Arvstvisten som skakade Sveriges mäktigaste bokfamilj

  • 21 sep 2023
  • 19 min

Lukas Bonniers dotter Anna Toss, 2013. // Foto: Urban Andersson/Aftonbladet

Arvstvisten som skakade Sveriges mäktigaste bokfamilj
Björn af Kleen

Lukas Bonniers dotter Anna Toss, 2013. // Foto: Urban Andersson/Aftonbladet

Lyssna på artikeln

”Arv fängslar mig. Arv är en materialisering av det mest förbjudna”, skriver Björn af Kleen. Författaren och journalisten skrev 2013 en bok om Sveriges mäktigaste bokfamilj och i samband med utgivningen tecknade han ett porträtt av familjen Bonnier i en text i Vi läser. En historia om arvstvister, bokpatriarker, kulturradikaler och oäkta barn.

Ur Vi läser #5 2013.


Slutscenen i Fanny och Alexander är själva sinnebilden av storborgerlig familjelycka i det förra sekelskiftets Sverige. Familjen Ekdahl, teaterägare i andra generationen, firar dubbeldop i hemmet i Uppsala. Kristallkronorna gnistrar i den ljusa våningen, den vita bordsduken är översållad av blomsterarrangemang, det skålas i champagne. Festföremålen är två små flickor i varsin utsmyckad vagga. Det ena barnet är oäkta. Helena Viktoria, som hon heter, är frukten av restaurangdirektör Gustav Adolf Ekdahls utomäktenskapliga förlustelse med den rödlätta barnflickan Maj.

En potentiell familjetragedi, alltså. Dock inte i Ingmar Bergmans storslagna fantasi. Såväl Maj som Gustav Adolfs äkta hustru Alma sitter med vid festbordet. Gustens högtidstal, hans berömda lovsång till det lilla livets lyckoämnen, kulminerar med att krögaren lyfter Helena Viktoria ur vaggan och kysser henne i pannan inför middagssällskapets rörda blickar.

Så manifesterar sig återigen den liberala toleransen i familjen Ekdahl. Dopet är ett uttryck för ”sann ekdahlsk känsla för festligheters firande” som Ingmar Bergman preciserar i manusets epilog. Den äktenskapliga troheten, inser man, är förhandlingsbar. Det är hushållet i stort som utgör familjen Ekdahl: herrskap och hushållerskor lever och förökar sig huller om buller.

Under våren har jag ofta tänkt på Fanny och Alexander. Det faller sig naturligt när man skriver om Bonnier, det litterära Sveriges egen furstefamilj och den helt dominerande ägaren på bok- och mediemarknaden. Förutom moderförlaget Albert Bonniers kontrollerar man förlag som Wahlström & Widstrand, Forum, Bonnier Carlsen, Max Ström. Men även marknadsledande butiker som Adlibris och Pocketshop och distributörer som Pocketgrossisten och delar av digitala Elib.

Flera av de grundläggande konflikter som Ingmar Bergman projicerar på huset Ekdahl återfinns i Bonniers släkthistoria: spänningen mellan det judiska och det ”svenska”, mellan det affärsmässiga och det konstnärliga, mellan det lärda och det lättsinniga, mellan släktkänslan som överordnad princip och troheten i dynastins enskilda familjer.

Slutscenen i Fanny och Alexander, ett exempel på det sistnämnda, har fängslat mig särskilt. Utgångspunkten för mina Bonnierstudier är en händelse snarlik den som regissören skönmålar i Fanny och Alexanders final: tillkomsten av ett utomäktenskapligt barn. Min huvudperson Lukas Bonnier, en karismatisk veckotidningsmagnat som levde mellan 1922 och 2006, delade flera av Gustav Adolf Ekdahls yviga personlighetsdrag. Inte minst var Lucke Bonnier lika ”förtjust i damer” som någonsin Gusten Ekdahl.

Lucke var yngst i den brödratrio som bokförläggare Tor Bonnier fick i äktenskapet med skådespelardottern Greta Lindberg. Lucke var den upproriske lillebrodern. Han var fräck och frejdig. Nedklädd och burdus. Hans roll i förläggarfamiljen påminde om Gustens. Som restaurangdirektör säkrar Gustav Adolf teaterns ekonomi genom att förse publiken med godsaker i foajén. Lucke garanterade medieimperiets likviditet under efterkrigstiden genom att förlägga lönsamma veckotidningar. Han köpte bland annat rättigheterna till Fantomen och lät publicera herrtidningen Fib/Aktuellt.

