Arvet efter Stieg Larsson: ”Det är bara utseendet som stämmer”

Karin Smirnoff avslutar nu sin Millenium-serie med boken Kvinnor som hatar män. Lotta Olsson har läst den och de andra Millenium-böckerna. Hon ser likheter med originalet, men saknar fortfarande den ton som gjorde Stieg Larssons böcker så oemotståndliga.

Jaha, nu hände det igen: deckarförfattaren Johanna Mo ska skriva en fortsättning på Henning Mankells deckarserie om kommissarie Kurt Wallander i Ystad, meddelade Dagens Nyheter (DN 21/9). Man frestas att citera Kurt Wallander själv: vart är Sverige på väg? Henning Mankells mångårige förläggare och vän Dan Israel skrev i Dagens Nyheter (DN 25/9): ”På en punkt var Henning solklar. Det skulle inte skrivas någon mer roman om Kurt Wallander eller hans värld efter att han dött”.

Men vi lever i en värld där storsäljande bokserier alltmer sällan lämnas ifred efter ursprungsförfattarnas död. Och varför skulle de? Teater-, film- och tv-världen har alltid gjort nytolkningar av klassiker, och teveserien ”Beck” har bara namnen gemensamt med Maj Sjöwalls och Per Wahlöös deckaruniversum. Ibland kan ju nytolkningarna till och med leda tillbaka till originalen: Homeros epos ”Odysséen” hamnade plötsligt på topplistorna efter den amerikanska storfilmen i somras.

Ändå blir det något annat när man hävdar sig skriva officiella ”fortsättningar” på ursprungsförfattarens verk, utan att ens kalla det fan fiction. Kan man ärva författarskap? Kommer vi som läste Henning Mankells böcker att uppskatta Johanna Mos tolkning lika mycket? 

Det finns ju en förebild: Stieg Larssons Millenniumtrilogi som publicerades 2005-2007 när författaren redan avlidit. 2013 beslutade arvtagarna att låta David Lagercrantz skriva en ny trilogi, och efter honom har Karin Smirnoff skrivit ytterligare en trilogi som nyligen avslutats. Det finns alltså nio böcker i Millenniumserien, där Stieg Larsson bara är en av författarna.

Men hur har resultatet blivit? Har David Lagercrantz och Karin Smirnoff verkligen skrivit fortsättningar på Stieg Larssons böcker, eller har de bara lånat namn och lite praktiska omständigheter för att berätta sina egna historier? Är huvudpersonerna sig lika? Nja, de heter fortfarande Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander, men det känns rätt mycket som den gamla skräckfilmen Invasion of the bodysnatchers från 1956: utseendet stämmer, men de är inte riktigt sig själva. 

Missförstå mig rätt: både David Lagercrantz och Karin Smirnoff är mycket kompetenta författare som skrivit spännande deckare. Bara långt från originalen.

Efter Lisbeth Salander har deckargenren vimlat av vresiga genier med neuropsykiatriska svårigheter.

Ingen skulle förstås komma på idén att skriva ”Livläkarens återbesök” bara för att P O Enquist skrev en bra bok 1999, eller ”Bröderna Karamasovs brorsdotter” för att Dostojevskij inte ska bli bortglömd.  Det är bara populärlitteratur och barnlitteratur som råkar ut för ”fortsättningar”, i en märklig likgiltighet inför populärförfattarnas särart. Som om Stieg Larsson av en ren slump råkade bli en oöverträffad världssuccé, som om popularitet var lätt att uppnå. 

Man kan kalla fortsättningsböckerna litterär trafficking om man är arg (det är jag fortfarande), eller litterär återvinning om man är mer tolerant. Förespråkarna ser det som ett sätt att göra klassikerna tillgängliga för nya generationer, medan motståndarna påpekar att de nya läsarna sällan läser originalböckerna. 

Det var en annan värld 2005 när första boken i Millenniumserien, ”Män som hatar kvinnor”, kom ut. Boken förändrade deckargenren och resulterade i en gigantisk global deckarvåg. Stieg Larssons huvudpersoner var lätta att älska: den envise journalisten Micke Blomkvist på tidningen Millennium, som gräver överallt där det kan ligga hundar begravda. Ingen ovanlig hjälte, även om han var mer radikal än de flesta. Desto mer nyskapande var den asociala, begåvade datahackern Lisbeth Salander, som benhårt gav igen när hon utsattes för övergrepp. Efter Lisbeth Salander har deckargenren vimlat av vresiga genier med neuropsykiatriska svårigheter. Lisbeth har förmodligen bidragit till en viss förståelse för verklighetens autister.

Stieg Larsson kunde skriva bladvändare i högt tempo. Han älskade deckargenren och lät böckerna bli olika typer av deckare: pusseldeckare (som Maria Lang), polisdeckare (som Sjöwall/Wahlöö) och agentroman (som Guillou). Micke Blomkvist fick sorglöst hoppa i säng med olika kvinnor och Lisbeth Salander blev utsatt för hemskheter, och ändå framstod inte Micke som en sexistisk fäpäls och Lisbeth blev aldrig ett offer, snarare bara asförbannad och hämndlysten. 

