Army of lovers gör comeback – och vänder Ryssland ryggen

Madonna, Kurt Cobain och Ryssland älskade Army of Lovers. Så försvann bandet under radarn, för att återuppstå i en tv-studio med Ulf Kristersson. Vi följde den provocerande kärleksarmén som nu attackerar Putin.

Det är sent i september och en armé av älskare har intagit studion och logerna i Filmhusets betongklump på Gärdet i Stockholm. Jean-Pierre Barda, som hämtad ur 1700-talets europeiska nobless. Peruk, makeup, solfjäder, lårhöga lackstövlar, armbågslånga lackhandskar. En klädsam silvergrå tredagars-stubb kontrasterar den handbroderade pärlklänningen i kungsblått tema.

Alexander Bard, från samma hovkretsar, med yvigt helskägg och rakad skalle. Ett präktigt krås täcker skjortbröstet och ramas in av knälång silvergrå handbroderad kavaj, öppen utan knäppning. Till detta svarta knäbyxor, extra höga knästrumpor och tidstypiska lågskor med spänne över plösen.

Dominika Peczynski trippar omkring på stilettklackar och kämpar för att inte snubbla på släpet till sin ljusrosa klänning med generöst dekolletage och som det prasslar konspiratoriskt från.

Allt detta är Camilla Thulins verk, bandets kreatör och ”mamma”, om man så vill. Vi bevittnar en lätt daterad och sentimental musikteater som framstod som skamlös och provocerande när den slog igenom för snart 35 år sedan, men vars chockverkan desarmerats till en kärleksfull hommage till det tidlösa.

Fast i Putins Ryssland betraktas Army of Lovers som subversiva. Det land som en gång i tiden tog emot dem med öppna armar i kölvattnet av Sovjetunionens upplösning, slår i dag ned på den gränslösa och liberala syn på sex och droger som gruppen symboliserar.

Därför ska det ses som en motståndshandling att Bard & co här uppträder tillsammans med den ukrainska superstjärnan Olya Polyakova som gästar Youtube-showen 100% med Henrik Jönsson som spelas in i Filmhuset. Army of Lovers är husband och har specialskrivit låten Love is Blue åt Polyakova. Kiev har ersatt Moskva som det naturliga navet för gruppens turnéer i österled och Love is Blue – där blue är detsamma som gay love – är en direkt attack på den sittande presidenten. Alexander Bard uttalar ogärna hans namn, avfärdar honom som ”böghataren”.

– Varenda bög har lämnat Moskva. De har flyttat utomlands allihop. Tre miljoner ryssar har dragit. Högutbildad intelligentia. Eliten.

Olya Polyakova är examinerad från musikkonservatoriet i Kiev och hennes utbildade sopran gör sig påmind i Love is Blue. Bard säger att han avskyr att Putin har gjort ryssarna till feodala barbarer, medan ukrainarna är moderna, intelligenta människor.

Bandets kärlek till Polyakova är ömsesidig.

– Jag växte upp med dem. De var mina hjältar när jag var barn. Så för mig är detta ett mirakel, berättar hon i en paus.

Showen gästas också av statsminister Ulf Kristersson som är där för att tillsammans med den tidigare arméchefen Karl Engelbrektson prata om makt, våldsmonopol och hur Sverige ska ta sig ur den skenande gängkriminaliteten.

100% med Henrik Jönsson spelas in en månad innan Army of Lovers nya platta med den Henry Miller-doftande titeln Sexodus släpps. Det kan framstå som att bandet nu gör comeback eftersom det var tio år sedan som de gjorde något medialt uppmärksammat, då med sin medverkan i Melodifestivalen, tillfälligt återförenade med Camilla ”La Camilla” Henemark. Men Army of Lovers har egentligen alltid uppträtt, lite under radarn och företrädesvis i öst och i länder som Kazakstan, där de älskar den här sortens teatraliska skådespel. Men även i Ryssland innan angreppskriget mot Ukraina.

Camilla Thulin får något drömskt i blicken när hon pratar om när de uppträdde i Volgograd då staden firade 50 år efter att ha bytt namn från Stalingrad 1961.

