Arvet efter adoptionsskandalerna: Min mamma, levande och död

Sommaren 1980 omhändertas en nyfödd pojke under det våldsamma demokratiupproret i Sydkorea. Hans mamma spärras in och pojken adopteras bort till en familj i Sverige. Pojken blev man, mamman blev kvar. Nu återses de.

Den här texten är skriven till dig, Kim Mi-ae, mamma till min make, fotografen Simon Gate som tagit bilderna till det här reportaget.

Var du en av dem som väcktes av att soldaterna öppnade eld? Eller en av tusentals demonstranter som vägrade ge vika? I dag vet vi med säkerhet att sommaren 1980, då Gwangju omringades av militär med avspärrningar i alla riktningar, så förlorade du ditt barn och blev kvar mellan levande och döda. Registrerad som försvunnen.

På mindre än två timmar förflyttas vi med expresståget från huvudstaden Seoul till universitetsstaden Gwangju i sydväst. Det är tredje gången min man Simon reser till sin hemstad för att träffa sin mamma. Efter demokratiupproret bedömdes hon som psykiskt sjuk. Och Gwangju har varit tabu att prata om, men i och med att Han Kang tilldelades Nobelpriset håller saker på att förändras i Sydkorea. 

Vi färdas i baklänges i tåget där alla delar av vår koreanska familj nu är samlad. Två generationer i en och samma vagn som rusar förbi åkerfält, berg och små städer. De dyker upp i ögonvrån och försvinner i horisonten. Parallellt rullar tredje säsongen av Squid game framför ögonen på våra döttrar, där koreaner ställs mot varandra genom lekar och ultravåld medan internationella vip-gäster spänt följer spelen. Som en uppföljning av Koreakriget där flera miljoner koreaner hade ihjäl varandra med ockupationsmakterna som övervakare.

Både jag och Simon är födda i Sydkorea. Mina adoptionsdokument består av ”okänd” koreansk mamma och pappa. Simon familjeregistrerades sommaren 1980 i Gwangju som Lee Bang-hyun. Hans mor – ommoni på koreanska – är du, Kim Mi-ae. 

Hösten 1979 mördas Sydkoreas militärdiktator Park Chung-hee och under våren 1980 ökar universitetsstudenternas krav på allmänna val. Över hela landet skanderas namnet på armégeneralen som tagit befälet efter en intern maktstrid: ”Ner med Chun Doo-hwan!” 

Ommoni, i din hemstad organiserar universitetsstudenter sittdemonstrationer, sjunger kampsånger i fackeltåg och värvar lokalbor att ansluta sig. 

Men natten till den 18 maj 1980 intar militären Gwangju. Din generation svarar med en lugn sitt-demonstration. Strax kastar sig militär över demonstranter med batonger och bajonetter. Unga faller. Äldre som försöker säga till slås blodiga till marken. Folk flyr in i gränderna. Soldater jagar i kapp. De finkammar butiker, restauranger och kontor. Går in i människors hem och rycker ut unga män, som misshandlas och förs bort på flak.

Skräcken breder ut sig när våldet fortsätter med oförminskad styrka. Taxichaufförer som plockar upp skadade slits ur sina bilar och misshandlas. Kvinnliga gymnasieelever demonstrerar. Man tror att de ska skonas. Men soldaterna gör ingen skillnad. Lemlästade kroppar dumpas i massgravar i stadens utkanter.

Ryktet sprids att militären kommer att slakta hela staden. 

De har klippt av telefonledningar och slagit en järnring runt staden. Koreanska journalister får varken komma in eller rapportera. På koreansk tv och radio sänds de vanliga programmen. Ingen utanför Gwangju vet vad som händer. 

Nu tar hela din stad upp kampen mot armén. Man plundrar polisstationer, beväpnar sig och tvingar militären till reträtt.

Under fem dagar styr folket Gwangju. Tillsammans lagar de mat, tar hand om sårade, flyttar dödade till en gymnastiksal där de läggs i provisoriska kistor. Stadshuset görs till högkvarter.

Men i gryningen den 27 maj intar specialstyrkor stadshuset och i det kalla morgonljuset är allting över.

Från och med då är det tabu att tala om Gwangju. Tusentals tillfångatas och förs till hemliga platser för förhör och tortyr för ”bekännelser” som passar militärjuntan. Nu ska din hemstad, ommoni, städas upp på ”hemlösa”, och militär går från hus till hus för att ta fast unga som försöker gömma sig. 

Ljudet av dörrar som drogs ifrån, av kämpande kroppar som släpades iväg, av något som slogs sönder, av röster som bönföll och vädjade.
Ur ”Levande och döda” av Han Kang

Den officiella dödssiffran är 200, men antalet döda tros vara betydligt fler. Dessutom skadas många för livet, tar sina liv, eller bara försvinner. 

