Att danka av med värdighet

Att vara avdankad är knappast något att stå efter, men i rockbranschen finns en öppen famn för alla som dankat av. Artister som hade en halv hit på 80-talet och inte ens när det begav sig antydde någon större talang, dyker upp i konsertprojekt av typen Så minns vi 80-talet, eller något annat decennium. De kör sin gamla låt, fast i sämre version, och trots att de inte skrivit något nytt på 35 år och knappt kan varken sjunga eller spela, blir de ändå förbehållslöst hyllade. Av publiken alltså. Ju lägre verkshöjd, desto snällare människor.

Rockkritiker däremot, har svårt för sådant. De pratar ofta om att ”åldras med värdighet”, vad nu det ska betyda. När Abba oväntat gjorde comeback med nyinspelad musik hösten 2021, var det annat ljud i skällan från media än sist det begav sig. På 70-talet blev ju gruppen konsekvent sågade, men inför de nya låtarna, som ljuvligt nog låter exakt som de gamla, var hyllningarna samstämda. Det är intressant. De uppfyller i ålder och musikstil alla kriterier för avdankelse, men i kraft av enorm framgång och ett unikt långt uppehåll infinner sig en slags värdighet.