Återförenas för att hylla sin bortgångne vän

För 15 år sedan omkom världspianisten Esbjörn Svensson i en dykolycka. Nu återförenas de kvarvarande medlemmarna i Esbjörn Svensson Trio för en hyllningskväll.

Esbjörn Svensson Trio – E.S.T. – gläntade på dörren till det stora internationella genombrottet, långt bortom jazzen. I USA turnerade de tillsammans med den kanadensiska countrysångerskan KD Lang. Musikvideon till Gagarin’s Point of View snurrade på MTV, och runt om i världen fyllde gruppen helt på egen hand konserthus efter konserthus.

Själva ville de inte begränsa sig till jazzgenren, utan såg det som att de var ett popband som ibland spelade jazz. ”När man hör ordet jazz ser man en rökig klubb på 50-talet framför sig”, som de sa i en intervju.
Ändå utropade New York Times E.S.T. till jazzens framtid. Till sist blev de också första europeiska band att pryda omslaget på den lika konservativa som ansedda amerikanska jazzbibeln Downbeat.

För 15 år sedan, 2008, var allt upplagt för trion med en 120 spelningar lång världsturné.

– Det var som att det äntligen var lite payback time, säger trummisen Magnus Öström när han möter upp med basisten Dan Berglund i foajén till Atlantis, studion där E.S.T. spelat in majoriteten av sina skivor och som ser ut som om den stått orörd sedan Abba spelade in Waterloo i lokalerna.

Det som Öström menar med payback time är att trion under lång tid, album för album – och framförallt spelning för spelning – lockat en allt större publik. Men det hade kostat på. Så väl för familjerna hemma som mentalt. Och inte minst ekonomiskt, då mycket av de intjänade pengarna återinvesterades i bandets verksamhet.

– Vi hade ju redan från start inställningen att det enda sättet att få folk att höra talas om oss var att komma ut och uppträda bortom jazzklubbarna, säger Öström. Jag minns att vi under en vecka hade nästan som en turné bara på Kungsgatan i Stockholm där vi spelade på nya ställen längs med gatan varje kväll.

– Vi spelade verkligen extremt mycket, och det var alltifrån församlingshem till invigningen av Spy Bar, inflikar Berglund.

– Men nästan hela tiden hade vi småbarn där hemma – och när vi med tiden fick allt fler och allt större spelningar i Europa och världen så försökte vi organisera upp det så att det skulle bli så bra som möjligt, säger Öström.

– Vi vred och vände på om vi skulle ha långa turnéer och vara hemma längre emellan, eller om vi skulle göra kortare turnéer och vara hemma kortare emellan. Men ingenting av det var ju riktigt bra.

Nu väntade ett år av större spelningar – och om inte guld och gröna skogar, så i alla fall en ekonomisk trygghet att falla tillbaka på som medlemmarna aldrig haft.

Men trion hann bara repa inför turnén innan allt fick ställas in. Esbjörn Svensson omkom i en dykolycka utanför Ingarö i Stockholms skärgård.

Öström och Berglund berättar att Esbjörn Svensson vintern innan hade tagit tropiskt dykcertifikat under en semester på en söderhavsö. Nu skulle han för första gången dyka med torrdräkt under svenska förhållanden. Men något gick snett.

– Det var en fullständig chock, säger Magnus Öström som hade vuxit upp i huset mittemot Esbjörn i brukssamhället Skultuna utanför Västerås.

– Jag slutade helt att spela i ett halvår. Först då kunde jag sätta mig och plinka lite på pianot igen. Men … det var som att mattan fullständigt rycktes undan, jag visste inte längre hur jag skulle leva mitt liv.

– Ja, det var ju katastrof, säger Berglund.

– Vi hade våra familjer kvar men allt annat slogs undan, fortsätter Öström. Esbjörn, gruppen och allt arbete vi lagt ner – och ekonomin. Allt var borta.

Det blir tyst, innan Öström fortsätter.

– Jag tror det var tur att vi hade våra kontrakt på soloalbum. Men även om jag fortsatt med musiken så tog det nog tio år för mig att gå vidare och nå en fas där Esbjörns död inte längre präglade allt jag tog mig för.

Under trions framväxt medger Öström och Berglund att de sällan hade tid att reflektera. Oavsett om de spelade på en mindre jazzklubb i mellersta USA eller i en gigantisk konsertsal i Moskva, menar de att det ofta var sig likt. Hur stor scenen än var så stod de likväl uppställda tajt, nära, intill varandra.

Men vad var kärnan – eller hemligheten om man så vill – till trions popularitet?

När Esbjörns änka Eva Svensson fått frågan har hon pekat på så väl gruppens snudd på telepatiska samspelthet som sin framlidna makes idoga övande vid pianot, timme efter timme, dag efter dag.

Bandmedlemmarna instämmer men tillför att Esbjörn inte bara var driven när det kom till komponerandet. Han var så fast beslutsam att gruppens musik skulle nå ut att han tidigt i karriären ägnade en inplanerad timme om dagen åt att ringa till spelställen där han bokade in trion.

– När han bestämde sig för något så var det så. En timme varje dag. Han uttryckte också tidigt att vi inte skulle begränsa oss till jazzklubbarna, utan i stället söka oss till platser där folk som annars kanske sa att de gillade ”allt utom jazz och opera” skulle kunna upptäcka oss, festivaler som Hultsfred och Lollipop. Det var ett väldigt medvetet val vi gjorde.

Vidare tror Öström också att det finns något som helt enkelt tilltalade i de genreöverskridande kompositionerna. Den som lyssnat på Esbjörn Svenssons Sommarprogram från 2003 vet att han, till skillnad från många svenska jazzmusiker vid tiden, här spelade allt från klassisk musik till Radiohead och Aphex Twins elektroniska experiment.

– Och så pratade han ofta om hur mycket han gillade produktionen i Mariah Careys R’n’B-låtar, fyller Berglund i varpå Öström fortsätter:

– Det är nog därför som jag via min dotter och via brorsbarn förstått att bandets musik fortfarande är populär bland ungdomar på musikgymnasierna Rytmus och Södra Latin. Kanske för att den är lika lättillgänglig som den är utmanande?

Fotnot: E.S.T. 30 år – en hylling till Esbjörn inleder Stockholm Jazz Festival och framförs den 13 oktober i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Med på scenen vid sidan om Magnus Öström och Dan Berglund finns vännerna Ulf Wakenius, Magnus Lindgren, Verneri Pohjola och Joel Lyssarides.