Arkitekturens skolexempel: Lantlig träkåk och pedagogisk färgchock

  • 16 jan 2023
  • 12 min

// Foto: Bengt Oberger

Arkitekturens skolexempel: Lantlig träkåk och pedagogisk färgchock
Pontus Dahlman

// Foto: Bengt Oberger

Lyssna på artikeln

Från lantliga träkåkar med snickarglädje till en njurformad färgchock i förorten. Varför ser våra skolhus ut som de gör?

När jag och mina klasskamrater började femman fick vi ta av oss skorna och träda in i en helt ny skola som tycktes byggd bara för oss. Den bredde ut sig i ett plan i det småländska brukssamhällets utkant på randen till granskogen och hade en ljust röd tegelfasad. Klassrummen ledde ut till en väldig långsträckt mittsal med mjuka heltäckningsmattor, oaser med sittmöbler och ett bibliotek. Det kändes lika högtidligt varje gång att öppna dörren dit in. I detta nya hus, för en ny tid. En byggnad som till sist och bokstavligt ska gå upp i rök.

Skolans arkitektur. Finns det någon byggnad utanför våra hem, som påverkar oss mer än den? Och man kan undra: vad är det egentligen som har styrt dess form, och hur börjar dess moderna historia?

Den 18 juni år 1842 slår kung Karl XIV Johan tillsammans med den svenska regeringen fast en förordning som högtidligt deklarerar att det i varje ”stadsförsamling och varje socken på landet bör finnas minst en, helst fast, skola”. Den så kallade folkskolestadgan hade blivit verklighet. Och långsamt växte de fram, de där byggnaderna som i dag kan dyka upp i plötsliga skogsgläntor eller trona i sömniga byar på landsbygden. Att de ofta rödmålade folkskolorna – som i dag mest tycks husera inredningsfantaster på rymmen från urbaniteten – ofta liknar varandra till formen; ja, det är ingen tillfällighet, visar det sig. I sammanfattningen av de svenska ”lärmiljöernas arkitektur” som Boverket bjuder på, hittar jag den som illustration: ritningen till ”folkskolehus af trä” som ska rymma 64 barn. Ett standardskolhus alltså, som i mycket ser ut som den sorts trävilla många drömmer om numera. En fasad med ömsom liggande, ömsom stående träpanel, spröjsade fönster, en entré med ljusinsläppande glaspartier och gavlar med vindskivor som kröns av en vackert figursågad utsmyckning. Inuti finns skolsalen med – minst! – fyra meters takhöjd, kök, och trappa upp till lärarens bostad.

Men var i landskapet ska denna urskola resas? Ritningen är hämtad ur myndighetsskriften Normalritningar till folkskolebyggnader som gavs ut 1865. Jag letar mig fram till passagen om skolans lämpliga placering och det är märkligt rörande att ta del av omtanken som strålar fram där.

Folkskolehus i trä, illustrerat.

Placera skolan, säger skriften, på ”en torr och om möjligt fri plats, som är öppen mot söder och skyddad för hårda vindar”. Tänk också på att undvika ställen som ”äro besvärade af stank eller osunda utdunstningar”. Skolan bör ligga nära en under året igenom farbar väg, men långt bort från ”bullrande fabriker och verkstäder”. Och så direktivet som får detta smärre lärdomstempel i trä att liksom lyfta från det grå och fattiga jordelivet: ”Derjemte bör ett skolhus, för att genom sjelfva sitt läge bjuda aktning och medföra trefnad, ligga högt och från flera sidor synligt, i den vackraste omgifning … ”

Det där sista var ju förstås inte alltid enkelt att åstadkomma i storstäderna. Dessa fick å andra sidan se riktiga lärdomspalats växa fram, när de så kallade läroverken byggdes. Skolor där främst barn ur landets borgarskikt och överklassen gick, med sikte på högre studier och manschettposter, i det långsamt men steg för steg framväxande välfärdslandet Sverige.

Det är den 12 november 1896. Arkitekten Alfred Hellerström bor i Helsingborg, men det är i lärdomens magnifika mecka Lund som monumentet han ritat står färdigt och invigs med en biskop i spetsen denna dag: En ny huvudbyggnad för Katedralskolan. Den urgamla läroanstalten som sägs ha rötter så hisnande långt tillbaka som år 1085, har fått ett nytt hus som via sin väldiga volym ska rymma dess högre allmänna läroverk. Bygget som är så imposant att det måste ha fått invånarna att fullkomligt dra efter andan, är framfört i stilen som i Boverkets skrift kallas nygotik. Dess utskjutande fasaddelar, som ser ut som himmelshöga mycket långsmala torn, tillsammans med dess tinnar och spetsbågiga fönster, ger skolan ett fullkomligt medeltidsdramatiskt stuk.