I juli 1980, när sommarvärmen stiger upp mot 35 grader och luften står still i Gwangju, ska du ommoni, 18 år och höggravid, ha vandrat utmed gatorna i ruinernas stad, nedstänkt av blod, dränkt i sorg. Du, som bara är dagar från att föda ett barn, förs bort. 

Berg skyddar Gwangju stad och bakom första raden av åsar gömmer sig militärdiktaturens förvaringsanstalt Himangwon, Hoppets trädgård, där du skrivs in 19 juli. Fem dagar senare föder du en son. 

Du bedöms som psykiskt sjuk och hemlös och din nyfödda son förs till adoptionsagenturen KWS, tidigare SWS, Sveriges samarbetspartner i Sydkorea. Deras filial i Gwangju är ett stenkast från dig. Det vet inte du om. Inte heller att KWS gör din son ”föräldralös,” och sig själv till förmyndare över honom med rätt att ge samtycke till att adoptera bort honom. 

Du blir kvar, instängd på Hoppets trädgård, i 17 år. 

KWS ger din son för- och efternamn, Lee Bang-hyun, som klubbas igenom i familjedomstolen i Seoul den 27 mars 1981. Det skriver den svenska socialsekreteraren under adoptionsutredningen efter att din son har anlänt till Sverige. 

”Man vet ingenting om hans bakgrund, men han är en frisk och försigkommen pojke, som ser ut att ha blivit väl omhändertagen i sitt hemland.” Adoptionen,
som du inte har godkänt, är klar. Din son blir ett år efter ankomsten till Sverige svensk medborgare, Simon Gate.

Du står ensam i ditt nya familjeregister. Inga föräldrar, ingen son.

Simons adoptivföräldrar vet inte att du är inspärrad på Himangwon i Gwangju med 600 andra ”saknade personer” i samma ålder som du.

Studentupproret i Gwangju existerar inte i de koreanska skolböckerna, inte som demokratirörelse, inte som nationellt minne, inte som begravning, inte som stöd till anhöriga som förlorat sina barn eller till dem som letar efter vänner och barn.

Först 1997 erkänns officiellt det som skett i Gwangju 1980 som Demokratirörelsen 18 maj. De provisoriska gravarna grävs upp och flyttas till en nybyggd begravningsplats, som hedrar offren. Men nästan två decennier av ovisshet har förflutit, en evighet för spår att suddas ut med vinden. 

Samma år flyttas du från Hoppets trädgård, eftersom anstalten ska läggas ner. 

Sannolikt var Hoppets trädgård en av de beryktade förvaringsanstalter som militärdiktator Chun Doo-hwan förstärkte 1980 för att rensa gatorna från tiggare och hemlösa. Välfärdsbolag i privat regi, inofficiellt fångläger. Det utbetalades statligt stöd för varje barn, vuxen och demonstrant som plockades upp på gatorna och låstes in, trots att de hade familj. Utan insyn pågick slavarbete, grov misshandel, våldtäkter, likgiltigt dödande av interner, tvångsmedicinering, försäljning av barn till utlandsadoption och vilseledande manövrar för att få interner att tro att deras tidigare liv var fantasier.

Första etappen i ett förlopp som utspelades på exakt samma sätt varje gång, och som tycktes gå ut på att hamra in ett enda faktum: att min kropp inte längre tillhörde mig.
Ur ”Levande och döda” av Han Kang

Från att du, ommoni, skrevs in på Himangwon 1980 till att du skrivs ut 1997 finns inga dokument om dig. Om du inte var hemlös och mentalt sjuk 1980, är du både minneslös och spårlös när du 17 år senare släpps ut. Inför flytten till din nuvarande anstalt, utanför Gwangju, folkbokförs du. Din födelsedag blir den 19 juli, samma dag som du togs in på Himangwon, och du får 1962 som födelseår. Du står ensam i ditt nya familjeregister. Inga föräldrar, ingen son. Folkbokföringen med påhittat födelsedatum fortsätter att göra det omöjligt för dina anhöriga att hitta dig. 

Men du finns i din sons adoptionsdokument. Är det ett misstag? Varför skriva in dig när majoriteten av Sydkoreas adoptionsdokument har ”okänd familj” som standard? 

Kan det vara så att adoptionsagenturen KWS skrev in dig för att tjäna pengar? 

Som Lee Kyung-eun, Sydkoreas expert inom internationella adoptionsrättigheter, har understrukit för mig tidigare: KWS är ett privat företag och vita adoptivföräldrar är deras kunder.

KWS mötte Simons adoptivpappas önskan. Han ville hämta sin blivande adoptivson och kunde flyga in i militärdiktaturen hösten 1981. Bo på hotell Shilla i fem dagar i ett Seoul med pansarfordon på gatorna, utegångsförbud på nätterna och militärhelikoptrar hovrande i luften. 

