Att skildra ett pågående nationellt trauma

”Skjuten i huvudet. Det behöver inte betyda något. Den kanske bara har snuddat. Det är säkert ingen fara …”, säger min rollkaraktär Maritha.

Jag spelar en mamma som i verkligheten förlorat sin 19-årige son. Vi repeterar just nu pjäsen Mammorna som bygger på Alexandra Pascalidous intervjubok med mammor som förlorat sina barn i skjutningar.

Varje dag åker jag med tunnelbanan till repetitionerna, från min bostadsrätt i innerstan till Riksteatern i Hallunda, och efter vägen passerar jag tredje gården i Vårberg där jag bott i trevåningshusen som ser ut precis som då, bara att de nu bytt färg. Det är som att pjäsen tvingar mig att formulera vem jag är på nytt. Jag har gjort min klassresa, men det bränns när jag tänker på hur mycket svårare det är för unga människor i dag. När jag växte upp fanns samhället där, när mina föräldrar inte hanterade mig. Välfärden, tryggheten på arbetsmarknaden och hyreslägenheter i innerstan existerade i en helt annan omfattning.

Rasism, sämre skolor, färre vuxna.

Jag passerar tunnelbanechauffören, spärrvakten, killen jag köper min latte av, mannen som städar stationen, kvinnorna som är på väg till hemtjänsten, äldrevården, sjukhuset, och ingen av dem är vita svenskar. De sliter dag, natt, heltid, extra med osäkra villkor. De bär stora delar av samhället med alldeles för låga löner.

”Han blev bara 19 år. Han fick en kistbegravning, för jag ville inte bränna mitt barn …”, läser jag ur mitt manus och inser att pojkarna som mördar varandra nu är den nya svenska arbetarklassens barn, födda i Sverige. Att deras mamma eller pappa kommer från ett annat land är inte orsaken. Det finns ingen kultur i världen som vill uppfostra sina barn till kriminella. Problemet är väl snarare att många av pojkarna utsätts för rasism, sämre skolor, färre vuxna, mer utsatthet för våld, droger, segregation och föräldrar med en extremt stor inkomstskillnad i jämförelse med områden där vita svenskar bor.

Att repetera en roll om ett nationellt trauma som pågår här och nu, ger en annan dimension till vad teater är. Hur jag som skådespelare klarar av att göra det känns som en ickefråga – den riktiga är: hur klarar mammorna av att fortsätta leva när deras barn inte längre finns? Det måste de, de lever mirakulöst nog vidare. De fortsätter gå upp på morgonen, arbeta, försörja sig – och en del kämpar även med att formulera samhällslösningar. Mina skådespelarvåndor ställs i skuggan av verkligheten, och mitt i mammornas avgrundsdjupa sorg är det som att hämta energi ur en vulkan som fortsätter fylla våra gator med glödhet lava och tvingar oss att agera.