Katedralskolan i Lund blir kort sagt en som det i dag kallas märkesbyggnad: fylld med funktion, visst, men också ett signalmonument som sänder ut vibbar om en i historien djupt förankrad lärdomstradition. ”Katte”, som den senare kommer att kallas, är dessutom en spegling av byggnadstidens arkitektoniska ideal. Detta är en egenskap som skolbyggnader i allmänhet brukar sägas ha. Och det gäller inte minst ett annat exempel på ädel läroverksarkitektur. Som dessutom ingick i nationens steg mot jämlikhet.

Illustration av skolelev vid bänk.

Året är 1925. En ny lag stadgar att också kvinnor ska kunna söka och få högre tjänster inom statens myndigheter, med vissa undantag. Men var ska de utbildas? Till exempel på Norrmalms högre allmänna läroverk för flickor. Först håller man till i provisoriska lokaler. Men så, år 1936, står det som många menar är ett av den svenska funkisens absoluta paradexempel klart, vid norra änden av Sveavägen i Stockholm. Fasaden är ljus och putsad och fullkomligt renskrapad från snirkliga utsmyckningar. Framför den hisnande breda och långsmala huvudbyggnaden, vilar ett utskjutande entréhus på smäckra pelare, likt ett modernismens heliga framtidsförmak. Men den traditionstunga morgonbönen har man inte avskaffat. Den hålls på skolans baksida, i aulan som är inrymd i en bågformad huskropp, försedd med ett väldigt fönsterparti.

Arkitekterna som ritat denna skola, Nils Ahrbom och Helge Zimdal, kallade sitt projekt för ”emancipation”, frigörelse. Med tiden skulle de uppnå statusen av stjärnarkitekter. Vilka formmässigt omvälvande skolprojekt tar sig arkitekter av deras dignitet an, i vår tid?

På arkitekturmuseet ArkDes i Stockholm pågår just nu en utställning om Tham & Videgårds arbeten: en arkitektbyrå som grundades 1999 av Bolle Tham och Martin Videgård och som tillhör landets mest hyllade i dag. Det är en mäktig och till formen udda presentation; i stället för att som besökare som vanligt cirkla runt bord med framställda byggnadsmodeller, så träder man ut över ett väldigt golv där tjocka glasrutor lagts ut över kvadratiska presentationer av byggnadsprojekt och uppdrag som byrån haft. Och en bit in i salen hittar jag den: presentationen av den till formen djupt originella förskolan Tellus, som finns vid Telefonplan i södra Stockholm.

Illustration på Förskolan Tellus

Innan den invigdes 2010 besökte jag byggarbetsplatsen som del av ett reportage i tidskriften Pedagogiska magasinet. Byggherren vallade mig till en hög fabriksbyggnad, så att jag kunde se förskolan från ovan. Jag minns att jag stod där och gnuggade mig i ögonen och blickade ut över den igen. Var detta hus på riktigt?

Fasaden med stående ribbformad träpanel hade målats alldeles knallgul. Och så själva formen: den liknade en väldig njure, eller en mollusk som slitit sig från en målning av den abstrakta konstnären Paul Klee. Och fönstren, enligt vilken ordning hade de placerats ut? Ja, de satt där de satt, berättade arkitekterna, för att också barnen skulle kunna se ut mot skogen i närheten, eller in mot innergården som liksom kapslats in till följd av förskolans form. Det visade sig att det som kanske kunde tas för designmässigt effektsökeri, hade sin grund i pedagogiska idéer och visioner. Till och med den förbluffande färgen på förskolan hade sin förklaring: ”Vi sökte en ljus och positiv färg som kan reflektera både dagsljuset och tillföra en varmare färgton i området”, berättade de. ”Det är också en färg som fungerar bra tillsammans med trädens bladverk, och säsongernas skiftande kulörer”. Visst låter det som om arkitekterna styrts av samma grad av omsorg, som präglade de där reglerna för folkskolornas placering, i skriften från 1865?

Natten mot den 13 september 2005 står allt i brand. Skolan som var ny när jag började där i slutet av 1970-talet blir offret för, misstänks det, en pyroman. I lokaltidningen Smålandspostens rapport berättas att ”tio styrkor med 50 man från Räddningsförbundet östra Kronoberg” förgäves försökte rädda byggnaden från lågorna.

Men minnet av det skolhus som byggdes för oss och tycktes format för vår framtid kan inga lågor släcka ut.

Fler utvalda artiklar