För sydkoreaner var det förbjudet att lämna landet, men den vita kunden fick föra ut sin blivande adoptivson (han var fortfarande korean) med ett temporärt pass. Under många år ber KWS Simons adoptivföräldrar att donera pengar till dig, ommoni, när du har förlorat dig själv i tung medicinering.

Runt millennieskiftet, 20 år efter att din son separerats från dig, besöker Simon dig för första gången. Ditt nya boende för mentalt sjuka och hemlösa ligger söder om Gwangju. Under en dag står du i centrum inför en generation oönskade människor som nyfikna åskådare. Ditt hår är praktiskt kortklippt, din hy är genomskinlig som om du aldrig vistas utomhus. Din blick är sänkt. Du tar emot Nalle Puh-björnen, stor som en ettåring, och håller vaksamt i den. Varje gång din son ställer en fråga, svarar skötare åt dig.

Andra gången du träffar din son är dina barnbarn med. Det är 2019 och vi möter dig med din skötare på tågstationen i Gwangju. Din praktiska frisyr är nu gråstänkt. Blicken alltjämt sänkt.

Vi åker bil till en restaurang med traditionell koreansk mat. Du är artig, som om du fått en förmaning att uppföra dig som en mor. Du får en sydkoreansk Line Friends-nallebjörn av barnbarnen, som du tar i ditt knä. Du äter tyst. Ditt huvud verkar instängt i en tung dimma. Vi försöker få din skötare att ställa frågor om din familj och barndom. Men hon har inte tålamod att vänta in dig. I stället säger hon, över ditt nedböjda huvud, att du varken kan svara på om du har en son eller syskon. Inte heller var du kommer ifrån, vem din sons far är, och vad som kan ha hänt med honom. Du ska ha hittats på gatorna i Gwangju sommaren 1980 och tagits in på anstalt för att man trott att du var mentalt sjuk eller hemlös. På väg tillbaka till din anstalt frågar vi din skötare om din situation har något att göra med Gwangju-upproret. 

”Nej”, utbrister hon tvärsäkert.

Gwangju är fortfarande ett olämpligt ämne. 

Men tiderna förändras långsamt. En del av Sydkoreas brutala hantering av oskyldiga människor kommer upp i ljuset.

Hösten 2024 tilldelas Han Kang Nobelpriset i litteratur. Hennes roman Levande och döda skildrar militärens hämningslösa våld på unga, oskyldiga människor under Gwangju-upproret, och traumat som lever vidare. För många är priset en utandning. 

Vi kliver av tåget i Gwangju. Det är sommar 2025. Vi är tillbaka i staden där militären gick in och tömde sina magasin rakt in i massorna. Men trots att vi färdats med ryggen mot upprorsstaden är det Gwangju som nu visar vägen.

Dåvarande president Yoon Suk-yeols oväntade undantagstillstånd i december 2024 ger oavsiktligt upprättelse åt Gwangju-upproret 1980. Yoons utfärdande av krigslagar får människor att rusa till parlamentet i Seoul för att militär inte ska hinna hindra ledamöterna från att rösta igenom ett upphävande av undantagstillståndet. Nu liksom i Gwangju 1980 drabbar människor samman med militär, nu liksom då beordras militären att ta till våld, skjuta om det behövs. Men 2024 har militären inte mage att upprepa Gwangju. ”Att du inte skäms!” skriker en kvinna och tar tag i en soldats automatvapen och trycker honom bakåt. 

Ommoni, du tittar nyfiket in i rummet där din son och dina barnbarn väntar på din anstalt. Du känns mindre medicinerad. Din blick stannar kvar. Du svarar på enkla frågor. Du säger att din favoritdryck är Chilsung-cider, vilket får dina barnbarn att automatiskt titta på din son, som ser nöjd ut. Det är även hans favorit i Korea. Vi skrattar. Du skrattar. Du säger att din favoritmat är jajangmyeon. ”Min med”, utbrister ditt yngsta barnbarn, som nu är 14, och mest lik dig till utseendet. 

Vi äter lunch på en liten traditionell restaurang. Den här gången har vi med oss adoptionsexperten Lee Kyung-eun. I stället för att återvända till anstalten ser hon till att få med dig till Hoppets trädgård, med motiveringen att ingen annan än du har rätt att begära ut dina filer. 

Föreståndaren svarar kort att vart femte år slängdes dokument även om internen var kvar.

Din gamla anstalt, som du höggravid fördes till 1980, drivs i dag av ett välfärdsbolag med samma namn: Himangwon, Hoppets trädgård. Här i bergen, i skuggan av barrträden, förvaras fortfarande människor, din generation, som skyfflades hit som du. Man kan se ärr från slag i deras ansikten och rörelser. Det är första gången som du är tillbaka på det fångläger som du fördes till efter händelserna i maj 1980.