Stieg Larsson själv var inbiten kommunist och är det något jag hade önskat förutom att han hade fått leva och skriva fler böcker, så vore det att se honom möta världsmedierna. En författare som gav bort miljoninkomsterna till kontroversiella befrielserörelser! Det hade de tänkt göra, har mångåriga sambon och bollplanket Eva Gabrielsson berättat (hon fick inte ärva, vi lärde oss sambolagen när allt gick till en far och en halvbror som Stieg inte umgicks med).

David Lagercrantz nya Millenniumböcker blev förstås något helt annat, eftersom han var så olik Stieg Larsson: adlig storstadsneurotiker med tungt kulturellt arv i stället för en brinnande idealist från en by i Västerbotten. Men trots skillnaderna har Lagercrantz skrivit en bra trilogi. Han har inte Stieg Larssons driv, men fortsätter i stället att berätta om den nya teknikens möjligheter och risker, vilket passar fint i Stieg Larssons värld. I första boken dök det upp nya matematiska genier: en professor och hans autistiske son som bara Lisbeth kunde förstå. Och hej vad de räknar mellan actionscenerna! Just den delen blev rätt tjatig efter ett tag, när Lisbeth nästan var en ny Einstein. 

Men det var inte riktigt samma gamla Micke och Lisbeth ändå. Tonen förändrades. Det smög sig in något vagt obehagligt i Mickes förhållande till kvinnor, och Lisbeth var inte längre bara en sammanbiten hämnare. Kanske är det min starkaste invändning mot David Lagercrantz Millenniumtrilogi: han är mycket bra på att skildra hur synd det är om sköra, missförstådda genier, som utsätts för angrepp av förkrympta själar i omvärlden.

Stieg Larsson tyckte aldrig synd om sina offer, han lät dem i stället växa sig starka och göra motstånd. Hans Micke Blomkvist beundrade Lisbeths förmåga att slå tillbaka, medan Lisbeth i David Lagercrantz böcker blir en kvinna som alla män blir hjälplöst kära i. Det är en avgörande skillnad.

Efter David Lagercrantz tog Karin Smirnoff över (2022-2026), nu med handlingen förlagd till den fiktiva kommunen Gasskas utanför Kiruna där kommunalpampar samarbetar med ruggiga typer om exploatering och gruvdrift. Nu dyker också en hittills okänd brorsdotter till Lisbeth upp och blir en central person: tonårsflickan Svala Hirak, en yngre Lisbeth med delvis andra förmågor. Hon är en spännande person, men det är ett långt kliv från ursprungsböckerna och en annan tid, där kvinnorna styr berättelsen.

Micke Blomkvist har blivit degraderad till att vara en rätt vilsen äldre man som flyttar upp, börjar jobba på lokaltidningen Gaskassen och inte längre har samma förmåga att träffa tjejer. Lisbeth Salander är fortfarande en gudabenådad hacker, men konstigt nog har hon blivit en motvilligt hjälpsam medelålders faster som gång på gång räddar Svala ur besvärliga situationer. Lisbeth har till och med inrett sin stora lägenhet, som stod tom så länge. För all del. Folk ändras ju när de åldras. Världen ändras. Men jag saknar den gamla Lisbeth.

Intresset från omvärlden har också falnat betydligt sedan Stieg Larssons tid.

Nu har alltså Karin Smirnoffs tredje och avslutande bok ut, ”Kvinnor som hatar män” kommit, där temat är som titeln anger: kvinnor som slår tillbaka mot farliga män. Titeln känns onekligen som en avslutning på serien, och intresset från omvärlden har också falnat betydligt sedan Stieg Larssons tid.

Vad hade han själv åstadkommit om han hade fått vara i livet? Jag tänker på det när jag läser hans efterträdares böcker och ohjälpligt saknar den ton som fångade mig från början. Stieg Larsson såg möjligheterna att förändra världen och gjorde det också, både genom sitt författarskap och sin journalistiska gärning. Det finns en okuvlig optimism och energi i hans böcker som saknas i uppföljarna, och i Smirnoffs ”Kvinnor som hatar män” är världen nattsvart. 

Stieg Larsson kanske hade blivit mer uppgiven han också, vad vet man. I ”Män som hatar kvinnor” beskrev han ett gammalt samförstånds-Sverige där framtiden låg i fredlig samexistens, men redan i ”Flickan som lekte med elden” börjar globaliseringen göra världen mörkare. I ”Luftslottet som sprängdes” vidgas bilden ytterligare. 

Tiderna förändras, och det speglar David Lagercrantz och Karin Smirnoff. Men det är förstås Stieg Larsson jag fortsätter att läsa om, för det är där hoppet finns. Och en arg Lisbeth som aldrig tänker bli ett offer.

Läs mer:

Här är höstens bästa deckare

Vilken streamingtjänst är bäst?