt intelligent men förutsättningarna i livet har gjort att det är den vägen han gått, att planera rån och bli väldigt bra på det. 

Folk var väl till och med lite imponerade efter det där rånet? 

– Ja, jag har pratat med poliser som jobbat med fallet som tycker att det var ett jävligt fint rån. 

Är det sant? 

– De säger: ”Man kan inte ta ifrån dem att det var en fin stöt.” Time Magazine utnämnde det till en av de tio bästa kupperna genom historien. Det var roligt att gå in i den psykologin som man måste ha, att följa i rånarnas fotspår. 

Det är som att den svenska film- och tv-industrin nästan omedvetet för en rasistisk agenda

Serien regisseras av Daniel Espinosa, som Ardalan haft span på ända sedan scenskolan då Snabba cash gick upp på bio. Han golvades av hantverket. Det kändes som något helt nytt och för första gången såg han skådespelare i en svensk film som såg ut som honom själv. 

– På den tiden tänkte jag inte ens att jag skulle hålla på med film. Det fanns inte på min radar utifrån det jag hade sett när det gällde representation. Men då tänkte jag: ”Okej det kanske finns en plats för oss.” Redan då var det en dröm att en dag få jobba med Daniel.

Numera kan Evin och Ardalan vara selektiva och behöver inte tacka ja till de stereotypa rollerna som ofta erbjuds svenska skådespelare med utländsk bakgrund: gängkriminell, terrorist, förtryckt eller kaxig förortstjej. 

– Man tar upp dem ur lådan igen när det är dags för nästa serie om kriminalitet. Det är där man tycker att de passar in, i stället för att se att det är väldigt fint skådespeleri, säger Ardalan. 

Han fortsätter upprört: 

– Det är människor som har erfarenheter och en stark intuition och kan förvalta det i en roll. Det får man inte blunda för. Det blir farligt. Det är som att den svenska film- och tv-industrin nästan omedvetet för en rasistisk agenda.

Evin har också tröttnat. 

– Det måste slutas göra serier om skjutningar och förorten på det här sättet som det gjorts nu. Kom igen, det måste finnas andra berättelser. 

Utomlands är det annorlunda. Där finns i alla fall ofta en större fantasi i rollbesättningen, menar de, och en tilltro till skådespelarnas förmåga att gestalta. 

– Jag tycker man signalerar i Sverige att skådespelare är lite krångliga, lite diviga. Utomlands finns en större respekt och förståelse för skådespelarens process, säger Evin.

En kvinna med barnvagn ser ut att vara på väg fram till oss, tvekar lite.

– Hej, vi gör en intervju! ropar Evin glatt och vinkar. Vänder sig till mig: 

– Det där är vår gulliga granne. Liljeholmens centrum alltså, det är här alla hänger. Vart var jag? Amningshjärnan är… 

– Jag vet exakt vad du ska säga, fyller Ardalan i.

– Jo, man måste själv ställa krav och det tror jag att jag och Ardalan gör. Vi kan ju vara störiga. 

– Delaktiga, rättar Ardalan. 

– Jag märker att jag kommer hem till Adde och frågar: Var jag för mycket? 

Ardalan nickar, berättar om hur han protesterat på en inspelning där det inte fanns någonstans att byta om. Han fick gå in på toaletten. 

– Det är bajs i toaletten och så ska man försöka vara fokuserad. Det är som att man inte förstår vad vi skådespelare faktiskt gör, som att vi bara apar oss lite grann.

Kärleken till skådespeleriet kom tidigt för båda. 

Evin var 15 när hon debuterade i filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Redan då förstod hon att det var det här hon ville satsa på. Så stark var känslan av att ha hittat hem. I sitt sommarprat 2017 beskrev hon också rent konkret vad det innebar för henne att börja tjäna egna pengar: äntligen en vettig vinterjacka. 

För Ardalan kom insikten runt samma ålder. Han hade alltid varit clownen i skolan, haft svårt att sitta still. På gymnasiet fick han prova på att agera framför kameran. Reaktionerna från klasskamraterna: ”Wow, du är ju skådis!” Det öppnade upp något i honom, en känsla av att vara sedd. När han sökte till en teaterkurs på en folkhögskola var föräldrarna stöttande.

– De sa: ”Kör!” Det brukar ju finnas en elitistisk kultur hos iranier, men vi har inte haft det i familjen. Det har varit mycket down to earth. Jag tror att det handlade om att jag hade haft svårt med skolan. Mina föräldrar var glada att jag hittat något jag ville göra. 

Ardalan var två år när familjen – mamma, pappa och två äldre syskon – flydde från Teheran under det långdragna Iran-Irak-kriget, där hundratusentals miste livet. De kom till Skellefteå en kall novembernatt och blev kvar. Föräldrarna, som var akademiker, öppnade pizzeria.  

Evins historia börjar också med flykt. Hennes föräldrar är kurder och flydde från samma krig under 80-talet. Hon växte upp med två yngre syskon i Akalla, norr om Stockholm.

Familjen är viktig, så pass mycket att hon sex dagar efter förlossningen gick på premiären av pappans pjäs Olivhemmet, som han skrivit tillsammans med en kompis.

– Det var stort för mig att se min pappa stå där på scenen och han var så duktig. Det var som att alla pusselbitar föll på plats: ”Ah, det är därifrån jag fått det och det”, säger hon. 

