Sommaren 2018. Snart är det premiär för Unga Astrid, en film om en mycket omtumlande tid i författaren Astrid Lindgrens ungdom. År och erfarenheter som hon inte delade med någon. Som enda tidning får Vi möta dottern Karin Nyman och höra hennes tankar kring den film hennes mamma hade gjort allt för att slippa.

Winston Churchill, Ted Gärdestad, Björn Borg, Monica Zetterlund, Selma Lagerlöf och drottning Elizabeth II har alla en sak gemensamt. Det har gjorts filmer om dem; manusförfattare, producenter och regissörer har valt att mer eller mindre fritt tolka dessa välkända människors liv.

Ibland så fritt att närstående och experter gått i taket.

Karin Nyman, dotter till författaren Astrid Lindgren, är väl inte typen som går just i några tak alls, men på ett principiellt plan är hon nu frustrerad.

Jag skrev i första utkastet att Karin Nyman var ”redigt upprörd”, men det var att sätta fokus på fel person, menade hon efter en genomläsning. Frustrerad får det bli.

– Det här handlar inte om mig och mina känslor utan om viktiga principer. Hade mamma varit i livet hade hon aldrig uppmuntrat tillkomsten av denna film. Är det något jag vet, så är det just det.

Karin Nyman talar om Unga Astrid som premiärvisades på Berlins filmfestival i vintras och som snart når svenska biodukar. Berättelsen, i regi av Pernille Fischer Christensen och med Alba August i rollen som en tonårig Astrid, säger sig beskriva några omtumlande och avgörande år i författarens ungdom. Omtumlande är en underdrift av det mer uppenbara slaget.

Omtumlande är en underdrift av det mer uppenbara slaget. Astrid Lindgren, född Ericsson, blev som 18-åring gravid med Reinhold Blomberg, en 30 år äldre, redan gift man och tillika Astrids chef på Vimmerby Tidning.

En skandal var det.

Tanken var att Astrid Lindgren skulle föda på ett så kallat mödrahem, men eftersom Blomberg låg i skilsmässa och det absolut inte fick komma ut något om det väntade barnet under det som kallades hemskillnadsåret, tvingades Astrid föda i Köpenhamn där hon inte behövde uppge faderns namn.

– Den oönskade graviditeten var förstås en enorm sak i mammas liv, säger Karin Nyman. Därvidlag har filmarna rätt i att den var avgörande, men precis hur avgörande tillvaron kändes för Astrid innan hon födde Lasse vet ingen människa! Tiden i Vimmerby med skvallret, blickarna, föraktet och frågorna fick nog mamma att in i märgen förstå vad uppmärksamhet kostar. Hon flydde från Vimmerby och ville sedan aldrig mer bli föremål för den sortens intresse för hennes privatliv. Att det då ska ”skapas fritt” kring just den här tiden i Astrids liv, känns absurt. Mamma berättade inte för någon, inte ens för oss i familjen, hur hennes förhållande med Reinhold Blomberg hade varit. Då begriper ju var och en att det ska till mycket konstnärlig frihet för att över huvud taget kunna bli någon berättelse om unga Astrid. Den här filmen hade aldrig kunnat göras medan mamma levde.

Ponera att hon ändå hade fått frågan. Hur skulle hon reagerat, tror du?

– Hon hade känt en enorm ovilja. Vad hon skulle ha gjort med den oviljan kan jag inte svara på.

Vi sitter hemma i paret Nymans enplanshus inte långt från Lidingö centrum. De är öbor sedan länge, men trapporna i det lilla radhuset några hundra meter bort har de fått lämna på grund av ålder och sjukdom. Huvudfrågan för denna intervju lyder: Vem har rätt att tolka någon annan människas liv?

– För oss i familjen blir det lite som om filmarna säger: ’Jaså, du trodde att du skulle kunna hålla den där biten privatliv för dig själv? Nä, nu ska strålkastarljuset på!’.

Att Karin Nyman låter som mamma Astrid har hon hört många gånger, skratt och knivskarp analys i samma andetag och över allt det principiellt förbaskade finns en vänlig oro för att såra oskyldiga.

