Åsa Larsson tar avsked av Rebecka Martinsson

  • 4 okt 2021
  • 5 min

// Foto: Fredrik Sandberg

Åsa Larsson tar avsked av Rebecka Martinsson
Josefin Olevik

// Foto: Fredrik Sandberg

Lyssna på artikeln

Det är dags för Åsa Larsson att ta farväl av sin antihjälte Rebecka Martinsson. Varje avsked innebär nya möjligheter, och kanske ses de igen vid älven.

Hon sitter i bilen på väg mot Mariefred och ett avsked. Hon ska träffa sin pojkvän och sina barn och dricka champagne och säga hej då till huset hon bott i de senaste tio åren. Men det är inte höstens mest uppslitande farväl, det är det från Kiruna-gänget: antihjälten Rebecka Martinsson som är åklagare, poliserna Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stål-nacke. De som spelar en sista akt i den sjätte boken i Åsa Larssons framgångsrika deckarserie.

Hur känns det?

– Jag önskar att jag kunde säga att det var en frihetens timme, men det är också vemodigt. En slags sorg kanske. Rebecka Martinsson har ju varit extremt betydelsefull i mitt liv.

På vilket sätt?

– Jag var skattejurist och på väg upp i karriären tills jag bytte ned mig till ett enklare jobb för att hinna skriva färdigt min roman. Först visste jag bara att den skulle handla om Kiruna och frikyrkomiljön, Rebecka Martinsson tog lite tid på sig. Men sedan kom hon, och därefter har hon öppnat dörren till så otroligt många bra saker. Möten med nya människor, ett liv som jag inte skulle ha levt utan henne.

Åsa Larsson hade bestämt sig redan från början. Blev hon inte utgiven skulle hon ändå skriva tre böcker i serien. Fick hon bokkontrakt skulle det bli sex. Nu har det gått över tjugo år och hon håller fast vid sin plan.

Just nu ser jag bara tomhet.

Åklagare Rebecka Martinsson är fortfarande ett relationsmässigt hopplöst fall, dålig på närhet och dålig på att ta hand om sig själv. Liksom på att visa andra omsorg. En före detta toppadvokat som aldrig gör det lätt för sig.

Hur har din och Martinssons relation utvecklats över åren?

– När jag började skriva lånade hon ­ganska många drag av mig och vi var jämnåriga. Jag visste inte så mycket om henne då, jag tänkte att hon får väl berätta så småningom. Och det har hon gjort. Nu är jag nog mer av en mamma eller en storasyster, som ibland tycker att hon ska skärpa sig.

Vad tänker du på när du hör ordet avsked?

– Att det innebär någon form av förlust, och att den måste man sörja. Annars hamnar sorgen i knät på kommande generationer. Men jag tänker också på livsmod, att våga lämna saker.

Du lämnar Mariefred nu, där du haft tillhörighet större delen av ditt vuxna liv …

– Jo, men det har jag haft siktet på i många år. Att när mitt sista barn flyttar hemifrån så passar jag på att frigöra mig och sälja huset. Nu ska jag bo hos min pojkvän på Söder i Stockholm och vara mer uppe i Norrbotten.

Så det här avskedet leder till något nytt?

– Ja, verkligen. Jag ska sätta upp en gammal timring vid Torne älv. Det är min hemmaälv, och min mammas och min pappas. De växte både upp där i närheten. Det är också Rebecka Martinssons hemmaälv. Hon flyttade dit för länge sedan, att skriva om henne var nog ett sätt för mig att vara där. Och nu kommer jag efter.

Så vad tror du det öppnar för dörrar när du avslutar din deckarserie?

– Just nu ser jag bara tomhet, som jag hoppas inte blir till en avgrund under vintern. Jag vill tillåta mig att tänka att jag inte alltid måste skriva.

Ska du bli skattejurist igen då?

– Aldrig i livet! Nej, nej. Jag ska omfamna tomheten, sa jag till en kompis. Vilken muntergök du är, sa hon. Men jag tror det blir nyttigt.

Fler utvalda artiklar