Evin har tidigare beskrivit chocken när hon insåg att hennes pappa, som alltid jobbat som vaktmästare, delade hennes dröm. Han hade hållit det hemligt, men när hon började på scenskolan levde han upp och kunde både sin Stanislavskij och Tjechov, skriver hon i den delvis självbiografiska boken En dag ska jag bygga ett slott av pengar från 2017.

När Evin började på skolan hade Ardalan redan tagit examen och var en av de coola teaterkillarna i Stockholm. Han stod på Dramatens scen och examensarbetet Utan titel om familjens flykt gjorde succé och sattes upp på Unga Klara. 

– Jag var faktiskt där med mitt ex. Jag var helt blown away, säger Evin. 

Ardalan ser smickrad ut, kontrar: 

– Nu är Evin en inspiration för mig. Hennes driv är på en annan nivå. Det finns inga spärrar. Hon utmanar mig: ”Adde, våga ta plats, gör din grej!” En gång i veckan säger hon: ”Du måste regissera!” och jag bara ”Jag ska, jag ska.” Hon hade gjort det för länge sedan om hon hade haft de ambitionerna. 

Vi var tillräckligt lika och olika för att det skulle bli den där perfekta grytan

Det skulle dröja fem år från den där kvällen på Dramaten då Evin såg Ardalan för första gången till att de blev ett par. 

– Evin hade öppnat upp sig för mig om sina känslor och jag tyckte om henne jättemycket, men jag hade så låg självkänsla och var så rädd att jag inte skulle vara bra för henne. Det var idioti. Jag var bara feg, säger Ardalan.

– Och jag hade hela tiden varit med killar som valt mig. Men det här var första gången jag valde någon. Det låter banalt men jag tror att det är anledningen till att vi fortfarande är ihop, varför det funkar, för jag kände att du tog mig på allvar. Du lyssnade på mig. Vi hade samma passion. Vår kärlek för teatern och skådespeleriet … 

– … förenade oss, säger Ardalan. 

Evin fortsätter: 

– Samtidigt är vi väldigt olika. Dina föräldrar är akademiker från Iran. Du är uppvuxen i Norrland. Vi kurder har inte ens ett land. Jag är uppvuxen i förorten i Stockholm. Det är tuffare, hårdare, kallare… 

– Nej, Norrland är kallare, skämtar Ardalan. 

– Adde, dina barndomsvänner kramas. Men jag tror ändå att vi var tillräckligt lika och olika för att det skulle bli den där perfekta grytan.

När Evin tog examen 2015 var de ett par och flyttlasset gick till Göteborg för jobb på Folkteatern. Rollerna avlöste varandra. De spelade mot varandra för första gången, i Hamlet. I samma veva, 2017, kom genombrotten på vita duken. Ardalan i den danska kritikerrosade Charmören och Evin som Mirja i Dröm vidare, som ledde till hennes första Guldbaggenominering.

Ord från kritikerna om Ardalans skådespeleri: trovärdigt, återhållsamt, uttrycksfullt. Evin: lysande, energiskt, hypnotiskt.

Men just nu är trött ordet som bäst beskriver Evin. Adiél vill inte vara med på intervjun längre. Han gnyr i vagnen. Ardalan tar upp sin son och börjar gunga upp och ner för att han ska bli lugn. Samtidigt fortsätter Evin att dra den tomma vagnen fram och tillbaka, gungar även hon. Det ser rätt roligt ut när de står och gungar i takt bredvid varandra. 

Evin säger att föräldraskapet fått henne att ifrågasätta det mesta i livet. 

– Jag känner mig som en helt annan människa, har ett annat fokus. 

Så du känner inte för att vara mammaledig lite snabbt och börja jobba igen?

– Jag trodde det. Jag tillhör den här generationen kvinnor, millennials, som är jättehögpresterande. 

Klassisk duktig flicka? 

– Precis. Prestationsprinsessor. Man insjuknar av styrka, inte för att man är utbränd. Man mår skit men då ska man vara ännu starkare: städa, gå 15 kurser, se snygg ut, göra microneedling och vara bäst på italienska. Sedan kommer ett barn och man fattar att ingenting av det där spelar någon roll. 

Hon har en helt annan energi i rösten nu: 

– Han var verkligen efterlängtad för mig. Jag tänker bara: ”Ta vara på tiden Evin!” Det går så snabbt. Jag skäms nästan över att jag älskar att vara mamma, för det kanske inte går ihop med att vara den här coola karriärkvinnan. Men jag vill inte kasta mig in i nästa projekt. Jag vill vara med honom. Jag vill vara med min son. 

Det låter jättefint. 

– Jag är evigt tacksam, konstaterar hon.

Ardalan tar vid, beskriver hur han tidigare kunde dra iväg under långa perioder på olika jobb. Nu vet han inte hur han ska göra helt plötsligt. 

– Det måste vara värt det. Jag kan inte stå på en inspelning och känna: Varför är jag här? Det skulle vara förödande för mig när jag har Evin och Adiél hemma som betyder allt. 

Livet har fått en ny måttstock. 

– Prioriteringarna blir annorlunda för nu är allt i relation till honom och till oss som familj. Vi har inte gjort våra första jobb än efter att han kom. Det är som att vi börjar om på nytt igen. 

Ur Tidningen Vi nr 9, 2024.

Läs mer av Elina Haimi:

Advokaten Johan Eriksson: ”Jag skiter i om någon tycker att jag är en gubbe”

Arne Högsander: ”Jag gjorde massor av totalfiaskon”