– Skådespelarna tror jag är väldigt välvalda, det är roligt och skönt. Ingen skugga ska falla på de medverkande. Jag är glad att det inte varit något hafs därvidlag, men jag är emot tanken på att någon tror sig veta hur mamma kände och tänkte innan min bror Lasse föddes. Jämför med filmerna om exempelvis Borg och Churchill som berättar vad dessa män åstadkom i livet … medan en biopic om Astrid handlar om hennes privatliv – och då några år av hennes mest intima privatliv – tjugo år innan hon skriver den bok som gör henne berömd. Är det inte rätt tvivelaktigt? Som om det vore det enda intressanta med henne.

Har det något att göra med att hon var kvinna? En sagoberättare, ödmjuk och rolig?

– Hur menar du?

Jo, tror du att man skulle ha gjort en biografisk film om Ingmar Bergman utan autentiskt bakgrundsmaterial, om en händelse i hans ungdom som var mycket skamfylld och hemlig, som han konsekvent vägrat att tala om?

– Nej. Där tror jag att det skulle finnas mer respekt kring personen, lusten att ”fritt tolka” skulle nog vara rätt begränsad. Tänk på allt Astrid gjorde förutom att föda barn!

Hemkvarter Vasaparken i Stockholm, april 1931. Astrid har nyligen hämtat hem Lasse till sitt hyresrum på S:t Eriksplan 5 (mitt på vänstra längan i bakgrunden)

De är många nu, biopicsen. Filmgenren kallas så i brist på ett svenskt namn, förkortningen står för biographical picture, i själva idén ligger att skapa en spännande historia kring en verklig – och nästan alltid känd – person.

Det är ett omtyckt, men också ofta omdiskuterat filmberättande.

En del menar att bildmakarna tar sig alltför stora friheter. Händelseförlopp dras ihop och förenklas, tolkningar presenteras som sanningar och, vare sig man vill eller inte, tenderar filmen eller tv-serien att stanna kvar i minnet som den officiella versionen av en människas liv.

Andra hävdar motsatsen.

En film kan vara känslomässigt ”sann” utan att slaviskt följa verkliga händelser. Den konstnärliga friheten kan inte – och bör inte – begränsas. En sanning för en person, behöver inte vara sann för någon annan. Två skolor kring den biografiska filmen – och bråken har inte uteblivit:

Ted Gärdestads dotter Sara Zacharias angrep regissören Hannes Holm i Dagens Nyheter inför premiären på filmen Ted – För kärlekens skull 2018:

”Alla år av löpsedlar och rykten om pappas psykiska ohälsa gick oerhört hårt åt honom. Att få hela sitt privatliv exponerat är något som skulle kunna få även mycket stabila personer ur balans. Det upphörde inte ens när pappa dog. /—/Med nya filmen har han dessutom gjorts till en filmfigur som befinner sig ännu längre bort från sanningen. Det här gör oss väldigt ont eftersom vi vet hur ont det hade gjort honom.”

I filmen Monica Z från 2013 framställs Monica Zetterlunds pappa på ett sätt som upprörde, och efter premiären på Borg från 2017 slår självaste Björn Borg bakut; scenen där tränaren Lennart Bergelin smäller till honom är rent påhitt. Nog kunde de kasta racketar i vredesmod, men att Björn Borgs mentor skulle ha misshandlat honom fanns inte på kartan, menade Björn Borg.

När SVT julen 2008 sände serienSelma, om författaren Selma Lagerlöf, tog det hus i helsicke. I dramat påstods dels att Selma Lagerlöf gått till en prostituerad, dels att hon under hot tvingats hålla ett nobelpristal där hon hyllade sin alkoholiserade far.

”Lögner!” skrek experter och representanter för det lagerlöfska släktträdet. ”Det är drama, inte dokumentär”, försvarade sig manusförfattare och regissör. Och precis så brukar ordkrigen mellan anförvanter och filmbolag låta. Ord som ”inspirerad av verkligheten”, en ”dramatisk tolkning av sanningen” används nästan alltid när regissörer ska förklara sina dramaturgiska val.

Karin Nyman ger de mest hårresande exempel på film- och teaterprojekt som alla hävdat att de skulle kunna ge en sann bild av författaren. Redan innan Astrid Lindgren hade begravts kom de första propåerna.