Föreståndaren på Himangwon ser sammanbiten ut. Hans kalla blick ser ut att säga nej innan vi ens börjat. Vi slår oss ner i ett arbetsrum. Du sitter mitt emot föreståndaren, men din tidigare nyfikna blick är nedvänd. Lee Kyung-eun stryker dig på armen, talar lugnt med dig, men kanske kryper huset och platsen på dig, för du känns nedstängd. Föreståndaren svarar kort att vart femte år slängdes dokument även om internen var kvar. Mellan 1980 och 2000 finns ingenting, säger han.

Men tiderna har ändrats, för efter ett tag av lirkande öppnar plötsligt föreståndaren munnen.

Han har själv minnen av Gwangju 1980. Chang Seong-chae var högstadieelev. Han hörde skott, soldater som bråkade med civila och åkte runt i militärfordon. Han minns kroppar som staplades på lastbilsflak, och döda kroppar på gatan. 

1980 var Himangwon en enorm anstalt med 600 interner, säger han. Människor plockades upp från gatan. Barn som föddes här placerades troligen på spädbarnshem intill. Det fanns inget system för att söka efter interners bakgrund och identitet.

Sannolikt var Himangwon ett ”brödrahem,” säger han och syftar på militärdiktaturens mest beryktade fångläger i staden Busan.

När du kom hit 1980 utreddes sannolikt inte ditt mentala tillstånd professionellt, tror föreståndaren. De 45 intagna som bor här nu är alla i din ålder. Han tror att de också har konstaterats psykiskt sjuka utan utredning. I dag, tillägger han, behövs samtycke för att ta in någon, men då var det inte nödvändigt.

På KWS högkvarter i Seoul är det stressigt denna sommar 2025, då deras internationella adoptionsverksamhet ska övergå i statlig regi. Alla adoptionsarkiv, som utlandsadopterade är måna om att ta del av, ska föras över till en myndighet. De ska öppnas, göras tillgängliga. Men, som Lee Kyung-eun säger: ingen utomstående har fått komma in i KWS arkiv, ingen vet vad som finns. Frågan är vad som återstår att överlämna efter årtionden av utsuddande av spår. Och kommer KWS verkligen att upphöra med sin internationella adoptionsverksamhet?

Till skillnad från KWS i Seoul råder lugnet på deras filial i Gwangju, gatan ner från Himangwon. Inte en vindpust verkar ha dragit genom adoptionsfilialen i Gwangju som Simon fördes till för 45 år sedan. Socialarbetaren bjuder på kakor när vi gör besök. Hon uppför sig tillmötesgående, men tyvärr finns här inga dokument om vare sig Simon eller hans mamma Kim Mi-ae.

Socialarbetaren gör en förbryllad min när vi frågar om KWS nu ska avsluta internationell adoptionsverksamhet, och lämnar det obesvarat. En rundvandring i huset visar tre våningar nyfödda barn. En skötare per tre till fyra barn. Medan skötaren uppehåller sig vid ett barn, vrider sig bebisarna på golvet, tillräckligt stora för att nästan kunna vända på sig. Inte ett ljud hörs från bebisarna, ingen gråt. För vad hjälper det?

Socialarbetaren säger att hon tror att bebisarna ska tillbaka till sina föräldrar. Men säljaffischer på kända skådespelare som kramar nyfödda barn berättar om bebisar som ska adopteras bort, ingen vet vart. 

Föreståndaren på Himangwon är förvånad över att din son har hittat dig. Ingen annan familjemedlem har sökt efter dig. Med ett system där papper ska slängas vart femte år, är du och din son spårlöst försvunna. Sannolikt, säger han, tror din familj att du är död. 

När du dog kunde jag inte ordna någon begravning, så hela mitt liv blev en begravning.
Ur ”Levande och döda” av Han Kang

Ända sedan Simon fick kontakt med Kim Mi-ae i mitten på 90-talet har han förhållit sig skeptisk till att hon är hans mamma. Även efter besök och DNA-matchning.

Men Simon säger att nu kan han se hur hon underligt nog sitter ihop med honom. Han är hennes enda familj. Och så blickar han ut över den institution han föddes på 1980. 

Eftermiddagssolen bränner över Himangwon. Du har druckit mer Chilsung-cider än din skötare önskat och du har den här eftermiddagen färdats mellan de platser som sammanfattar hela ditt liv. Dina barnbarn är nu snart lika gamla som du var dagen då du blev ommoni sommaren 1980. Vad som egentligen hände dig vet ingen med säkerhet, men arkiven som tuggas ner till damm bekräftar brott. 

Ur tidningen Vi nr 10 2025.

Läs mer av Emma och Simon Gate:

Nobelpriset och stjärnpoeten som ingen vill kännas vid

Barnen som ingen ville ha