– Vi bodde i en gammal datja på landet där Alla Pugatjova brukar bo. Och ministrar och grejer. Det var så trevligt. Vi åkte en sådan där Brezjnev-kärra till Volgas strand där det var 150 000 åskådare. Sedan åkte vi tillbaka till datjan och åt störrom och smetana med ryska musiker som spelade balalajka och sjöng ljuvligt.

Alexander Bard är mycket tydlig i sitt svar när jag ber om intervjuer med bandets medlemmar. Poängterar att han, Camilla Thulin, Dominika Peczynski och Jean-Pierre Barda är som en enda stor familj i dag. Men – de har ingenting med vare sig Camilla Henemark eller Michaela de la Cour att göra längre. Och vill inte ha det heller. ”Bara så att det är glasklart”, påpekar han.

Den relation bandet en gång hade med Henemark havererade inför öppen ridå under något som kunde uppfattas som förnedrande former för henne, och jag inser att det fortfarande är en öm punkt. Så jag kan bara konstatera att La Camilla haft betydande del i bandets framgångar och att jag med egna ögon sett hur hon fortfarande tas emot som en firad stjärna i Tyskland.

Army of Lovers bildades 1987 som en europopgrupp med religiösa och sexuella övertoner. Med kitschiga musikvideos och låtar som Ride the Bullet, Obsession och inte minst Crucified erövrade gruppen Europa – med tonvikt på Tyskland, Ryssland och Polen – och hade 1991 sålt sju miljoner album med fantasieggande namn som Disco Extravaganza, Massive Luxury Overdose, Glory, Glamour and Gold och Big Battle of Egos. Tonläget var högt uppskruvat och skivtitlarna belysande för en estetik som egentligen passade det svenska kynnet ganska illa. Bandets budskap, ”Frihet att älska vem och med vem man vill, hur som helst, var som helst och hela tiden”, utmanade värderingarna i ett land där puritanismen vunnit över det frejdigt sexuella, där nakenhet och erotik som tidigare fann en naturlig plats i det offentliga rummet i stället kidnappades av internetporr.

Jag flippade ut fullständigt

– Vi förstår inte alls den moraliska aspekten på sex, säger Jean-Pierre Barda som kanske mer än någon annan i Army of Lovers förkroppsligar det gränsöverskridande.

Redan som barn frångick han den roll som pojkar förväntades inta. Således nobbade han Meccano och bilbanor och lekte i stället med grannens Barbie-dockor, spenderade timmar i mammans garderob och botaniserade bland hennes kläder. Såg storögt på när hon gjorde sig i ordning och satte håret i svinrygg. Lukten från Elnett hårspray som signalerade fest och glam. Cowboy-filmer? Icke. Jean-Pierre beundrade dansstegen hos Fred Astaire och Gene Kelly i gamla svartvita musikaler.

Mycket av det där fick han smyga med. Hans pappa var på honom redan i fem, sexårs-åldern. Ja, det skulle helt enkelt göras karl av den lille vilket ofta resulterade i konflikter.

– Men han var så rar ändå. Alltså, en gång kom han hem med en skiva med Village People och låten Y.M.C.A. ’Det här är män’, sa han. Han hade ingen koll på att de egentligen var gay.

Till slut sparkades Jean-Pierre ut av sina föräldrar. Hans homosexualitet hade gått upp för dem och de kunde inte leva med en bög i huset. Efter många uppslitande gräl om synd och Gud hamnade 15-årige Jean-Pierre på gatan. Och det var förlösande.

– Jag bara stängde av och tänkte att nu är bubblan spräckt, gud vad skönt, nu kan jag göra som jag vill. Jag behöver inte låtsas längre. Hemma hade det ju varit fullt av restriktioner och nu flippade jag ut fullständigt. Gick från välkammad judisk pojke med glasögon till att skaffa kontaktlinser och sminka mig och bära lila kläder.

Bardas fortsatta liv följde mönstret. Han blev självlärd makeup-artist och utbildad frisör och ägnade sig åt estetik och kultur i olika former, som låtskrivare, skådespelare, formgivare och stylist. I Army of Lovers fick han sceniskt utlopp för all denna kreativitet.

