Åsa Beckman: Jag var medberoende

  • 25 mar 2024
  • 6 min

// Foto: Kajsa Göransson

Åsa Beckman: Jag var medberoende
Stina Jofs

// Foto: Kajsa Göransson

Lyssna på artikeln

När DN-chefen Åsa Beckman läste sina dagböcker från tonåren upptäckte hon ett mönster. De handlade väldigt lite om henne själv utan liknade mer loggböcker över hur hennes pappas mådde. Nu har hon samlat sina tankar om att växa upp i skuggan av en känd författare i boken Kulturbarn.

Föreställ dig en flicka i nioårsåldern. Hennes pappa är en uppburen författare och framstående intellektuell, han pendlar mellan känslor av grandiositet och självhat. Flickan ser som en av sina främsta uppgifter i livet – ibland den enda – att stötta honom. Kommer hon hem från skolan och pappan ligger i soffan, uppenbarligen nedslagen efter en dålig arbetsdag, räknar hon upp recensioner som varit bra, citerar till och med rader ur de bästa. 

Hans arbetsrum utgjorde centrum i vår familj. Det som pågick där inne påverkade oss alla dagligen; min mamma, min syster och min bror. Ibland kom han ut därifrån med mjukt ansikte, men lika ofta, eller egentligen oftare, med ett spänt och sammanbitet. Jag lärde mig från att jag var mycket liten att läsa av det ansiktet och den kroppens rörelser. Jag kunde se om han var tillfreds med det han för tillfället skrev bara genom hur han öppnade ett köksskåp.

– Jag lärde mig tidigt att ”prata upp” pappa så att han orkade skriva igen. 

Flickan heter Åsa Beckman, numera biträdande kulturchef på Dagens Nyheter. Hon har skrivit en bok om hur det är att vara kulturbarnFotnot: ”Kulturbarn – att växa upp i skuggan av en författare” ges ut 20 mars på Norstedts., om att leva i skuggan av en förälder. Förutom egna minnen från barndomen finns berättelser om andra författare vars barn – ja, hela familjer – dras in i den mänskliga centrifug som en skrivande förälder kan utgöra. Vi får kliva över tröskeln till Thomas Mann, Olof Lagercrantz, Jan Myrdal, Maja Eklöf, Kerstin Thorvall för att bara nämna några.  

– När författarbarnens skildringar kom någon gång på 00-talet kände jag direkt igen mig. 

Allt blir konst, även familjen

Åsa Beckman beskriver sig som medberoende.

– Det blev så uppenbart när jag läste mina dagböcker från tonåren. De var snarare loggböcker över min pappa! Om han var deprimerad, hur de senaste recensionerna varit, om han hade fått en ny pjäs eller diktsamling antagen… Som tonåring borde jag ha haft annat att skriva om.

I boken har du valt att skildra enbart familjer med en författande förälder. Är det annorlunda att växa upp med en konstnär, musiker?

Jag vet inte, men det har något med den ställning författare har haft i samhället, den var oftast starkare än bildkonstnärens, filmarens. Författare har haft tydliga åsikter, politiker har givit dem en speciell ställning. Språk i sig har också haft en överhöghet. Orden har burit samhället och de är författarens arbetsmaterial.

Fanns något hinder för att skriva boken?

– Eftersom jag varit så van att skydda honom hade jag aldrig kunnat skriva det här medan han levde. Det hade helt enkelt inte gått att berätta om pappas alkoholism och otrohet. Visst har jag under skrivprocessen ibland tyckt synd om honom men han dog 1995, snacka om medberoende! 

Allt var förstås inte en plåga. Åsa Beckman beskriver en mycket älskvärd pappa, omhändertagande och kärleksfull. Framför allt när arbetet gick bra.

// Foto: Kajsa Göransson

– Han var så styrd av de stora visionerna och det otroliga självhatet, som blossade upp då och då. För honom var skapandet så betydelsefullt, även förälskelser och svek blev konst.

Det låter… egoistiskt?

– Konstnärer har ett kannibalistiskt sätt att leva, de äter så att säga sitt material. Det som blir så asymmetriskt i sådana förhållanden är att allt blir konst, även familjen. Känslan att ha blivit använd, att inte ha fått göra sig hörd vittnar många kulturbarn om. 

Men trodde han på dig när du som nioåring plötsligt citerade recensioner?

Åsa Beckman tänker länge:

– Jo. För att han behövde höra det. Och det var inte bara så att jag trodde att jag kunde få honom på gott humör, jag visste det. Jag var… utvald.

Men förstod han inte vad han gjorde med dig och dina syskon?

Jag tror att han såg hur jag rörde mig som en vallhund runt familjen. Han såg nog, men behövde också höra mitt beröm. Jag var tidigt hans första läsare.

Hur har dina syskon reagerat? 

– Eva och Jonas känner igen sig i allt, men säger att de nu ännu mer förstår hur otroligt uppskruvat det var för mig. Jag var första barnet, förmodligen har det med saken att göra. Ansvaret blev mitt, jag var den enda som kunde rädda pappa.

Åsa Beckman tystnar för att sedan skrattande säga:

– Jag tror fortfarande att jag stod honom närmast. Inte så att han älskade mig mest, även om jag hade velat kunna säga det, utan för att jag led mer när han drack, var gladare när han mådde bra. Gummibandet mellan pappa och mig var starkare. Inte starkare som i styrka utan starkare i form av medberoende.


Läs mer:

Läs ett utdrag ur Åsa Beckmans Kulturbarn

Fler utvalda artiklar