Att skriva sin egen dödsruna

  • 5 nov 2022
  • 20 min

// Foto: Beatrice Lundborg/DN/TT

Att skriva sin egen dödsruna
Per Svensson

// Foto: Beatrice Lundborg/DN/TT

Lyssna på artikeln

Har du börjat jobba på ditt eftermäle än? Det finns allt fler möjligheter att detaljplanera sin död – och hur det ska pratas om dig efteråt. Per Svensson ser en röd tråd – från pyramiderna till dagens selfie-runor.

Det är den mest kända versen i Hávamál, den fornnordiska samlingen visdomsord: ”Fä dör / fränder dör / en dag dör också du. / Ett vet jag / som aldrig dör: / domen över den döde.”

Döden kan vi inte fly ifrån. Vi kan, om vi ska tro Hávamál, inte heller undfly vårt eftermäle. Doften dröjer sig kvar långt efter att vi själva lämnat rummet. Hårda bud. Inte underligt om vi greppar efter deodoranten medan vi fortfarande kan.

”Taking a few minutes to write an obituary for yourself can be a gratifying experience”, läser jag på den amerikanska sajten Cake som ger tips och råd om ”end-of-life-planning”. I en tid då många ser sig som sina egna livs projektledare är det kanske helt följdriktigt att också döden blir ett projekt som ska detaljplaneras.

Cakes råd riktar sig i första hand till personer vars runor sannolikt är tänkta för en begränsad krets; släkt, vänner, kollegor, grannar. Digitaliseringen har ju öppnat nya publiceringsmöjligheter vid sidan av tidningarnas ”minnesord”. Familjesidorna, i pappersversion och på nätet, har kompletterats med digitala ”minnessidor” och ”minnesrum”. Begravningsbyråerna, både de som ingår i Fonus-koncernen och de som är anslutna till Sveriges Begravningsbyråers Förbund, SBF, ger med sina digitala arkivtjänster oss möjlighet att uttrycka önskemål kring formerna för vår egen död. I ”Vita arkivet” respektive ”Livsarkivet” kan man ge regi-instruktioner för sin begravning. Det finns också utrymme för självbiografiska noteringar eller berättelser. Men även här är den tänkta framtida läsekretsen begränsad: familj, vänner, arbetskamrater.

Dödsrunorna i pressen vänder sig till en betydligt bredare publik, ”allmänheten”. Och liksom de ursprungliga runorna, de som höggs in i sten, har tidningarnas dödsrunor, åtminstone tidigare, prioriterat personer som på det ena eller andra sättet varit prominenta. Runstenarna restes över hjältar som plundrat i österled och fallit i Särkland. Dödsrunor har som regel skrivits om människor som antingen haft en framskjuten position i samhället eller har gjort något anmärkningsvärt. Efter döden har vi sällan varit lika.

Runorna har demokratiserats, men också i dag ska den avlidna ändå gärna ha varit ”särskild” i något avseende, en extra engagerad lärare, en outtröttlig bridgespelare. Det ska finnas en historia i varje läsvärd runa, en roman i miniatyr. Britterna är mästare i denna genre. Ta till exempel de dödsrunor som ligger sist i varje nummer av veckomagasinet The Economist. De oundvikliga prominenserna får visserligen sina spalter: drottning Elizabeth, Hilary Mantel, Michail Gorbatjov. Men veckans runa kan lika gärna vara ett porträtt av en för de flesta okänd person som bär på en fascinerande berättelse.

Förmodligen har människor i alla tider berättat för varandra om andra människor som levt märkliga liv eller gjort storartade saker. Dödsrunan är en eminent litterär genre. Det förvånar därför inte att långt innan begreppet ”autofiktion” blev varje kultursidas egendom kunde enstaka skrivkunniga personer ta chansen att rista sina egna runor.

Den 19 december 1957 hittades journalisten Lowell M. Limpus död i sin lägenhet vid Tudor City Place i New York. Limpus, som var en uppburen reporter på The New York Daily News, blev 60 år.

Det rådde ingen mystik kring hans död. Livet hade helt enkelt runnit ur honom. Men på nattduksbordet låg ett kuvert med ett artikelmanus. Det var Limpus dödsruna, skriven av honom själv. De första meningarna har blivit smått klassiska: ”This is the last of the 8 700 or more stories I’ve written to appear in The News. It must be the final one – because I died yesterday.”