Med uppfostran i det strikta barndomshemmet av föräldrar som inte hade det särskilt gott ställt, kom också Bardas judiska identitet och de olika traditionerna. Farföräldrarna var semi-ortodoxa och Jean-Pierre minns sabbaten som inleder helgen och besöken i synagogan. Han upptäckte visserligen att även judendomen omfattar en intolerans gentemot homosexuella men med tiden stod en sak klar – han skulle flytta till Det heliga landet.

En förlösande upptäckt var när han såg en grupp judar delta i Pride-paraden med David-stjärnan på regnbågsflaggan och en rabbin i spetsen. Det hade tidigare framstått som omöjligt att förena sin sexuella läggning med religionen, men nu bjöds Barda att hålla tal i synagogan under regnbågsgudstjänsten mitt under ett av krigen i Gaza. Han hade redan påbörjat sin Aliyah, att som en del av diasporan flytta till Israel, något som senare resulterade i dokumentärfilmen Army Of Lovers in The Holy Land. Det blev Tel Aviv, ett slags Mellanösterns motsvarighet till San Francisco. Tolerant, liberalt och mångkulturellt. Men de senaste åren har klimatet hårdnat sedan landet enligt många fått den mest högerorienterade, religiösa och nationalistiska regeringen någonsin. Med tanke på den pågående konflikten mellan Israel och Palestina, Hamas terrorangrepp och mord på civila judar, så är det en krutdurk som Barda valt som sitt andra hem. Han är plågsamt medveten om utvecklingen i regionen.

– Man har vridit klockan tillbaka till 50- och 60-talet. Bosättningarna på Västbanken skjuter fart, man har dragit in alla HBTQ-projekt för skolor. Det sitter två snubbar i regeringen, varav en är religiöst ortodox och den andre är högerextrem. Båda är öppet homofoba.

Barda försöker vara aktiv i det folkliga motståndet och proteströrelsen och deltar i aktiviteter som främjar HBTQ-frågor. Annars är han inte särskilt politisk. Undantaget är att han inför riksdagsvalet 2002 representerade det kortlivade partiet Fria Listan tillsammans med nyliberale och multipolitiske debattören Christian Gergils och ekonomen och journalisten – numera Sverigedemokraten – Dick Erixon.

– Jag hade en idé som de gillade om att slopa barnbidraget för höginkomsttagare. Kan man inte använda de pengarna till något bättre? Men att vara politiker är ett seriöst jobb, något man ska ta på allvar. Jag kände mig aldrig bekväm i den rollen.

Skapade flera löpsedlar

Jean-Pierre Barda är inte ensam i bandet om att förknippas med partipolitik. Camilla Henemark kontaktades av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson och var tidigt ute som ett av Socialdemokraternas dragplåster i valkampanjer i mitten av 90-talet eftersom hon ansåg att partiet behövde lite mer glamour. Men under ytan fanns ett brinnande engagemang för minskade klyftor i Sverige.

På motsvarande vis ville Dominika Peczynski ge ett annat parti ett handtag med de sviktande opinionssiffrorna. I september 2021 meddelades att hon kandiderade till en riksdagsplats för Liberalerna, som hon alltid kommer att tänka på som Folkpartiet under Per Ahlmark. För det var han som 1979 protesterade mot att den polsk-judiska flyktingfamiljen Peczynski fått sitt uppehållstillstånd i Sverige indraget, något som skapade flera löpsedlar.

Precis som Jean-Pierre Barda har hon gått i judiska Hillelskolan och som ung vuxen fått smak för Camilla Thulins underkläder som hennes modell, precis som Camilla Henemark. Efter det ett pärlband av uppmärksammade engagemang i kulturens ytskikt: grundare av och sångerska i syntpopduon Nouveau Riche, medverkande i På spåret, podcastproducent, jurymedlem i Idol, tävlande i Let’s dance, skapare av datingsajten Lovesearch, Sverigechef för den norska otrohetssajten Victoria Milan, programledare för diverse tv-program där Tutti Frutti intar en särställning – en svensk version av Berlusconis populära stripptävling – som sändes i TV3 under 1994.

Men bakom all denna blingbling döljer sig en hårt arbetande yrkeskvinna med egen PR-byrå, något hon vill understryka.