I Fanny och Alexander är Gustens restaurangverksamhet så framgångsrik att det inkomstbringande skrålet ibland stör framställningen på scen. Detsamma kan sägas om Lukas Bonnier publicistiska entreprenörsanda. Bokförläggarna Bonnier i hans fars generation oroade sig för att Lukas kommersialism på veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund skulle svärta ned det goda namnet Bonnier. Lucke, liksom Gusten, var den kulturbärande familjens sorglösa kapitalist. Ett oumbärligt, svart får. I september 1962 fick Lukas Bonnier ett utomäktenskapligt barn tillsammans med en av sina anställda. Kvinnan hette Margareta Toss och var chefredaktör för Kamratposten, en av Åhlén & Åkerlunds mest traditionstyngda titlar.

När jag började samla material till min bok om Bonniers hade Anna Toss – Lukas och Margaretas dotter – blivit medelålders. Hon skulle snart fylla femtio. Lucke hade dött fyra år tidigare. Lukas och Anna hade haft kontakt under större delen av pappans liv. Han hade varit en engagerad morfar. Men familjen Toss hölls hela tiden utanför den bonnierska familjegemenskapen. Anna hade aldrig placerats vid några honnörsbord, aldrig visats upp på några högtidsdagar. Anna hade vuxit upp tillsammans med sin mamma. En stridbar socialist som ofta legat i fejd med Lucke, publicistiskt såväl som privat. Anna hade aldrig bjudits till släktens traditionella julfirande på Nedre Manilla, representationspalatset på Kungliga Djurgården. Hon hade aldrig fått biljett till släktresorna till New York, Paris eller S:t Petersburg som familjen genomför tillsammans med sina anställda nyckelpersoner. Annas fyra barn hade aldrig deltagit i Gutkind, den ungdomsverksamhet som fostrar Bonnierättlingar till delägare.

Att Anna skulle förbli utanför delägarkretsen bekräftades strax efter Luckes död i februari 2006. Lukas Bonnier hade arbetat i Bonnierkoncernen i hela sitt liv. Han hade krönt sin karriär som vd med att blir styrelseordförande för hela förlagsimperiet. Som erkänd dotter hade Anna räknat med ett arv i form av bolagsandelar. Laglotten garanterar varje arvinge sin beskärda del av kvarlåtenskapen. Som Ingmar Bergman, biologisk far till den utomäktenskapligt födda Maria von Rosen, hade skrivit i ett tillägg till sitt eget testamente från oktober 1996: ”Maria von Rosen som är min och Ingrids dotter ska självfallet dela min kvarlåtenskap som de övriga åtta barnen. Det är alltså inte längre fråga om åtta barn utan nio barn.”

När Luckes testamente visades upp under ett sammanträde i Bonnierskrapan strax efter hans död hade det dock helt saknat uppgifter om aktier i Bonnier ab. Familjens advokat upplyste Anna om att bolagsandelarna redan var bortgivna. Annas arvslott bestod i en målning av Olle Olsson värderad till 300 000 kronor och en sjättedel av Lukas Bonniers privatkapital. Tillgångar som tills vidare skulle förvaltas av Luckes efterlevande maka Gun. Om något fanns kvar på hustruns dödsdag skulle tillgångarna skiftas på Anna och hennes inomäktenskapliga syskon.

Den feodala familjelyckan i Fanny och Alexander hade en svart bakgrundshistoria. Ingmar Bergman återkom till den, bland annat i den självbiografiska Laterna Magica. När Ingmar var barn tillbringade prästfamiljen sina sommarlov i Duvnäs i Dalarna. En av familjens barnflickor blev gravid med en dalkarl på bygden. Han nekade till faderskap. Eftersom en präst i den tidens Sverige svårligen kunde hålla sig med en husa gravid utanför äktenskapet fick Linnéa, som hon hette, sparken. Hon hittades snart i älven inkilad under en timmerstock med ett krossår i pannan. Händelsen återkommer i filmen Söndagsbarn. Här heter den självmördade tjänsteflickan Maj, samma namn som Bergman ger den privilegierade barnflickan i Fanny och Alexander. Är Fanny och Alexander en kontrafaktisk familjehistoria? Ett blödigt korrektiv till Linnéas öde?