Lowell Limpus förklarade att han skrivit sin egen runa eftersom han visste mer om ämnet än någon annan. Samma motivering använde Limpus svenska kollega, den ständiga reportern Staffan Heimerson, när han i en intervju i P4 Extra i september i år berättade att han skulle skriva sin dödsruna själv. Ingen annan kände honom tillräckligt bra för att göra jobbet.

Det finns fler exempel på gör-det-själv-runor. En av de mer uppmärksammade publicerades i den italienska tidningen Corriere della Sera i juli 2020. Artikeln inleddes med ett sakligt konstaterande i Limpus-stil: ”Jag, Ennio Morricone, är död.” Den legendariska filmkompositören förklarade sedan, något motsägelsefullt, att han tagit runan i egna händer eftersom han inte ville ha så mycket ståhej kring sin bortgång. ”Jag vill inte störa någon.”

Att en kändis skriver sin egen runa och låter ett stort medieföretag publicera den är trots allt så ovanligt att det i sig skapar extra uppmärksamhet. Att personer som inte är kända försöker få sina egna dödsrunor publicerade i pressen är förmodligen ännu ovanligare.

Aron Lahti på Svenska Dagbladets familjeredaktion svarar på en mejlfråga att han aldrig stött på ett minnesord som den avlidna själv skrivit. Maria Huldt, familjeredaktör på Dagens Nyheter, tror sig minnas att hon har fått in ett sådant minnesord till redaktionen under de sex år hon haft tjänsten. Det publicerades inte. Men några gånger har hon ”anat” att det kan ha varit den döda som skrivit en text, men sedan låtit anhöriga stå som författare. Det handlar ändå i så fall om enstaka undantag.

Runorna i pressen är liksom alla andra tidningsgenrer underkastade konventioner och förväntningar. De är griftetal i trycksvärta. (Och intressant nog var det på 1600- och 1700-talet inte ovanligt att griftetalen, eller ”likpredikningarna”, bevarades i tryck.) I kyrkan hålls talet vid kistan av prästen, kanske också av anhöriga och vänner. Vi förväntar oss inte att den döda ska lyfta på kistlocket för att berätta om sig själv. Men för den som vill vara delaktig i utformandet av det egna eftermälet finns det ju andra sätt att göra det på. Har alltid funnits.

Jag cyklar upp till närmsta grannby, som egentligen bara är ett mindre vägskäl en dryg kilometer från det före detta fiskeläge på skånska sydkusten där jag bor. Här lyser Lilla Isie kyrka kalkvit. Och här ska jag om inget oförutsett inträffar begravas när kontakten dragits ur.

Det är en underbar brittsommardag sent i oktober. Strålande sol. Men mörkret är ju obönhörligt på väg. Det är bara en dryg en vecka till Allhelgonahelgen. Det är då kyrkogården blir en vintergata av glimmande gravlyktor. Det är då ljusen tänds på den gemensamma minnesbanken.

De flesta av mina blivande grannar är lantbrukare. Men här finns också fiskare och annat sjöfolk liksom hantverkare av skilda slag samt ”en fanjunkare och svärdsman”. Titlar var viktiga förr (och är det kanske fortfarande, fast vi inte alltid vill låtsas om det.) Äldre gravstenar säger mycket om hur de döda själva, eller deras anhöriga, ville att de skulle bli ihågkomna. Hade man varit kyrkvärd eller nämndeman skulle det framgå. Det var en påminnelse till eftervärlden om att man varit en betrodd och aktad person i bygden.

Den dödas status och ställning speglades också i gravstenens storlek, utformning och placering. Närmast kyrkan hittar jag en kyrkoherde, en riksdagsman och en minister. ”Statsrådet Axel Pehrsson Bramstorp” var ledare för Bondeförbundet, mångårig jordbruksminister och en kort tid, sommaren 1936, statsminister. Här, i sina hemtrakter, har han fortfarande en hedersplats nära kyrkporten.

Rika personer har alltid strävat efter att kontrollera sitt eftermäle.

”Husägare” är en titel som förbryllar. Den återfinns på tre, fyra av gravstenarna. Antagligen handlade det om att betona att den avlidne visserligen inte ägde jord, men ändå inte var vilken slashas som helst utan en person med ägarintresse i lokalsamhället.

Vad kommer det att stå på gravstenarna när dagens yrkesverksamma generationer gått ur tiden? Chief Financial Officer? Community Engineer? Influencer? Bostadsrättsinnehavare? Knappast, väl? Jobb- och bostadskarriär är centrala i den bild en modern medelklassmänniska vill visa upp för omvärlden. Men i dag måste ett lyckat eftermäle rymma så mycket mer; allt det man gärna lägger ut på sitt Instagramkonto.