– Alltså, jag har ju drivit företag med anställda och kontor sedan jag var 28 år. Eftersom jag varken kan sjunga eller spela ska jag inte vara beroende av underhållningsbranschen. Det är som en elitidrottskarriär, något man gör när man är ung och sedan behöver man ha ett vanligt jobb. Det andra som jag har hållit på med, kändiseriet, är ju bara en liten gräddtårta i livet. Det är inte basmåltiden.

Och det är här som samhällsengagemanget kommer in i bilden. Hon har skapat jobbtillfällen, intresserat sig för geopolitik.

– Men jag har aldrig varit aktivist för någonting och har aldrig gått med plakat. Och Army of Lovers är väl också ett slags samhällsengagemang. Underhållning med lite skruv, kan man säga.

Så det här med Liberalerna då, var det inte på riktigt? Jo, hennes familj skulle alltså i slutet av 70-talet skickas tillbaka till Polens omfattande förföljelse av judar. Det var dessutom brottsligt att fly från länder inom Warszawapakten. Om man skickades tillbaka väntade barnhem, och fängelse för föräldrarna. Och Per Ahlmarks engagemang räddade familjen Peczynski kvar i Sverige.

Så det här fanns med i bakgrunden när Dominika ställde upp i senaste riksdagsvalet. Hon har alltid röstat på Liberalerna, eller Folkpartiet, precis som föräldrarna. Hon gillar deras skolpolitik men går ännu längre – att förskolan ska vara obligatorisk från två års ålder. Däremot är hon emot friskolor.

– Det bor ju en kommunist i mig också.

Kunde jag utnyttja min plattform som kändis?

Politiska frågor har alltid legat henne nära, och det avspeglas även i privatlivet. Hon är sedan 2018 tillsammans med förre finansministern Anders Borg, och han är inte den enda politiskt aktive personen på toppnivå som hon blivit kär i (de är numera skilda men fortfarande ett par). Idén om att Dominika skulle kandidera föddes under en lunch med ex-maken Yoav Bartal, tidigare bland annat Nyamko Sabunis presschef. Varför inte använda Dominikas namn för att få upp Liberalernas då blott tvåprocentiga väljarstöd?

– Kunde jag utnyttja min plattform som kändis? Men så tänkte jag att det kanske vore bättre att agera utifrån en formell kandidatur än att bara vara en kändis som i en debattartikel tycker att Nyamko är bra. Och eftersom Yoav är en kommunikationsmänniska så tänkte han exakt likadant.

Hon hamnade på en tiondeplats i provvalet, vilket hon tyckte var lite orättvist mot alla andra med ett verkligt politiskt engagemang. Det har alltså inte Dominika, men hon står fortfarande på valbar plats till riksdagen. Hon hoppas innerligt att det aldrig blir skarpt läge – att hon måste infinna sig i kammaren som folkvald.

– Jag kan inte ens förhålla mig till det. Det är så långt bort från min verklighet. Men det är kul att ha testat.

Den i gruppen med mest högljudd profil är Alexander Bard. Han slog igenom som dragqueenartisten Barbie och fick sin första hit med Prostitution Twist. Som låtskrivare ligger han bakom succéer åt inte bara sina egna band utan även flera av landets ledande artister. På senare år har han som hänsynslös jurymedlem i Idol och Talang gjort sig känd för en bredare, och yngre, publik och det finns sidor hos hans persona som är starkt provocerande för många. Som ung kom han ut som satanist och i vuxen ålder har han bekänt sig först till Folkpartiet, precis som Dominika, sedan till Centern, Piratpartiet och slutligen liberalkonservativa Medborgerlig Samling, som han kandiderade för i riksdagsvalet 2022.

På Bards skandalomsusade repertoar finns uttalanden om Zara Larsson (”bitch”), Gudrun Schyman (”hora”), kvinnliga centerpartister (”missfosterhjärnor”), avbokning från en podcast (”häxjaktsvansinne” och ”pöbelstyre”), drogmotståndare (”moralkärringar”), Beatrice Ask (”dö en långsam död”), muslimer (”våldsamma”, ”intoleranta”, ”homofobiska”) och nyligen ett så grovt påhopp på Greta Thunberg att det inte går att återge. Han har tystat ned sexuella övergrepp under metoo och flitigt använt n-ordet. Det här är några exempel på uttalanden som samlade närmare 40 000 namnunderskrifter i ett krav på TV4 att sparka honom från Talang-juryn.