– Astrid påstod att hon var den mest fotograferade kvinnan i Sverige. Hon ställde alltid upp villigt för journalister, och svarade gärna på frågor om det hon skrivit. Men privatlivet slingrade hon sig förbi utan att bli otrevlig. Jag kommer ibland att tänka på något som Sara Lidman sade i radio för 30 år sedan. Hon berättade om sin pappa, som reagerat över alla kändisars utgjutelser i media och hade sagt till sin dotter: ”Men har de inte upplevt något som är värt att förtiga?” Jag tror att mamma väldigt tidigt bestämde sig för att förtiga vissa upplevelser.

Producenterna har sagt att filmen är en hyllning, en vacker berättelse om händelser som var avgörande för att Astrid Lindgren senare skulle bli en av Sveriges mest hyllade författare.

– Jag läste det och tänkte att hon själv nog skulle undra mycket över att just hennes svåra belägenhet att vara ogift och gravid den gången skulle vara det som eftervärlden vill minnas och hylla henne för. Och det undrar sannerligen jag också. Filmproducenten har lovat att det ska bli en vacker film, det tror jag visst, men jag vet inte om verkligheten den skildrar var så riktigt vacker.

Varför talade hon aldrig om Reinhold Blomberg?

– Hon ville nog inte besvära oss, och särskilt inte Lasse, med hennes mindre smickrande åsikter om Reinhold. Hon ville ju absolut inte gifta sig med honom. När Reinhold kom ut till Näs för att fråga Astrids pappa om han fick fria till Astrid svarade Samuel August: ”Det räcker med en olycka.”.

Är det något särskilt som skrämmer dig med filmen som kommer?

– Jag går inte omkring och skakar av rädsla, om du tror det. Och förresten, mina privata känslor är ovidkommande. Det är principen som är viktig. Hade Astrid velat visa denna del av sitt liv hade hon haft alla möjligheter att göra det i skrift eller tal, i filmer eller pjäser, men hon valde att bevara just den här perioden för sig själv. Det respekterades så länge hon levde. Den film som kommer är säkert inte dålig alls, men kan bli en förskönad och romantiserad bild av något som inte har så mycket med den icke romantiska verkligheten att göra.


Tre frågor till regissören Pernille Fischer Christensen

Vad är ditt mål med filmen?

– Astrid Lindgren är en av de viktigaste konstnärerna i mitt liv och den kärlek hon har fyllt och fyller mitt liv med har jag hela tiden haft som filmens riktmärke. Man ska kunna känna hennes, men också min kärlek. Astrid Lindgren var angelägen om att berätta om de djupaste ämnena: livet, döden, kärleken, men på ett så enkelt sätt att också ett barn kunde förstå. Den känslan har jag försökt förmedla i filmen.

Var det självklart att göra en film om Astrid Lindgren som ung, och särskilt en period i hennes liv som var problematisk och som hon höll för sig själv?

– Lyckligtvis har det hänt mycket för kvinnor under de knappt hundra år sedan historian i Unga Astrid utspelar sig. I dag blir inte kvinnor utestängda från samhället om de blir gravida utanför äktenskapet, de kan vara ensamstående mödrar, ta ställning för abort eller leva i ett partnerskap de själva väljer. Men den friheten har inte kommit av sig själv. Det är kvinnor som Astrid, deras livsval och konstnärskap, som har banat väg för de liv vi kvinnor kan leva i dag. Det är så viktigt att vi kommer ihåg de kvinnliga föregångarna, att vi förstår varifrån vi kommer för att förstå våra egna liv och vad vi måste värna om.

Vilka är de största utmaningarna när man gör en biopic?

– Manusförfattaren och jag har arbetat i många år med att läsa och göra research på Astrid Lindgrens unga år. Vi har bemödat oss om att hålla oss så nära fakta som möjligt, men Unga Astrid är en spelfilm och det finns naturligtvis mycket vi inte kan veta, som vad folk har sagt till varandra, delar som vi har behövt komprimera och karaktärer som inte har inkluderats av dramaturgiska skäl etc. I mitt arbete är det alltid en avvägning mellan vad jag anser är etiskt försvarbart eller inte. Jag upprepar ständigt för mig själv att jag måste vara ödmjuk och att mina beslut ska vara väl genomtänkta. Det är ett stort ansvar att ta en annan människa som gisslan i sin berättelse.