Hur många av oss kommer ens att vila under en gravsten? Lusten och möjligheterna att individualisera den egna döden kommer sannolikt att öka. Digitaliseringen erbjuder redan nu goda möjligheter till fortsatt självinscenering också efter döden. Kanske kommer vi att kunna skaffa oss ett slags virtuellt evigt liv som avatarer och likt Lejonkungens pappa fortsätta att ge våra efterkommande goda råd om hur de ska hantera ränteläget och de trassliga relationerna med sina bonussyskon.

Att lämna efter sig underlag till en minnestext för nätpublicering är bara en liten, men inte oväsentlig, del i bygget av ett tillfredsställande eftermäle. På Beyond the Dash, en amerikansk sajt om och med dödsrunor, listas ett antal anledningar till att människor skriver sina runor själva. Man kan vilja formulera en tröstande hälsning till sina anhöriga. Man kan använda skrivandet som en övning i självreflektion. Man vill förmedla och bevara insikter som man tycker sig ha vunnit under sitt liv. Man kan vilja föregripa och avväpna förtal eller attacker som man förväntar sig efter sin död. Man kan vilja ta kontroll över sitt eftermäle: ”När du skriver din egen berättelse kan du bestämma vad som ska finnas med i den och hur din livshistoria ska presenteras både för dem som kände dig och för dem som inte gjorde det.”

I texten på sajten talas det om ”selfie obituaries” och ”auto obituaries”, selfierunor och autorunor. Det är beteckningar som förankrar fenomenet i bredare samtida kulturella strömningar: fixeringen vid det egna jaget och det intryck det gör på omvärlden.

Ett särfall här är de självbiografiska texter som skrivs av människor som drabbats av svår sjukdom, oftast cancer. Dessa texter är inte sällan förvånansvärt ljusa, bejakar det liv den döende/döda ändå hann leva, uttrycker kärlek till närstående, kan till och med präglas av svart humor i Lowell Limpus-traditionen. Beyond the Dash ger ett exempel: En amerikansk kvinna som 2015 gick bort i bukspottkörtelcancer inledde runan hon efterlämnade med raden: ”Det pinar mig att tvingas medge det, men tydligen har jag gått bort.”

Cancer är på ett smärtsamt bokstavligt sätt en sjukdom som karaktäriseras av kontrollförlust. De egna cellerna löper amok. Att sätta sjukdomen på pränt kan, kanske, vara ett sätt att i någon mening också sätta den på plats. Att som död fortsätta bejaka livet kan, kanske, vara ett sätt att i någon mening återerövra lite av den kontroll man förlorat.

När Bailey Jean Matheson från Halifax i Kanada gått bort i cancer, 35 år gammal, publicerades den runa hon själv skrivit. Den blev viral på grund av sin trotsiga hyllning till livet: ”35 years may not seem long, but damn it was good!”

Och bara ett par dagar innan David Bowie, popgeniet som genom hela sin karriär briljerat i konsten att omskapa sig själv, avled i levercancer släppte han albumet Blackstar där han i låten Lazarus förblir levande i de dödas rike: ”Look up here, I’m in heaven”. En selfie-runa svår att matcha.

Kända, mäktiga och rika personer har alltid strävat efter att kontrollera sitt eftermäle. De har byggt pyramider och tempel. De har låtit resa segermonument och triumfatoriska statyer. De har hållit sig med hovpoeter och hovmålare. De har förskönat och förfalskat historien. De har mot slutet av sina liv donerat de inte alltid väldoftande pengar de tjänat till välgörenhet och kultur (de amerikanska ”rövarbaronerna”, män som J.P. Morgan och Henry Clay Frick är typexempel.) De har sett till att få ”auktoriserade” biografier eller renskrubbade memoarer publicerade. De har dödstädat sina arkiv och raderat ut olämpligheten från det förflutna.

Det var inte alltid dessa ansträngningar lyckades. Vi minns Henrik VIII inte som ståtlig renässansfurste utan som hustrumördare. Hávamál hade inte helt fel. Domen över död man har om inte evigt så i alla fall långt liv.

”Vanligt” folk har på gott och ont sällan haft möjlighet att skaffa sig ett bestående ”eftermäle”. De har myllats ner i jorden och försvunnit in i glömskan. I bästa fall har deras närmaste bevarat dem i familjeanekdoter eller familjealbum i ett par, tre generationer. Domen över mannen utan anmärkningsvärda egenskaper, också den berömmande och kärleksfulla domen, har alltid haft begränsad räckvidd i tid och rum.