Jag lyssnar på Bard när han gästar Paolo Robertos podcast från september 2023 och för ett samtal om ”manlighet, offerkultur och det viktiga matriarkatet”. Det är ett samtal mellan två män som tycks ha befunnit sig under varsin mossbelupen sten de senaste sex åren och som tävlar i grenarna sexism, rasism och manschauvinism vis-à-vis kvinnor de kallar ”radikalfeminister”. Det som gör Sverige extremt, säger Bard, är att mäns våld mot kvinnor numera är en brottsrubricering.

– Statens ideologi är manshat.

Bard menar att Socialdemokraterna ställer Koranen över svenska grundlagen, ”vilket är början till att införa sharia-lagar i Sverige. Det här eldar de på för fullt med Thomas Bodström i spetsen.” Svenskarna är ett helt folkslag som lagt sig platt inför islam, säger Bard och här måste jag ta en rejäl paus från hans tirader.

När vi senare ses undrar jag om det är människan Bard eller en persona som talar.

– Klart det är en persona, säger han efter att jag i mer än två timmar lyssnat på en strid ström av ord som trängs i munnen på honom och uttalas sekundsnabbt och utan någon som helst omtanke om lyssnarens eventuella förmåga att hänga med.

Och jag vill ju gärna tro honom. Att den vars uttalanden jag värjer mig emot och vars tunga är svart av avsky är en annan än den trevlige, uppmärksamme, förekommande och artige Bard jag nu möter.

Han ger mig ett exemplar av den 600 sidor tjocka boken Process och event som han skrivit tillsammans med författaren, föreläsaren och konsulten Jan Söderqvist. De kallar sig cyberfilosofer och enligt baksidestexten avrundar boken ett kvartssekels systematiskt tänkande och avslutar ”den internationellt hyllade Narratologi-trilogin.” Det genomgående temat är relationen mellan människa och teknologi. Ett par av bokens 18 kapitel heter ”Den tvåhövdade fallusen och dialektiken mellan vilja-till-transcendens och viljan-till-intelligens” och ”Paradigmatik, mambranik och arketypologi”. Jag vet att jag aldrig kommer att läsa den.

Vi var ju alla sexradikaler

Bard pratar ofta och länge om de boot camps, träningsläger ute i skogen, som han håller för män som gått vilse i nutiden och förlorat sin manlighet. Han är öppet motståndare till sexköpslagen och det är kanske inte konstigt att han är en välkommen gäst hos Roberto, som själv åkt fast för brott mot just den lagen.

När Roberto nämner att han ödelade sitt liv genom att köpa en prostituerad kvinna protesterar Bard: ”Nej du köpte en sexuell tjänst, du köpte inte en kvinna. Hon gick därifrån glad i hågen och köpte en ny Rolex.”

Bard är på sätt och vis lik den predikant som pappan tog med honom att lyssna till som barn.

– Han gick i Pingstkyrkan för att det var bra underhållning. Att gå på ett väckelsemöte där alla redan är väckta är det roligaste som finns.

Bard berömmer sig gärna för att ha sett saker komma långt innan alla andra.

– Jag, Dominika, Jean-Pierre och Camilla Henemark var ju alla sexradikaler. Kurt Cobain älskade Army of Lovers, Madonna gjorde det. Vi var queer på riktigt. Du kunde inte ens blanda svarta och vita artister i samma video i USA på 90-talet. Nu gör Taylor Swift videor hela tiden med svarta killar som rappar.

I mitten av oktober hade en dokumentär om Camilla Henemark premiär på SVT. Dagens upplaga av Army of Lovers får ursäkta, att döma av dramaturgin i programmet är det sannolikt hon som kommer att gå till historien som bandets främsta galjonsfigur. Oavsett hur lite de vill ha med henne att göra, tycks det fortfarande vara La Camilla de måste förhålla sig till.

Ur Tidningen Vi #12 2023.