Gradvis insåg Anna Toss att Lukas Bonnier skänkt bort hela sitt företagsinnehav, varenda del av familjesilvret. Hans fem inomäktenskapliga barn och barnbarn hade fått dela jämt på förmögenheten. Som oäkting hade Anna och hennes fyra barn exkluderats vid varje gåvotillfälle. Anna Toss bestämde sig för att stämma sina halvsyskon för utebliven laglott. Efter omfattande juridisk korrespondens hamnade tvisten i Stockholms tingsrätt. Jag var på plats under rättegången den 23 januari 2012, en gråkall måndagsförmiddag på Kungsholmen. Bonnierfamiljen företräddes av två advokater, en haltande helsingborgare och en mager stockholmare. De förklarade att Anna Toss må vara Lukas Bonniers avkomma. Någon äkta Bonnier är hon för den skull inte. Bonnierfamiljen, förklarade man, erkänner inte oäkta barn som bröstarvingar. Och endast bröstarvingar är garanterad laglott. Att utomäktenskapliga barn sedan första januari 1970 ska njuta samma juridiska rättigheter som barn födda inom äktenskap var inget som Bonnierfamiljen hade för avsikt att ta hänsyn till. Bonnier höll sig med en egen definition av familj.

Arv fängslar mig. Arv är en materialisering av det mest förbjudna. Den vedertagna uppfattningen i dagens samhälle är att barn själva ska ha möjlighet att välja sina liv. Att föräldrar ska stötta sina avkommor oavsett deras personlighet. Att barn ska få mogna till individer på sina egna villkor. Arvsskiften i dynastier utmanar denna grundläggande idé om individens frihet. I arvskiftet får vi syn på föräldrars hemliga känslor inför sina barn, deras överlagda planer för sina barn. I Bonnierfamiljen sker överföringen av ägarandelar redan när barnen är nyfödda. Redan då börjar formandet av barnen som ansvarsfulla delägare.

Genom riktade arvslotter kan föräldrar rangordna sina barn. Det är i alla fall så arvskiftet kommer att upplevas av den som blir exkluderad i en krets av privilegierade syskon. Det är sällan denna rangordning blir så isande konkret som i Bonnierfamiljens exkludering av Anna Toss. I Stockholms tingsrätt säger dynastins advokater att Anna Toss saknar det ”sociala och kulturella kapital” som äkta Bonnierbarn besitter och som sägs vara förutsättningen för ett ägande. Lukas Bonnier ska inte ens ha betraktat Anna som familj, hävdar advokaterna i tingsrätten. Anna växte upp med sin mamma. Hon var en ”utomstående”. Hon kunde helt enkelt inte förväntas ingå i och bli accepterad som en del av det sammanhang som vi har talat om, den familje- och företagskultur som fanns i familjen Bonnier, menar advokat Börje Samuelsson i Stockholms tingsrätt.

Jämte Wallenberg och Bernadotte är Bonnier Sveriges mest kända släkt. Hans Sjögren, professor i ekonomisk historia, definierar huset Bonnier som en ”mogen dynasti”. Det innebär att familjeföretaget har överlevt tre generationer och har tillräckligt med inflytande i samhället för att politiker ska vara lyhörda inför Bonniers uppfattningar i näringslivsfrågor. Professor Sjögren räknar Bonnier, Wallenberg och Johnson till den exklusiva kretsen. Familjen Bonnier styrs nu av sin sjätte generation. Den sjunde gör sig beredd att ta över.

Både Wallenberg och Bonnier borde egentligen uppfattas som anomalier i ett folkhem som strävat efter jämlikhet. Meritokrati och familjeföretagande är trots allt svårförenliga storheter. Hur patriarkerna i sjätte generation gör när man utser sina kronprinsar i sjunde är svårt att få insyn i. En väsentlig del av den svenska bok- och mediemarknaden styrs alltså utifrån principer som vi vanligtvis uppfattar som problematiska.

Att vi ändå accepterar ordningen måste bero på den historiska Saltsjöbadsanda som präglat Bonniers relation till det svenska kulturlivet. I familjens första generationer fanns en stark solidaritet med den kulturradikala traditionen. Imperiebyggaren Karl Otto Bonnier umgicks dagligdags med de progressiva konstnärerna kring Ellen Key i kotteriet Juntan. Även under Tor,
Karl Ottos äldste son, tjänade Nedre Manilla som samlingsplats för liberala kulturpersonligheter som Sigfrid Siwertz och Herbert Tingsten. Trots att släkten sedan länge var etablerad som gedigen ekonomisk överklass bestod deras umgänge med det bohemiska Sverige. När det blåste vänstervindar i koncernens liberala dagspress i slutet av sextiotalet var delar av familjen starkt oense med Olof Lagercrantz, men lät honom ändå sitta kvar som oppositionell chefredaktör för flaggskeppet Dagens Nyheter. På bokförlaget odlade efterkrigstidens ledargestalt Gerard Bonnier sina professionella och privata kontakter med tidens litterära avantgarde, skriftställare som ständigt utmanade familjen. Huset Bonnier var patriarkalt, dominant, djupt förmöget – men familjens inflytande utövades i samråd med murvlar och allehanda skönandar. Det var det outtalade villkoret för Bonniers maktställning.