En helt ordinär medel-Nilssons anspråk på att ha en självbiografi att dela med sig av gjordes i det tidiga 60-talet till föremål för vänligt gyckel i Povel Ramels ballad om brädgårdsarbetaren Karl Nilsson, han som ville sjunga en liten visa om sig själv. Nilsson låter oss ta del av en ändlös kavalkad av trivialiteter: ”Jag gick första klassen och andra och tredje / och sen gick jag fjärde och sen så gick jag hem / Fick jobb upp vid sågen och staplade bräder / och bräder och bräder och bräder om igen.”

Det var då. Om dagens Karl Nilsson staplar bräder ser han till att brädhögen läggs ut på Facebook, Instagram eller TikTok (valet av brädgård är beroende av hans ålder.) I dag gör var och en av oss anspråk på att vara om inte unik så i alla fall personlig, med rätt – eller skyldighet – att göra omvärlden uppmärksam på denna personliga personlighet. Det påverkar också vårt förhållande till döden och de seder och bruk som omger den.

– I alla tider har begravningar varit ett tecken på hur ett samhälle ser ut och mår, säger Ulf Lernéus, förbundsdirektör i Sveriges Begravningsbyråers Förbund, när jag ringer upp honom för att fråga om han märkt ett ökat intresse för det amerikanerna kallar selfie-runor.

Det har han. Det är fler som utnyttjar den möjlighet som finns i SBF:s ”livsarkiv” att skriva, eller ge underlag för, minnesord. Instruktioner om var och hur begravningen ska iscensättas kompletteras med önskemål om vilka delar av ens eget liv som ska lyftas fram i runor och minnesord när man själv är borta.

Men här finns en generationsskillnad. De generationer som nu är på väg att dö bort, människor födda på 30- och 40-talet, är betydligt mindre intresserade av att själva formulera sina eftermälen än de generationer som i dag är i mogen medelålder, 60-talister och 70-talister. Det speglar, tror Ulf Lernéus, förskjutningen från ett samhälle med mer kollektivistiska ideal till ett samhälle där individualismen är normgivande. Man frågar sig hur de digitala minnesrummen kommer att se ut när det blir dags för de ännu yngre att projektera hädanfärden, de åldersgrupper som från barnsben tränats i att alltid sätta sitt eget ljus framför skäppan.

Erbjuda den jäktade Key Account Managern ett parti schack.

Men samtidigt som mycket talar för att begravningarna i framtiden kommer att bli allt mer påkostade, allt mer genomregisserade, allt mer individuellt präglade, kan man notera en till synes rakt motsatt tendens: Det stigande antalet ”direktare”, en förkortning för direktbegravning. Det är ett praktiskt, snabbt och billigt alternativ på begravningsmarknaden. Kontakterna mellan beställare och begravningsbyrå sköts digitalt. Den döda kremeras direkt utan ceremonier och krusiduller.

Ulf Lernéus uppskattar att ungefär tio procent av alla begravningar i dag är ”direktare”. För 15 år sedan var andelen blygsamma en procent.

Hur ska man förklara denna utveckling? Jag skrev en krönika om direktbegravningar för några år sedan och tänkte mig då att det hade med vårt förhållande till tiden att göra, ett samhällsklimat där vi är för stressade för att hinna ta döden på allvar. Jag såg framför mig Döden skrida ut ur Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet och erbjuda den jäktade Key Account Managern ett parti schack i väntan på den sista färden, varpå denne loggar in på sin digitala kalender och säger att han inte har någon lucka förrän i vecka 12.

Ulf Lernéus pekar på en rad tänkbara förklaringar till att direktbegravningarna ökar i antal: Fler lever ensamma, i många fall utan några nära kontakter. Fler lever i komplicerade familjeförhållanden. Anhöriga till äldre som varit dementa kan tycka att de redan länge nog sörjt den farmor eller farfar som flera år före den fysiska döden lämnat sin kropp. Fler vågar stå för att de inte vill ha något att göra med en anhörig som varit brutal och opålitlig; döden är inte alltid den stora försonaren. Fler ordnar helt egna alternativa ceremonier.

I det ljuset framstår kontrasten mellan det ökande intresset för personligt präglade begravningar, selfie-eftermälen och de opersonliga direktbegravningarna plötsligt som i grunden skenbar. Båda tendenserna kan ju tolkas som symtom på ett samhälle där allt börjar och slutar med den autonoma individen, på gott och kanske också på ont.

Värt att ha i minnet när det tidiga svenska 2000-talets eftermäle ska formuleras.

Fler utvalda artiklar