Mot bakgrund av den historieskrivningen, och den realiteten, fann jag skeendet i Stockholms tingsrätt fascinerande. Här lät sjätte generationens Bonniermakthavare sina advokater ge en väsensskild bild av familjen. Deras syn på sig själva och status i samhället. Som dotter till en vänsterbohem förklarades Anna Toss helt enkelt ovärdig släktsammanhanget. Hon saknade de inomäktenskapliga barnens förutsättningar. Hon ingick inte i den ”judiska och liberala traditionen”. Familjens försvar mot Toss ekonomiska anspråk målade upp en ny bild av Bonniersläkten som ett förborgat socialt sammanhang. Som inplanterad utböling skulle Anna utgöra ett potentiellt hot mot ägargemenskapen. Anna, sade advokaterna, ”ingick inte i hans [pappans] nära familjekrets. Hon hade inte tillgång till Bonniers sociala nätverk”.

Plötsligt tycktes klanen stå i konflikt med den kulturvärld som Anna Toss representerade. Jag ville ta reda på hur det skiftet egentligen hade gått till i praktiken.

Jag fann att advokaternas retorik hade djupa rötter i svensk rättshistoria. Deras röster var ett eko från det kristna Sverige som Ingmar Bergman växte upp i men som han kastade om i Fanny och Alexanders karnevaliska slutscen. Under tidigt 1900-tal saknade utomäktenskapliga barn arvsrätt efter fadern. Synsättet bottnade i en protestantisk föreställning om arvsynd. Enligt kyrkan hade makarna ömsesidig trohetsplikt. Resultatet av den otillbörliga förbindelsen – bastarden – straffades med utebliven arvsrätt. Trots att Sverige gradvis blev mer sekulärt bestod arvslösheten för utomäktenskapliga barn på fädernet även under efterkrigstiden. Lagstiftarna ansåg att pappor inte skulle behöva dela sin kvarlåtenskap med oäkta barn som ofta växte upp utanför hushållet. Saknade man inflytande över sitt barns sociala och kulturella miljö skulle man inte heller behöva kompensera dem ekonomiskt. Först 1969 ansåg lagstiftarna i Sverige att samhället inte skulle bidra till en rangordning av barn i en bättre och en sämre klass. Då övertrumfade jämlikhetsparoller familjeteoretiska föreställningar.

Men familjen Bonnier, visade det sig i tingsrätten, verkade inte ha accepterat lagändringen. Deras femtioåriga bolagsavtal var formulerat utifrån en förmodern syn på familjen. I Stockholms tingsrätt var det som att dynastin plötsligt blottade den fientliga baksidan av familjekänslan, den unika släktsamhörighet som Bonnierföreträdare själva brukar ange som förklaring till den 200-åriga kontinuiteten.

Efter Lukas Bonniers död i februari 2006 hade Anna Toss fått höra om en bok, Gerhard Bonniers ättlingar. Den samlar hela familjen, fyrahundra arvingar spridda över världen. Anna frågade sin kusin Carl-Johan Bonnier, koncernens styrelseordförande, om verket och han erbjöd sig att buda över denna bonnierska motsvarighet till Adelskalendern. När Anna slog upp Lukas Bonnier fanns hon dock själv inte med. De utomäktenskapliga barn som fötts under 1900-talet hade konsekvent utelämnats. De var filius nullius– äger inget släktskap med Bonniers. Därmed sällar sig Bonniers till den diskriminering som den svenska adeln fortfarande upprätthåller, där barn födda utom äktenskap inte får föra vidare blodsarvet. Först om föräldrarna gifter sig införs de oäkta i Adelskalendern.

I såväl Stockholms tingsrätt som hovrätt vann Bonniers över Anna Toss. I Sverige har man rätt att exkludera ett barn ur en krets av arvingar. Man har rätt ge bort hela sin förmögenhet, om man haft ”under livstiden riktade intressen” av att göra så. Lucke gav bort, hävdar domstolen, för att inlemma sina äkta barn i förlagsverksamheten, för att se dem avancera i medieimperiet.

Det återstår att se om Högsta domstolen kommer att ta upp hennes fall.

Anna Toss har förresten en nästan jämnårig halvbror som heter Jonas Bonnier. Fram till årsskiftet är han vd på Bonnier AB (högre än så kan man inte stiga i familjeföretaget). Men sedan avgår han och flyttar han till New York för att ta upp det egna författarskapet. I sin senaste roman, Eva Lauri & Jag från 2005, skriver han om en utomäktenskaplig dotter på jakt efter sin far, en fransk skådespelarpatriark med fri syn på äktenskapet. Namnet på dottern i boken är Anna. Det återstår att se om det blir någon uppföljare.

Fler utvalda artiklar